"Svaren blott J, herr Johannes Slurk, för edert samvete, med Gud vill jag hoppas att kunna svara för mitt, och tror stadeligen att de mångas blod, det jag nödtvungen gjutit för min konung och min trohet, icke skall falla på mitt hufvud, utan på dens, som allt detta elände vållat, och på dem, som varit uppviglare och förfört den okunnige allmogen. Och just J, herr Johannes, som här pöser inför mig, liksom om det vore prestens kofta, och icke hans hjerta, som gjorde honom helig, J hafven varit en af de värsta."

Äfven med presterne blef slutet af förmaningen detsamma, som med bönderne. Mot högtidligen afgifvet löfte om att hädanefter förhålla sig troget och stilla, fingo de alla sin frihet att återvända hem, endast herr Johannes Slurk straffades med att få hos sig en mängd knektar förlagde, emedan han ej ens nu visade någon håg att foga sig.

XVII.

Det led mot våren. Klas Fleming hade återkommit till Åbo, sedan nu äfven de många spridda uppresningarna i olika trakter af landet efterhand blifvit dämpade och strängt bestraffade. Hertig Carl och hans anhängare utöste nu öfver Fleming all deras vredes bitterhet. Köttmånglaren, blodhunden, voro de vanliga benämningar, hvarmed han omtalades, och hvarje i striden fallen bonde omtalades, som ett nytt bevis på hans blodgirighet och tyranni.

I ett bref från denna tid säger Fleming huru, oaktadt böndernes löfte att förhålla sig stilla, de dock, eggade af prester och andra hertigens ombud, åter rest sig, huru de vildt härjat och huru de sedan i striden mot krigsmännen kommit till korta, och beklagar bittert, att sålunda många hundrade menniskor blifvit ihjälslagna, hvilka, om de icke blifvit förledde, skulle hafva i lugn suttit i sina hem. En af hertigens män yttrar härvid med salfvelse: "se huru många herr Klas sjelf säger sig hafva slagit ihjäl!"

Som vanligt hållande alla styrelsens trådar i sin hand tillbringade Fleming nu en kort tid i Åbo under arbete åt många håll. Otaliga bref, som ännu finnas qvar, bevittna hans rastlösa nit och verksamhet, och deraf ganska många uppsatta och skrifna af hans egen hand. Huru många herrar kunde på denna tid göra detsamma, och dock talar man sällan om Klas Fleming, utan att orda om hans brist på bildning. Utgifvaren af en stor samling svenska urkunder, säger: "Man nekar ej att Klas Fleming var mycket obildad, men ej i jemförelse med sina embetsbröder. Stilen är vida bättre än mången af rådsherrarnes i hans tid."

Efter slutadt dagsarbete inträdde han en afton till fru Ebba, för att en stund i förtroligt samspråk glömma dagens ledsamheter. Fru Ebba omnämnde nu, att hennes döttrar jemte Sigrid slutat sitt arbete med mattan, och omtalade dervid de ord, som mäster Sigfrid tidigare hade fällt om den och hvilka förekommit alla fruntimren så olycksbådande.

"Ja", sade Fleming, "detta påminner mig om, att äfven jag blifvit hotad med trollskott. Kära min Ebba, håll du väl vård om att ingen får lugga mig, ty derpå beror alltihop. Emellertid måste jag nu, till en början, ta bort min lugg ifrån din vård, ty utan den kan jag väl ändå svårligen resa, och jag måste i morgon företaga en färd österut, i angelägenheter i konungens och landets tjenst. Unge herr Enevald Fincke torde jag medtaga. Han har redan engång visat sig villig att för min skull göra sig möda, om än den saken var ett lappri. Han är dock en konungens man. Krångliga tider att lefva uti för mången. Vår konung och herre hotar, som rätt och tillbörligt är, med strängt straff en och hvar, som sällar sig till förrädarne och är upprorisk, och hertigen vrider och vränger och hotar äfven med strängaste straff alla förrädare. Men i hans mun betyder en förrädare den, som är sin laglige konung huld och trogen. Menniskorna synas ej veta, hvartut de skola luta sina hufvuden; luta de det åt höger, så göra de mot tro och ära och hotas med straff af hans konglig majestät, luta de det åt venster, så sker dem samma hotelse af hertigen. Men mig synes, att hufvudet dock må veta hvad samvetet säger, och detta kan väl ej föra mer än ett tal."

"Blir resan långvarig för dig, min herre och man?"

"Troligen icke, jag måste skynda hit åter. Flottans utrustning börjar brådska, att den må vara i skick att begagnas i hans kunglig majestäts tjenst. Det blir snart vår."