Nu framsteg Enevald Fincke, bugade sig och sade: "Tillåt mig att försöka. För sådant pack skall ingen säga att en adelsman skyr."
"Välan", svarade Fleming. "Ännu ett försök. Förlåtelse åt alla, utom åt anförarne och uppviglarne."
Enevald Fincke red fram mot bondehären, åtföljd af några få ryttare. Han upptog sin näsduk, fäste den på spetsen af sin värja och red sedan närmare, ropande med hög röst: "Ännu en gång, den sista, bjuder herr Klas Fleming, ståthållaren, konungens högst betrodde man, på hans majestäts vägnar, nåd och förlåtelse åt dem af eder, som äro vilseledde. Nedläggen vapnen, gån till edra hem, och eder skall intet ondt vederfaras. Endast edra anförare och dem, som uppviglat eder att strida emot eder konung, skolen J utelemna, för att de måga straffas såsom lag bjuder; men fortfaren J att vilja strida emot eder konung och gören uppror och upplopp, då skolen J straffas såsom J förtjenen, och med skott och svärd utrotas till sista man."
Mycken rörelse märktes bland bönderne; det syntes att mången velat lyssna till förslaget, men brådskande gingo från man till man, just de, hvilka hade mest att frukta, och desse bjödo till att elda böndernes ifver och motstånd.
Enevald märkte rörelsen och utropade: "Skynden eder, gripen edra förledare, det äro de, som äro edra verkliga fiender." Längre hann han icke. Han hade väl sett att en af dem, som syntes ifrigast uppmana bönderne till motstånd, hade lagt an med sin bössa på honom, men med en blick af stolt förakt på bonden, fortfor han att tala. Nu small skottet, en kula for genom tröjan och rispade huden vid venstra sidan. I detsamma lossades flere skott från böndernes led, fem af Enevalds följeslagare föllo, han sjelf med de få återstående red tillbaka.
"Är ni svårt sårad", frågade Fleming.
"Nej, eders herradöme, dock för mycket för att vara det af en vanbördigs kula."
I detsamma gafs på alla punkter tecken till anfall. Rytteriet störtade fram. Israel Larson hade flytt. Utan dugliga anförare kämpade den oordnade hopen modigt, men på det mest ändamålslösa sätt. Tyngden af kavalleriet bragte dem innan kort att vika. Snart voro bönderne omringade, de stredo förtvifladt för sina lif. Ingen pardon gafs, och innan dagens slut lågo fyra tusende döda på slagfältet. I massor kastades liken i ån, tolf och tolf hopbundos och nedstörtades lefvande, säger en berättare af hertigens anhängare. Hvarifrån de dertill behöfliga repen togos, säger ej berättaren.
Dagen efter slaget befallte Fleming att sammanföra alla fångarne; de uppställdes nu inför honom, och tydligt syntes, att de alla ansågo sin sista dag vara för handen. Med vilda åthäfvor och hårda ord tilltalade dem Fleming och hotade alla med död och straff. "Såsom trolöse, Gud- och äreförgätne skälmar", utbrast han, "hafven J gjort uppror emot eder konung med olydnad och tredsko. J hafven förvägrat kunglig majestäts krigsfolk, som varit förlagde i borgeläger hos eder, deras nödtorft, J hafven fängslat, piskat, ihjälslagit dem J kunnat öfverkomma. J hafven öfverfallit kunglig majestäts fredlige och trogne undersåter, både adel och oadel, med mord och brand, och skulle ödelagt hela landet, om icke i tid hinder blifvit satt för eder. J hafven brukat sådant tyranni, som ännu aldrig någon utrikes fiende gjort, och som de grufligaste hedningar, men icke kristet folk bruka emot dem de få till fånga. Och ändock tänkte jag låta det blifva dervid, såsom ock vid Nokia skedde, och gjorde mig den mening, att oförstånd och förrädiske intalanden hade förledt eder; och tänkte efter Sveriges lag och rätt lagföra eder, när Gud skulle foga hans kunglig majestät i sitt rike igen. Men J hafven fört eder lag och rätt på spjutuddar, bågar, pil och bössa; derföre har jag varit nödsakad att, på kunglig majestäts vägnar, bruka samma slags lag och rätt emot eder igen! Och dock skulle jag icke velat handla så tyranniskt emot eder, som J haden gjort, huru god fog jag än hade dertill; och skulle icke hafva skadat ens en man till lifvet, blott J haden öfverlemnat dem, som voro roten och upphofvet till detta oväsendet, och sedan gått, stilla och fredligt, hvar och en till sitt och gifvit eder troget under eder konung. Men J hafven stått efter mord och blod, och derför har det öfvergått eder sjelfve. Hvem är kung Carl, den J om talen? En sådan har på flere hundrade år icke funnits. Konung Sigismundus är vår rätte herre och konung, och honom tjene vi, som krigsmän, och tanke icke låta slå eller mörda oss af någon, utan slå igen och afvärja uppror och förräderi, liksom vi ock hafve försvarat eder mot utrikes fiender, då J fått sitta hemma i eder varma stuga hos hustru och barn och sköta om eder. Då hafva krigarne legat i fält emot fienden, och för eder slitit ondt och offrat lif och blod, eller blifvit förderfvade. Och dem, som öfver lefvat, sedan de för eder utstått fara och vedermöda, dem viljen J mörda och förderfva."
En gammal bonde tog sig nu mod till och steg fram, bedjande ödmjukeligen, att hans nåde icke ville utrota de fattige bönderne för den trohet, de hade visat hans fursteliga nåde, hertig Carl, hvilken sändt dem många bud och bref, synnerligen med Hans Hansson och Hans Fordeel, bjudande dem, på konungens och rådets vägnar, att gå man ur huse och strida emot hvar och en, som dem förtryckte, och åläggande dem att sköfla alla adelns gårdar, utom några, dem han befallt skona.