"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny kamrat, gode herrar."
Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i Åbo, lemna vi tills vidare derhän.
Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt famntag, hustru och dotter i sina armar.
Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber: bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att J må komma oskadd ur denna svårighet."
Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra. Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.
I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta första angreppet, förstod ingen.
Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga sig.
Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något, om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare, hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt snö.
Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar af litet krut för näsan på dem."
"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare, så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att först få att börja röras."