Peder skrattade. "Ja, se der ha vi det. Må jag icke ändå kan vara din bror?"
"Åh jo, Veli."
"Syster, snälla syster, nu kallar du ju mig din Veli."
"Ja, vet du att bror, heter på finska Veli?"
"Nej, nå det låter ju vackert. Kom nu ihåg att alltid kalla mig så."
XI b.
Några dagar derefter satt, en vacker morgon, fru Ebba jemte hennes båda döttrar och Sigrid i samma rum, der de sednast arbetade på mattan. Peder var sysselsatt med att läsa öfver en läxa. Flickorna höllo just på att fullborda mattans blommor.
Hastigt slogs dörren opp och in trädde, med lätta, lifliga steg, en lång och smärt yngling. Han sköt med handen undan de rika lockarna, som af den hastiga rörelsen kommit i oordning, gick gladt fram till fru Ebba och sade: "Här är jag nu ändå. Guds fred morkär; och mina syskon."
Vördnadsfullt bugade sig sonen och kysste sin moders hand. Systrarna sprungo opp med ett utrop af öfverraskning. Hebla klappade gladt ihop sina händer och ett silfverklingande skratt ljöd från de fylliga läpparna, i det hon slog båda armarne om brödrens hals. Derpå tog hon med sina små händer på hans båda friska kinder, vände hans ansigte emot sig, tittade honom skälmskt i ögonen och sade: "Se, du fågel, du kom ändå!"
"Käre min son", sade nu fru Ebba, "välkommen till hemmet. Var jagten ej lycklig, efter du kommer så snart åter?"