"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder. Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör ett par timmar intet till saken."
"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning, medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så vore detta mig särdeles kärt."
"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald Finckes befäl."
De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:
"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg. Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.
Klas Fleming, Friherre till Wik o.s.v."
Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.
Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.
"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt folket?"
"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan förslår väl stackarne på skogsåkern."