"Ha! — hvarför frågar ni, då ni vet. Dock, hvad mer om en ensam qvinna i vildmarken känner mig. Hvad vet ni af Hans Fordeel, mor?"
"Hans Fordeel, hi hi hi, han som täljt de flesta klubborna. Har hon sett hur han ska stå och dansa för Flemingen! Hå hå, har sotnäsan fått tag i henne med, efter hon är så vilsen nu. Ånej, han håller nog i klorna, hvem han får tag uti."
Den resande hade emellertid lagt af sig de våta kläderna och satt sig på en stockända, som stod framför ugnen. Hon strök nu undan sitt svarta hår ur ansigtet och svarade: "Han har befallt mig att lemna hus och hem och bege mig till den ort, han anvisat, men jag har ej följt den kosan längre, än en af hans knektar följde mig. En trogen karl har skjutsat mig hit. Äfven hitåt finnes folk att sätta i rörelse. Man kan uträtta något här; det är godt om de äro beredda."
"Jaså, gården heter Pinonäs och hon får ändå inte nog af att pinas der, utan måste ut kring verlden. Jo jo, ser hon, andra ha ock sin pina, de. Kände hon Bengt Poutu? Fanns en ståtligare man än han? Hvem har gumman mera kär hållit? Var han ej hennes enda systers enda barn! Se, då var Annika ännu ung, hon var ännu vacker, när Bengt var en liten pyring och brukade sitta i hennes famn och smeka hennes röda kinder. Hej, icke talar gumman om, hur sorgerna sen kommo och gingo, och hur hon sen lärde sig att bli klok och veta mer än andra, och flyttade i ödemarkens bo. Men Bengt förblef henne kär, lika då hon blef gammal och vis, som då hon var ung och fåvis. Fordeelska, kan du bryta opp Flemingens lås, kan du ta ut honom ur Åbo slott, kan du hjelpa honom att bli fri, eller kanske är han redan död, kanske hacka korparne på hans fagra ögon, kanske bygga tornkajorna bo af hans gullgula hår. Jacob Illka heter en annan gosse, som var Annika kär, har du sett hur luftens fåglar göra sin måltid af honom, hu, har du sett huru hans kropp ligger på stegel och hjul, har du sett de andra mördade och steglade bredvid honom, hu, jag fryser, Fordeelska, kasta ved i ugnen. Hi hi hi, Fordeelska, vet du hvar din egen man är, vet du så noga om inte Flemingen har tag i honom. Vet du så säkert om inte hans händer ha blifvit hackade af honom. Vet du så säkert om inte Flemingen smort omkring sig med hans blod. Hi hi, vill du kyssa sotnäsan, Fordeelska, vill du kasta söta ögon på honom."
"Ha, jag ville kyssa honom, om mina läppar vore glödkol ur din ugn, jag ville kasta blickar på honom, om det vore trollpilar som skulle ge honom döden."
"Hå hå, Fordeelska, är hon så katiger. Nå nå, hertigen som nu är kung, eller vill vara kung, han skulle väl icke tycka så illa vara heller. Hi hi hi, Fordeelskan sku vilja kasta trollögon, jo jo. Men tror ni inte gamla Annika kan kasta trollögon, jo jo, hon är intet vacker, säga de, hennes näsa är så hvass, hennes hake är så hvass. Det var inte flott som gjorde dem så, det var nöden och barkbrödet. Men gamla Annika hon kan ändå kasta söta ögon, hon. Kastar hon sina blickar, så släpper Flemingen sina fångar ur handen, ty den handen har ingen kraft att hålla dem qvar."
"Qvinna, hvad mena dina mörka ord, skulle du kunna kasta trollskott i hvem du vill?"
"Hi hi hi, Hiisi min docka, hvad säger du? Kan vi skjuta trollskott monntro, fast i sjelfvaste Svedjeklas?"
Hon strök åter katten, så att den gnistrade och spann.
"Jo jo, jag tänkte vi så skulle kunna. Nå, Hiisi, du må väl inte vilja klösas. Nå nå, inte så brodtom. Nog kan det väl ske ändå sakta. Men ser du, Hiisin min, så svarta än dina vackra hår äro, icke äro de ändå hans derborta. Jo jo, ser du, nu är du fast. Ja, spotta och fräs du! Hur tror du att du skall kunna skaffa mig tre hårstrån af Svedjeklases hufvud?"