"Förlåt, eders frudöme, men tillåter eders nåde mig att säga huru det hänger ihop med den rönnen?"
"Nå, så säg då."
"Jo, nådiga fru, det var så, att det fanns engång en herre, som var en stor och mäktig konung, men sen blef han en stackars, fattig fånge; det var nyss efter det herr Thure hade begärt från Stockholm jern och koppar, för att låta göra fjettrar åt honom. Han fick dock ibland lof att gå ut i gången inom hvilken hans fängelse låg, och då brukade han stå der vid gallret, och såg och såg utöfver slottsfjerden, dit långt bort öfver vattnet, så långt han kunde se, och då sjöng han ofta med låg röst, men så vackert att det gick till innersta hjertat.
"En dag, redan den första hösten han var här, hade jag vakten inne hos honom och han sade till mig: 'Hans, du har ju alltid gerna velat göra mig en tjenst, när du kunnat. Här sitter jag och vet knappt, om det är sommar eller vinter. Hemta mig dock några gröna blad, när du nästa gång kommer hit på vakt, om du kan utan att du dermed gör dig sjelf skada.'
"Nästa gång jag skulle på vakt i kung Eriks fängelse, stack jag i min ficka några gröna löf, och några rönnbär, efter jag just gick förbi en rönn. Jag hade gerna tagit en blomma med, men det var höst och fanns ej mera blommor. Och så lade jag alltsammans dit opp vid jerngallret, ty jag visste att han den dagen skulle på förmiddagen slippa dit ut. Jag var så rädd, att någon skulle taga bort det gröna innan han kom; men det var så litet och låg så tätt tillsamman i ett hörn af gluggen, så att ingen kom att tänka på att det kunde vara ditlagdt för hans skull, och så fick det vara.
"Jag stod på post vid dörren när han kom ur sin kammare, åtföljd af vakt, som äfven stadnade nere vid dörren. Han gick genast fram till fönstret och såg ut åt sjön och suckade, så tungt och så djupt, att det gick genom min själ. Med detsamma varsnade han de gröna bladen och rönnbären, och tog dem, och kastade en vänlig blick på mig, der jag stod vid dörren. Och han lutade sitt hufvud i sina båda händer och småningom började han sagta sjunga för sig sjelf; det han sjöng lät som en psalm. Men i en hast rusade han opp och kastade både blad och bär ut genom gallret och började att stormgråta.
"Nästa vår såg jag mellan stenarna här detta rönnträd, det var då en späd planta. Jag vårdade det och fyllde mull derpå, att det skulle kunna växa, och när den olycklige åter stod vid gluggen, föll hans öga derpå, och han nickade vänligt åt mig, som stod här nere. Och den lilla plantan syntes mången stund vara honom till tröst. Jag såg huru han, så ofta han slapp ut i gången, stod och såg på plantan, och hur nöjd han blef när ett nytt blad skjutit ut. Jag fick aldrig mera vakten i hans rum; jag tror man ansåg mig vara för god emot honom.
"Snart hafva trettio år förgått sen den tiden. Mitt hår har blifvit hvitt och jag duger ej mer till annat, än se efter att ej råttorna äta opp brödet för knektarne. Jag har varit borta härifrån tidtals, men hvarje gång jag återkommit, har jag gett mull åt och vårdat kung Eriks rönn. Se, den är ändock så smal och gänglig och har ej en sådan fyllig krona, som rönnar bruka. Han, som planterade den, hade ej heller någon krona, fast han var född dertill. Men med sin smala stam pekar den dock opp till fönstret, der kung Erik brukade stå. Jag har ock bjudit till att rigta den ditåt. Nådiga fru, jag kan icke förstöra det trädet!"
Fru Ebba var rörd. Slutligen sade hon, liksom vid sig sjelf: "Kung Erik var en blodig tyrann, men han har bittert försonat hvad han brutit; kanske bittrare än han förtjenat", tillade hon, i det hon med handen gjorde en åtbörd åt pannan. "Han var kanske mera olycklig än brottslig. Jag vet ej hvad jag bör göra. Detta träd sitter hårdt rotadt."
"Men", inföll Siri ifrigt, "det kan ju böjas åt annat håll."