"Detta vore visserligen en stor tjenst, och skulle jag, i betraktande af sakens vigt, ej ens neka att antaga edert tillbud; men en färd uppåt landet är denna tid förenad med faror."

"Icke så alldeles många, der just herr Klas med krigshären tågat fram. Jag kan ock medtaga en stark och rask karl och ett par hakebyssor, som jag kan få hos en bekant vid vägen. Sålunda utrustad, har jag ingen fara."

"Nåväl, herr Enevald, jag måste väl antaga eder tjenstvillighet, ehuru såväl kanske ni, som herr Klas, anser saken onödig att bekymra sig öfver; men i min själ är jag så fullt öfvertygad om dess vigt, att jag sjelf förr ginge till fots fram till herr Erik, än jag ville lemna den outrättad."

Fru Metta skref: "Käre herr Erik! Kan jag eder icke förhålla, hurusom jag förnummit, att en gammal trollkona härstädes, Annika benämnd, är i beråd att vilja herr riksmarsken, riksamiralen och ståthållaren, högborne herr Klas Fleming, friherre till Wik, m.m. genom trolleri om lifvet komma. Och har jag sjelf i hennes koja, både hört tal ditåt, så ock sett en underlig fremmande qvinna och andra märken till trollkonsts bedrifvande, stygg helvetisk brännestank, och mera dylikt. Syntes henne dock till hennes onda afsigts genomförande, trenne af förbemälte högt uppsatte herres hårstrån behöfliga vara. Är derföre min tjenstelige begäran, att J, herr Erik, ville förbemälte herr Klas förvarna, att han sig mot all slags signeri må tillvarataga, icke utan en bit jern på kroppen vara, och att han sina hårstrån ingalunda tillåter af någon vidkommas, i thy att man icke kan veta ho, som kan förrädisk vara. Och har unge herr Enevald Fincke, för att J mågen veta att varna bemälte herr Klas för onda stämplingar, åtagit sig att sjelf denna sedeln framföra. Har jag dock honom om trolleri intet sagt, betänkandes ungdomens oförstånd. Näst Gudi befallat, eder trogna husfru

Metta Simondotter Abbornät"

Enevald begaf sig på färd, så snart fru Metta hunnit få sin epistel färdig, hvilket dock icke aflopp lika flinkt, som det skulle gått att ordna en hushållsangelägenhet. Han trodde sig följande dag kunna upphinna lägret, men resan gick långsamt. Nejden var som utdöd och vägarna förderfvade af den förut tågande hären. Herregårdarne voro brända af bönderne, menniskorna skingrade, männen från byarne voro utgångna till bondhåren, och sällan fanns i gårdarne andra, än hungrande qvinnor och barn, som bäfvande flydde undan, när de sågo en herre nalkas. Alla hästar voro bortförda. Sålunda gick färden långsamt för Enevald och krigshären hann nästan lika fort tåga undan honom. Han upphann den derföre icke förrän vid Ilmola der den slagit läger.

XV.

Några veckor tidigare än den natt då, i Tavastskogens öde djup, mor Annika tillagade sitt trollmedel, satt i natten en liten qvinna på en plats, der stegel med qvarlefvor af afrättade kroppar stodo omkring henne. Hon nästan icke kunde varsnas ibland stenarne, der hon satt hopkrumpen insvept i sin gråa rock. Våldsamma rörelser skakade hennes lilla kropp; hastigt sprang hon opp: "ha, hvad ropar du Jacob, tror du jag sofver. Ånej inte sofver mor Annika, nog vet hon att du fryser. Vänta Jacob lille, vänta, mången gång förr har jag bäddat din säng, ha bara tålamod."

Och bort jagade hon som en skugga i natten, och om morgonen stod hon framför den framtågande bondhopen. Hon stod på ett enstaka klippstycke vid vägen, så att hon syntes vida omkring. Vildt fladdrade hennes grå hår för vinden. Hon syntes öfvernaturligt liten, der hon stod, högt öfver den vida slätten, som om en stenens inbyggare, en dverg, stigit opp derpå, för att se på de annalkande.

"Ha, edra uslingar", skrek hon, "rypen J fram som sniglar, släntren J fram som om J komme från kalas? Äh ja, kalas hade ni på Abraham, kalas hade ni på hela hans följe; men skolen J derför krypa som paddor. Borde ni ej ha eld i hjertat, eld i fötterna, borde ni inte skrika ve och förbannelse, så länge edra bäste ligga obegrafne, ett rof för himlens fåglar. Ha, han som var den skönaste, den ädlaste, honom ha de släpat i sin mörka håla att dö i elände, och de, de som voro edra hufvuden, edra hjertan, edra ögon, dem gifven J ej ens en ärlig graf. Se denna tröja, se huru Jacobs blod har färgat den röd, för er, för er alla!"