Karlen, som slutligen lyckades få hästen i rörelse, sedan slädan blifvit tom, kom i det samma till kojan, ställde häst och släda på läsidan af det lilla huset, betäckte hästen med ett täcke och såg efter fruntimret, som häftigt ryckte opp dörren. Han skakade dervid litet på hufvudet, förmodligen åt hennes djerfhet, men sjelf kröp han i släden under fällen, och somnade snart.
I kojan satt lilla mor Annika framför brasan och runkade fram och åter på sin stol: en rund trädskifva på tre ben. I hennes famn låg en svart katt, som strök sig, under sin matmors hand fram och åter. Dess svarta skinn gnistrade liksom dess ögon. "Hi hi hi", fnittrade gumman, "jo jo, si man får fremmande, jo. Visste jag inte det när Hiisin spann så nätt. Ligg stilla Hiisi, spänn inte klorna så der. Jo jo", och gumman vacklade med hufvudet åt ömse sidor och nickade nedåt med sin långa näsa, som om hon velat röra i brasan med den.
"Kära mor, kan en vilsekommen resande få herberge hos er", frågade fruntimret, som förgäfves väntat att gumman skulle vända sig emot henne eller på något vis ge tillkänna att hon märkt hennes ankomst.
"Hi hi hi, herberge, nattqvarter, vill ni sofva på ugnsrakan medan jag rör om glöden, eller vill Hiisin ta henne på sin bädd deroppe på hyllan? Husch, eller vill hon sofva på dunbädd, gå, plocka i skogen, der flyger fjäder, som sotnäsan plockade af böndernes skinn. Jag såg nog hur det såg ut, när de flydde för knektarne. Ser hon inte hur tjockt det flyger af dem derute, så det är helt hvitt. Sotnäsan plockar fåglarne, innan han slagtar dem, derför far fjädrarne af dem så der. Hi hi hi. Är hon hungrig, vill hon ha palt; ugnen blir just färdig. Gå bara fram efter sotnäsan, nog finnes det blod nog att göra palt af, der han går fram."
"Hvarföre förevitar ni mig Flemings dåd, icke rår jag för dem."
"Aha, ni rår inte, nej, ni rår inte. Nej. Jaså ni vill ha nattqvarter här?"
Gumman tog en sticka, tände eld på den och lyste på den nyss ankomna från hufvud till fot. Snön hade börjat smälta, och rann nu ifrån hennes väderhufva nedåt, utför pelsen och på golfvet. Hennes långa växt och raka hållning syntes dock tydligt, oaktadt drägten var våt och förderfvad. Ett par svarta ögon blixtrade fram under mössan, men vattnet rann henne utför ansigtet.
"Nå, hvem är ni då? Ansigtsdragena äro från Österbotten, pelsen med, bloddroppar sitter i mungiporna. Men hvem är ni?"
Hastigt for fruntimret med handen åt munnen, och såg sedan på handen, men der syntes intet.
"Ånej, inte ser ni sjelf den bloden. Nå hvad ser ni på handen, Hans
Fordeelskan?"