"Se så, tack nu Siri", sade Karin vänligt, "du måste sluta nu, och vi med. Det blir redan för mörkt att se mera. Jag tänker väl vi få mattan färdig i tid, utan att vi arbeta ögonen förderfvade i mörkret."
"Se", ropade gladt Hebla, som redan stigit opp från arbetet, "se hur vackert det tar sig ut! Och du Karin, som knappt ville låta mig sy med; just som om jag alltid skulle vara ett barn! Hvad Johan skall bli glad när han får den! Sötaste min Karin, hvad de der rosorna, som vi i dag sytt, ta sig bra ut mellan de grå bandknutarne, som vi förut hade färdigtsydda." Hon svängde sig nu, nästan dansande, om på tå, och klappade ihop sina händer. "Peder, kom då och se hur vackert det blir. Försök du man på att göra något så der hyggligt. Nej se, det kan du då alls inte."
I detsamma steg herr Klas in. Hebla sprang emot honom, klappade och slätade hans mörka kinder, höjde sig på tå och tittade honom i ögonen, i det hon sade: "Kom, kom, farkär, och säg nu att det är bara skräp med vårt arbete. Se huru vackert det blir. Det är visst och säkert, att Johan blir glad, när han får se huru vi tänkt på honom och hur flitigt vi arbetat, för att göra honom en glädje. Och när Siri syr med, så få vi det nog färdigt till sagdan dag."
Herr Klas log, lyfte opp sin dotter, satte henne som ett litet barn på sin arm och spatserade så ett hvarf omkring rummet med henne. Derpå ställde han ned henne vid sybågen och sade: "ser du inte, yrhätta, att jag hemtade fremmande med mig."
Hebla vände sig hastigt om och varsnade nere vid dörren en person, som, med en besynnerlig blick, stod och stirrade inåt rummet. Han var ytterligt blek och tittade underligt fram under luggen, som låg honom i ögonen. Kläderna, af ytterst gammaldags fason, voro svarta, och kåpan utmärkte en magister eller annan lärd man.
"Se här, min Ebba, hemtar jag dig en lärd gäst", sade nu herr Klas. "Det är mäster Sigfrid Aronson Forsius. Så väl du, som flickorna, hafva ju stundom bedt Daniel Hjort hemta honom med sig på besök. Nu, då jag träffade honom nära slottet i djupsinniga funderingar, bad jag sjelf honom göra mig sällskap opp."
Fru Ebba helsade nu vänligt, och inbjöd mäster Sigfrid att stiga fram och sätta sig; men häpen öfver att så oförmodadt hafva kommit i fremmande, förnämt sällskap, utan att alls vara beredd derpå, stod han qvar vid dörren, bockade gång efter annan, och såg förvirrad ut.
"Nu måste jag lemna eder på en stund", sade herr Klas, "tjenst och arbete få ej svikas. Snart kommer jag åter. Underhållen nu emellertid vår lärde gäst."
Herr Klas gick bort, och den ovanlige gästen fortfor att stå tyst vid dörren.
Tidens sed fordrade väl just icke mycken uppmärksamhet för en ofrälse, men mäster Sigfrid var dock införd som gäst, och fru Ebba var dessutom alltid vänlig mot hvar och en. Dertill var han af henne känd som en lärd och stjernkunnig man, och lärdomen jemkade dock, i någon mon, den stränga rangskilnad, som iakttogs mellan frälse och ofrälse.