"Hafve än icke mellanlöparne sjelfve varit de, som skrifvit sådana bref, hvilket troligt är, så skolen J veta, att, om än fursten sjelf hade varit med eder emot hans kunglig majestät, så hade vi, för vår trohetseds och pligts skull, icke kunnat skona ens hans egen person, så mycket mindre eder, som i hans namn gjort uppror. Mig borde, på hans majestäts vägnar, att bruka rätt emot eder och låta utöda eder, med hus och grund. Bättre vore att straffa sådana missdådare, än lemna dem fria att skada och förderfva oskyldiga menniskor. Och dock har jag medlidande med eder, för eder egen fåvishets skull, för eder egen uselhets skull. Det var ni, som skulle intaga Åbohus, taga mig till fånga, och hvad ni allt skulle uträtta, det var ni, som med tänderna skulle rifva ned Åbohus! Stackare, som J ären. Kunnen J ens så mycket, som rifva ned den der spiseln med tänderna? Försöken sjelfve hur godt det är, så fån J se hurudana skräflare och stackare J ären."
Ett drag i tidens lynne var en viss naiv, handgriplig humor ofta midt under de allvarligaste och bekymmerfullaste tilldragelser. Hos hertig Carl framstår den ofta bjert, stundom grofkornig. Hos Arvid Eriksson Stålarm, som den mest trefliga fryntlighet; bönderna visa en ansatts dertill under sjelfva klubbekrigets vilda scener, då de, till exempel, ställa de slagtade kreaturens hufvuden att grina i fönstren, och tillochmed hos den allvarlige och ohöjlige Fleming framsticker ofta detta samma drag.
Äfven nu, sedan han med strängaste allvar hållit sin straffpredikan, grep honom denna håg för det lustiga oemotståndligt, vid tanken på huru bonderne skulle med tänderna rifva ned muren. När nu ingen rörde på sig för att göra början dermed, skrek han häftigt: "fort deran, eller det eder bödeln annamma. Ner med spiseln, edra okynnesfän, så fån J försöka hur lätt det går. Nils Jönsson, skynda dig, du hade mun att skälla med, då du skulle till Åbo och slå ihjäl mig, visa nu ock att du kan bita, som du kan skälla. Olof Persson, du var lika stor i mun du. Hej, bit raskare. Så der ja. Nå sen J nu, edra gläfsare, huru långt J kommen med edra tänder."
Bonderne refvo och sleto med tänderna i stenarna i stor ångest och bäfvan. De beto högre opp, de beto lägre ner, de grinade och sleto af hjertans grund, så svetten perlade i pannan, och Fleming ropade och manade på, under hotelser och hån. Slutligen brast han ut i ett så häftigt skratt, att alla vapenstyckena skramlade mot hvarandra och ropade: "Nå, nu sen J, huru mycket J kunnen uträtta ens mot denna lilla skorsten, lär er härnäst att hålla inne med edert fåvisa skrål. Tag eder nu till vara, och må denna skrämseln vara eder en varning, och må de fallnes öde lära eder, att man icke ostraffadt gör uppror emot sin konung. Om J nu heligt och ärligt lofven att, som hans konglig majestäts trogne och lydige undersåter, lefva i stillhet hvar på sin ort och edra skyldigheter uppfylla, så skall jag, ännu denna gång, låta nåd gå för rätt och låta eder, som öfverlefva, utan vidare näpst få gå hädan."
Med uppräckta händer ropade bonderne: "det lofva vi alla ärligen!"
"Gån hem, låten detta blifva eder en allvarlig lexa. Men minnens, och sägen edra socknemän detsamma: att der någon understår sig att hädanefter höja hand eller fot emot laga ordning och rätt, han skall icke skonas, utan öfver honom skall svärdet tungt falla, och att jag, Klas Fleming, har sagt det. Dragen nu hädan."
Att bonderne ej läto säga sig de orden två gånger, torde ej behöfva nämnas. Men i ett afsides pörte funnos ännu någre män, bevakade af krigsmän, hvilka der väntade sin dom, och nu först, på Flemings befallning, till honom framfördes. Desse voro prester från de kringliggande socknarne, hvilka, långt ifrån att intala sina socknebor lugn och fridsamhet, just hade manat dem till uppror. Af fruktan att Sigismund skulle gynna katholska läran, hade de slutit sig till hertig Carls parti, och voro ofta de ifrigaste förkämpar för läran att "orätt med våld vräka", som uttrycket föll sig.
Fleming hade låtit hemta dem, hvilka ej redan voro tillstädes vid bondhären. Främst i spetsen inträdde nu herr Simon Johannes Slurk, med stolta steg och ställde sig inför Fleming, med ett utmanande utseende, i det han sade: "Herr Klas, är eder icke nog att söla edra händer uti tusendes blod, viljen J ännu förgripa eder på herrans tjenare?"
"Djefvulens tjenare ären J, och icke herrans", ropade Fleming med vredgad röst, "och vakter och ser eder före, att det icke må gå eder, som med presten i Rautalampi, den jag nu håller fången, och om än bönderne hafva sluppit fria, så är dock eder dom ännu icke fälld; de voro fåren, J de falske herdarne. Att jag släppt dem, har jag gjort af christeligt medlidande och för att skona oskyldigt blod, ehuru både mig och krigsfolket alltför mycken anledning är gifven, att icke längre hafva fördrag. Längesedan hade jag kunnat låta nedlägga dem allesamman, men bland dem funnos oskyldige, som blifvit förledde, och jag har haft betänkande vid att deras blod skulle gjutits med de skyldiges, och jag har blott velat straffa de förrädare, som dem förledt. Såsom röfvare och själamördare hafven J förfört eder hjord, att de nu äro slagne och nederlagde. Eder hade tillkommit att lära folket lefva som kristne män, och J hafven lärt dem att blifva förrädare mot sin konung och ed."
Men Johannes svarade: "Är icke bonden en menniska, skall icke äfven han äga rätt att befria sig från öfvervåld och tyranni. Herr Klas, också J skolen engång komma att stå inför Guds dom, huru viljen J då svara för allt det myckna blod och elände, som J öfver detta land dragit. Då hjelper eder icke edra många höga embeten."