Rörelse förmärktes bland hopen, många röster höjde sig, men ingen hördes tydligt öfver den andra.
"Ha, fort, fort", och främst på vägen stod mor Annika, tog ur handen på närmsta man en stång, kastade deröfver den blodiga tröjan och bar den högt såsom ett baner, der hon med underlig sväfvande gång gick framför hopen. Hastigt följde henne alla, ehuru mången ryste för den underliga skepnaden, och tyckte att hon förekom mera trollsk, än godt var.
De döda kropparna nedtogos, en graf gräfdes under tystnad, en af de medföljande presterne förrättade jordfästningen. Tysta stodo klubbemännen kring grafven, men hat och hämnd glödde i allas sinnen, och när nu en röst ropade: "nu icke mera sorg, utan hämnd, bitter, oförsonlig hämnd", då höjdes tusendes stämmor och ropade "hämnd, hämnd öfver Fleming, öfver herrarne, öfver våra förtryckare! Till Åbo, till Åbo, låt oss gå att förjaga Flemingen och hela hans anhang. Ned med tyrannens näste, ned med Åbohus. Med tänderna skola vi rifva ned det, att der ej blir att stå sten på sten."
Och stormen växte ut öfver en stor del af landet, och åter framgick härjning och mord och brand i de rasande hoparnas spår.
Mot Lappfjerd tågade en skara. Här lågo ryttare i borgeläger. De blefvo öfverfallne, bundne och stoppade i en vak, men vattnet var för grundt, det lyckades icke att dränka dem, men med stänger och stafvar neddrefvos de bundne männen under isen, och byns qvinnor slogo, i furielik vildhet, de döende med sina ämbaren och byttor i hufvudet, för att påskynda mordet.
Ju djupare vatten, dess starkare skakas det af stormen, dess våldsammare vågor gå på dess yta. Ju djupare sinne hos ett folk, dess värre svalla dess vågor, då stormen engång drifvit dem i rörelse. Gräsligt är minnet af klubbekrigets fasor!
I sin vrede reste sig nu Klas Fleming. Tid var ej längre att skona. Trupper samlades och i spetsen för dem tågade Fleming sjelf mot de upproriske.
Här oppe vid Ilmola å träffade nu Enevald ändteligen herr Erik Liljeholm och fick aflemna sitt bref. Herr Erik läste det, skakade på hufvudet och sade: "Väl torden J dock hafva haft onödigt besvär, ty det synes mig vara på nog lösa grunder, som hon låtit skrämma sig. Dock vill jag ej taga på mitt samvete, att icke härom underrätta herr Klas. Han må sedan anse varningen värd hvad han sjelf vill. Hur slapp ni dock oskadd fram hit?"
"Ungefär såsom om jag skulle hafva rest i en ödemark. Säg mig dock nu, herr Erik, huru detta uppror nu åter brutit löst och hvad som skett. Rykten gå så mångahanda, man berättar att Abraham Melcherson med en krigshär tågat hit till Österbotten, härjat, mördat och bränt, och att detta föranledt denna nya resning."
"Har Abraham haft något fel, så får han det nu troligen med sitt lif umgälla, ty han är nu i den omilde hertig Carls händer, och han plär icke skona. Abraham har lyckats få mig ett bref tillhanda och deri skrifver han att, sedan han hade straffat de värsta anförarne och upprorsstiftarne, hade han lyckats att efter sitt bästa förstånd med råd och förmaningar lugna de oroliga, men vågade dock ej resa ensam, utan tog med sig en eskort af femtio man. När han hade förmanat bönderna att hålla den ed och trohet de voro sin konung skyldige och undervisade dem att de icke skulle låta förföra sig till uppror och lifsfara för dem sjelfve; då hade bönderne svarat: Gudskelof, att vi nu få veta hvad som är det rätta, och lofvat att icke vidare låta förleda sig. Och så sände Abraham bref med lugnande ord till de norra orterna."