"Svårligen, det är för gammalt."
Hastigt grep Sigrid tag i en gren, som böjde sig nedåt, och svängde sig med ett hopp och en vig rörelse så, att hon kom att sitta på grenen. Trädet svigtade och böjde sig litet åt sidan.
"Siri, Siri; nå du sagtliga, som ändå kan vara en sådan der yrhätta.
Du är ju ej bättre än sjelf va Hebla. Tänk om grenen brister."
"Det vore väl ej så farligt, icke är det så högt." Nu hoppade Sigrid ner, och fru Ebba samtyckte till att låta göra ett försök att böja trädet i annan rigtning; om nemligen Hans ensam kunde åstadkomma det, ty hon ville ej göra någon annan uppmärksam härpå. Gamle Hans skyndade att anskaffa nödiga verktyg, snören och hvad annat han ansåg behöfligt. Sigrid grep äfven med sina händer i tågen och hjelpte af alla krafter. Stammen böjde sig något, men den var icke djupt rotad; rötter lösgjorde sig på ena sidan. Med de öfriga rötterna stod trädet dock fast; men lutade nu, som om det hade varit färdigt att falla. I denna ställning fastband gamle Hans det kära trädet vid hakar, som han inslog i remnor på stenarne, och en ensam tår rullade utför gubbens bleka kind. Så snart han fann tid dertill, skyndade han att bära mull på de lösryckta rötterna och att, så mycket som möjligt, sörja för det hans skyddsling ej skulle allt för mycket lida af den behandling den undergått. Gubben måste trösta sig vid tanken på, att han dock lyckats rädda trädet från att bli nedhugget; om än det nu blifvit vridet ur den rigtning, som han helst velat ge det.
Sigrid hade emellertid helt och hållet tillvunnit sig den gamles hjerta och han visade henne sin vänlighet vid alla tillfällen, då han kunde göra henne någon liten tjenst.
Enevald syntes icke rätt belåten, när han stundom mötte Sigrid vid hennes vandringar med fru Ebba. Svårt hade han att med ord göra anmärkningar öfver att Sigrid var denna följaktlig; men han sällade sig, när hans tid det medgaf, alltid till de båda fruntimmerna. Än varnade han Siri för att icke stiga på en sten, än på ett löst bräde, eller något dylikt, räckte henne handen vid hvarje litet ojemnt ställe, och förde henne sirligt der öfver och frågade henne stundom med artigt småleende, när fru Ebba ej kunde höra det, "om det icke fanns någon småsven i huset, som i dag kunnat följa fru Ebba", eller något dylikt. Sigrid var tacksam för hans uppmärksamhet och vård om henne. Någon gång hände, att hon i sin själ tänkte, det han ansåg henne allt för hjelplös och dålig, då han kunde tro henne behöfva all denna hjelp och uppmärksamhet; men den tanken förjagade hon genast, såsom otacksam och ovänlig. Så började hon allt mer att nästan känna ett behof af dessa Enevalds uppmärksamheter och denna hans vård om henne, och hade väl troligen småningom blifvit så ovan att sörja för sig sjelf, att hon verkeligen blifvit beroende af hans hjelp, för att kunna röras omkring, om icke inträffande händelser gjort, att hon blef tvungen att lita på egna krafter.
XX.
Det led mot hösten. Allt tryggare började man känna sig på Åbo slott för något anfall af hertigen. En större del af besättningen var förlagd i staden, men vakthållningen på slottet bestreds med noggrannhet, och de dertill använda troppar ombyttes ofta.
En dag sutto i vaktstugan vid ett bord, hvarpå stod en ölstånka, några man af de för dagen vakthafvande, men hvilka ännu ej hade sin vakt. En skotte, en välväxt, spenslig polack och en finne, hvars knutna, muskelstarka växt antydde en björnnatur, drucko här i god sämja och syntes ha ganska roligt, ehuru de föga förstodo hvarandra. Men polacken pratade och sjöng, skotten berättade sägner från sitt land, dem kamraterne ej förstodo, och Matts Koskipää nickade jakande till de andra, så snart han blott råkade begripa ett enda ord af hvad kamraterne hade att anföra.
"För f-n, sådan kall smörja", skrek polacken, sedan han tagit sig en dugtig klunk. Svordomen uttalades på svenska, men fortsättningen af talet blef en blandning af finska, polska, tyska och svenska. "Man kunde nästan tro, att gamle herr Klas lefde, ty nog är ölet bra nog i sin sort, just sådant han ville ha det. Det kan man medge, att visst ville han ge knektarne så godt stackarn hade att bestå. Men sen man hade fått en klunk af hans kalla maltsmörja i magen, så fordrade han, att man skulle vara så flink och förlig, som om det varit det eldigaste vin han bestod. Ah fy för f-n."