Och när syskonen stodo och fröjdades åt solen, då sade Veli: "Syster, sjung dock en gång för mig, äfven när jag kan se dig sjunga." Och hon sjöng så gladt och ljufligt, att foglarna utanföre lyssnade derefter.
Ute i skogen spatserade konungen, för att få gråta i fred. När han satt oppe i slottet, så grät allt hoffolket med, och det blef så tråkigt, men när han gret i skogen, så låddes fåglarna alls icke derom, utan sjöngo helt gladt, som om ingen kung funnits, och det var sen också bättre. Men hur han gick, så gick han allt längre och så hörde han en röst som sade: Veli, Veli, solen är icke död! Och kungen blef så underlig till sinnes och tänkte att det var en förtrollad fogel, som ville trösta honom, och så gick han efter ljudet, för att få se fogeln, och kom till ett gammalt torn. Der hörde han en röst sjunga så vackert, så vackert, att något dylikt hade han aldrig hört. Och han gick allt närmare och lade sitt öra vid gluggen derifrån ljudet kom, och de båda barnen började åter tala vid hvarandra, och han hörde Velis röst och kände igen den och ropade: "Veli är det du, lefver du?"
"Ja, far, och syster med; och nu hjelper du oss visst härifrån."
Och kungen blef glad, och ropade hela hofvet och alla sina soldater att komma och slå ned tornet; och så tog han ut barnen och förde dem till slottet, och hofskräddarne fingo så brådt om att göra röda kläder åt allt hoffolket, så att de sydde både natt och dag, men ändå hunno de ej så fort, som hoffolket ville.
Och slägtingen, som ville döda prinsen och prinsessan, måste gifta sig med giftblanderskan, för att hon inte skulle sqvallra på honom, och så reste de sin kos, ty de tordes inte bli qvar, af fruktan att kungen kunde få veta huru allt hade gått till.
Och kungen blef så glad öfver att ha återfått sina barn, så att han tillochmed glömde att prinsessan ej var vacker, och Veli fick sitta på en gullstol bredvid thronen. Och när Veli blef stor, gick gamla kungen in i sin kammare och gaf kungariket åt Veli.
Och då gick kung Veli till sin syster och sade: "Syster, när modet jäser för högt, och kungen tror att intet finnes högre än han, då skall du hviska i mitt öra: Veli, solen är icke död! Och då sorgen trycker och verlden blir mörk och modet sviker och vill brista, då äfven skall du hviska åt mig; Veli, Veli, solen är icke död."
"Hör du Siri", sade Hebla efter en liten tystnad, "nej min sann om jag vet hvar du tar dina ord, när du berättar sagor. Eljest får man ej höra många ord af dig på dagen, fast du ser så snäll och vänlig ut, att man ändå måste hålla af dig, men när du berättar, hvarifrån komma ordena då?"
Sigrid log vänligt. "Nå icke kan jag ju berätta sagor för dig, om jag icke dertill använder ord."
"Ja, men vet du, jag tyckte om din saga. Jag ville vara ett sådant der konungabarn, som alltid skulle lefva för min bror."