Några vänliga ord och en förnyad uppmaning att stiga fram, erhöllo intet annat svar, än åter en bugning. Nu steg äfven Sigrid opp ifrån sybågen, der hon hittills sutit qvar.
"Nå gudskelof att du ej tänker sy i mörkret, söta Siri", sade Hebla.
"Jag trodde i sanning att man i Tavastland bestode sig kattögon."
Siri hade visserligen icke sett sy på en stund, men af pur respekt
för Riksmarsken, hade hon ej vågat stiga opp.
"De unga hålla på att brodera en matta åt sin broder Johan", sade nu fru Ebba, för att börja något samtal med den stumme gästen. "Han är nu på Qvidja, och emellertid vilja de ha den färdig. De gladde sig nyss åt att arbetet utfaller vackert. För en man som är van att studera stjernorna och vår herres fagra, vexande blommor, kan deras lilla arbete väl ej ha något intresse; men kanske behagar mäster Sigfrid ändå fägna dem med att kasta en blick derpå."
Fru Ebba beräknade att hon på detta sätt skulle få sin gäst att lemna sin plats vid dörrposten; men tänkte dervid i sjelfva verket så litet på beskådandet af arbetet, att hon ej ens erinrade sig, att det vore alltför mörkt i rummet dertill. Hebla började nu upprulla den praktfulla mattan, i det hon sade: "Men här är ju så mörkt, hvem kan nu se."
Mäster Sigfrid bockade sig än en gång, och steg sedan framåt. Han såg länge tyst på det präktiga arbetet, slutligen utbrast han: "Besynnerligt! Syntes mig icke detta först vara idel rosor och blader, men ju längre mina ögon bjuda till att genomtränga skymningen, dess klarare framstår, hvad här är afsedt och menadt."
"Huru så, hvad menen J, mäster Sigfrid", frågade Kathrina.
"Ja i sanning, detta är dock sannerligen så. Se alla dessa bilor och blodfläckar deremellan. Och blott ett par år, så är det färdigt."
"Hu, hvad är det han säger, hvad betyder detta", ropade Kathrina och fällde af förskräckelse trädet, hvarvid mattan var fästad, så att det föll med buller i golfvet och ljudet återskallade genom rummen. I detsamma öppnades dörren, och in trädde en småsven, som bar ett par höga armljusstakar med brinnande ljus uti, dem han ställde på bordet och aflägsnade sig genast. De unga flickorna stodo bleka af förskräckelse. Fru Ebba nalkades och sade med lugn röst, ehuru äfven hon blifvit obehagligt störd: "Mäster Sigfrid, edra ögon måtte tagit skada af alltför mycket nattvak och skådande opp till stjernorna, så att J icke kunnen urskilja jordiska ting. Hvad är det J sägen?"
"Öfverraskad af det hastiga ombytet från skymning till strålande ljus, hade mäster Sigfrid lagt handen öfver ögonen, dem han slutit. Han borttog nu handen, slog opp ögonen, såg sig omkring, och skakade smått på hufvudet, så att hans spikraka hårtestar föllo honom än mer i ansigtet, hvarpå han sköt dem undan och strök sig uppåt öfver ögonen, liksom han velat reda för sig hvad han såg, och sade nu: 'Underlig var denna syn, se här ser jag ju nu idel sköna rosor och blader med kärleksknutar förenade. Måste i sanning, som högvälborna hennes frudöme behagar säga, mina ögon af det myckna nätternas vakande tagit skada. Lär väl behöfva något guld, till deras stärkande nyttja. Torde det väl för hennes frudöme och hennes välborna jungfrudöttrar vara godt att detsamma bruka.'"
Hebla, som nu hunnit hemta sig efter obehaget af mäster Sigfrids ord om mattan, sade nu leende: "Käraste mäster Sigfrid, vi hafva lyckligtvis ingen svaga ögon, är det emot sådant, guld skulle vara bra?"