Ett vildt yrväder rasade öfver Tavastskogen, den tolf mil vidsträckta. Fritt kunde stormen bryta de seklergamla tallarne, ingen menniskoboning fanns der att krossas af deras fall. Vargarne ströko i skaror omkring och sökte efter de i snön nedbäddade liken efter klubbmännerne, som under flykten stupat för de förföljande knektarne. Men fredliga resande gjorde sitt testamente och beredde sig till döden, när de ensamma nödgades färdas genom den öde skogen.
Flemings skaror hade tågat norrut, för att qväfva det värre än förut åter utbristande upproret, oro och bäfvan herrskade öfver hela landet, hungersnöden grep omkring sig och dess följeslagare sjukdom och död. Men på Tavastmon visste ingen af nöd eller sorg, ty intet menskligt hjerta klappade inom dess område, om ej stundom en vilsekommen brottsling gömde sig der. Men knappt hade ens röfvaren mod att trottsa vinternattens köld under de höga furornas hvalf, der vinden utförde sin vilda hvirfveldans. Underbar är en månljus natt i furornas pelarskog, då månskenet i långa strimmor faller in här och der mellan stammarne. Underbart är här ock om dagen då vandraren ser långt, långt bort, och blicken går vilse emellan de otaliga pelarne. Nära, fjerran, öfverallt samma resliga, raka och höga stammar, öfverallt samma palmlika kronor. Men nu, finnes här nu ett menniskoöga, så kan det ej se några steg ens framför sig, allt är snöhvirfvel, yra, mörker, så mycket en nordisk vinternatt, med sin mjella snö, kan bli mörk.
Men tyst; höres dock icke ett annat ljud, än stormens brak i furorna? Jo, det nalkas småningom, en uttröttad häst bjuder till att kämpa sig fram mellan drifvorna, det går steg för steg, men med möda. Nu går det ej mera.
"Finnes det ingen möjlighet att komma under tak", säger en qvinnoröst, "Det går ej längre."
"Hvem skulle väl här finnas att gå in hos? På hela nejden bor ingen menniska, annan, än en gammal trollpacka", svarade en karlröst.
"Troll eller icke, lika mycket, bara man slipper under tak. Kan du få reda på hvar hennes koja finnes?"
"Ja, det beror allt på om hon sjelf vill att vi ska hitta på den. Hon är dock österbottninge, hon så väl som vi. Kanske hon inte vill oss så illa. Ja, se der glittrar skenet af en klar brasa. Det kan ej komma från någon annans stuga. Nog lär hon vilja leda oss dit; men om vi derföre böra fara, det är en annan sak. Kanske också att det der lyser bara för att föra oss vilse."
"Det kunde hon tryggt spara sig, ty stort värre till, än man är här, kan det knappt bli. Försök att få hästen att gå dit."
Karlen försökte; men slag, skrik, ryckningar i tygeln, allt var lika fåfängt. Han steg slutligen ur, för att leda hästen, den gick några steg, men stannade, och inga medel förmådde numera att röra den ur en fläck.
Slutligen steg fruntimret ur slädan och började vada genom drifvorna, för att försöka hinna till den inbjudande brasan. Vägen var ej lång, men åtminstone en timmas tid åtgick, innan hon hann fram till kojans dörr. Marken var jemn och utan qvistar och ruskor, men drifvorna voro ogenomträngliga och yrvädret ryckte i hennes kläder och förde henne än rundt omkring, än kastade det henne ned på drifvan. Väg visste hon ej, men emellan furustammarne är öfverallt väg.