Arvid Eriksson betraktade henne ett ögonblick, tog henne derpå med båda händerna om lifvet, lyfte opp henne och kysste henne. "Se på att du blifvit så stor, att jag knappt känt igen dig, yrväder. Men nog får du ännu äta några kakor bröd, innan du växer helst så der högt. Och förr än du blir åtminstone så lång, lär väl ingen ung herre ens böja knä för dig, än mindre gamle Arvid Eriksson."
Fru Ebba log svagt. "Ack herr Arvid. Tiden är för sorgelig att skämta nu."
"Änej, käraste eders frudöme, ju sorgligare tid, ju bättre behöfs skämtet. Intet blir bättre med att sitta i knuten och gråta. Herr Klas är borta, och en pelare var han, det må jag säga på hans mull; men visst vilja vi dock se till att ej hertigen får klösa öronen af finska björnar. Jag tänker väl han för i år icke skall våga nässja hit; men hur det än går, skulle man än råka i hans klor, så må man då gladeligen slå sitt lif i backen för sin kung och sin heder. Dock vill jag tro att räfven ej vågar springa ut ur kulan i år, ty han kan ej veta hvad stund vår laglige konung och herre sjelf infinner sig i sitt rike, och då vet hertigen nog att hans välde skulle ta ett snöpligt slut, om han ej vore hemma sjelf för att vakta det. Och gifve Gud att hans majestät redan vore kommen till sitt arfrike, att försvara sitt land och sin krona."
Oaktadt Stålarms ankomst, fortfor dock fru Ebba att vara fullt verksam, egentligen med provianteringen. Hennes ögon voro oaflåtligt vaksamma. Tidigt och sent var hon i rörelse, öfverallt såg hon med egna ögon, hvarje råglår som fylldes, hvarje köttunna, hvarje brödspett höll hon räkning på och eftersåg att allt skulle vara godt och ordentligt förvaradt, så att besättningen ej behöfde lida, hvarken af knapp, eller dålig föda. Öltunnorna fylldes med godt öl, maltet eftersågs att det icke fick unkna. Några af de unga flickorna åtföljde henne vanligen på hennes vandringar inom slottet, oftast var det Sigrid, och hon blef snart väl underrättad om allt hvad i slottet fanns, och om alla anstalter, som vidtogos till dess befästande och försvar. Härunder blef hon allt mera känd af folket i slottet, eller huset, som det kallades, och de gamle, uttjente, gråa krigare, som hade sig anförtrodda åtskilliga af de fredliga befattningarna inom slottet, sågo alltid vänligt efter den unga flickan, der hon så stilla gick sin väg fram, logo godt i sina gråa skägg när hon talade vid dem, eller vänligt hjelpte dem att utfundera något godt sätt att ordna hvad dem ålåg, eller hemtade ett stop öl åt en gubbe der han stod i sommarhettan och mätte in den dammande rågen eller dylikt.
Under konung Johans tid, hade en ny mur blifvit uppförd i halfrundel neromkring slottsträdgården på uddens yttersta spets, sålunda att man kunde gå omkring den ytterom, när ej vattnet var högt. Äfven denna eftersågs nu, att intet fel skulle vara derpå, ehuru ifrån den plats, som af muren inhägnades, icke fanns någon port till slottet. En liten lucka i muren, anbragd för att derigenom kunna utsopa ogräs och stök ur trädgården, eftersågs äfven, beslogs fastare och fastgjordes genom en hake, som ej kunde öppnas af någon annan än den, som dertill kände mekaniken. Åt denna sida vette endast det gamla slottets höga tjocka väggar och här och der högt uppe någon liten glugg, men fru Ebba ville icke lemna något försigtighetsmått oiakttaget.
Åter en dag gjorde fru Ebba, åtföljd af Sigrid och en gammal tjenare, sin rund för att efterse om några arbeten, dem hon anbefallt, blifvit rätt fulländade. Vid en vändning omkring ett af slottstornen emot trädgården, mulnade hennes blick, och hon sade: "Gamle Hans, hvad betyder detta, der står ju ännu rönnen, som jag befallte dig låta nedhugga."
"Ack", utropade Sigrid, "måste den bort. Den är så vacker, der den rotat sig mellan stenarne och synes minsann nog ha svårt att slå sig ut, med så litet mull, som den kan finna der."
"Den kan ej få stå, den kunde bli en hjelp för någon som ville klättra opp här mot muren, och derofvanföre är en glugg att krypa in igenom. Gluggen har visserligen galler, men äfven det är af tiden något angripet och icke att lita på, och kan nu icke alldeles snart blifva ersatt med ett nytt. Man får ej försumma ens den ytterligaste försigtighet." Derpå vände hon sig åter till Gubben: "Nå Hans, hvad betyder det att rönnen ännu står qvar?"
Hans stod ödmjukt och höll i handen sin mössa, hvilken han vred och vek i många bugter. Slutligen sade han: "Nådige fru, det vill ej gå att hugga ned den rönnen."
"Det vore besynnerligt. Skaffa hit en karl med en god yxa, jag tror det skall vara snart gjordt."