"Hör han på, munsjör Raborsky", svarade skotten, som af hvad polacken talat ej förstått mycket mer än ett ord, "låt han bli att kalla herr Klas för stackare. Det var en karl som kunnat förtjena att ha en fjäder i sin blåa mössa och säckpipblåsare framför sig, och ingen skulle ha sagt, att ej han hedrat den klan, till hvars chef han hade blifvit född."
"Ja, då hade han ej heller behöft sina smörjiga skinnbyxor", skrattade polacken. "De hade minsann kunnat passa åt skottarne att kläda öfver sina sköldar med, så styfva och grofva de voro. Pilarne skulle bra ha studsat ifrån dem."
Skotten for opp och ryckte på sitt stora svärd, men lugnade sig dock vid en klunk öl; han visste ej rätt hvad den andre sagt.
"Åh hå", fortfor polacken, i det han vred på sina långa mustascher. "Det var dumt att låta värfva sig till det här björnlandet. Nog hade det smakat bättre att dricka söderns vin och bo under de välluktande citron- och orangeträden, än att smörja i sig finskt öl och låta röka sig som en sill i dessa fördömda finska porten; och gräla med de djuren derinom, för hvar bit man tar af dem. Men det hade vi, för det de behagade välja oss till kung ett våp, en isbjörn, som ligger i sin lya och gör ingenting, sen han väl lyckats sätta söta fars stalldrängar till vakt öfver oxarne i sitt hemland."
Matts hade suttit helt tyst, under det de andre munhuggits. Nu steg han opp, helt lugnt, knöt sin jättenäfve under Kaborskys näsa, och, i det han mellan sina sammanbitna tänder mumlade: "Här skall du få lukta på finska citroner", stötte han polackens näsa oppåt så häftigt, att denne för ett ögonblick blef alldeles förvirrad.
Emellertid gick Matts, lugnt, som om ingenting förefallit, fram till det lilla fönstret och kastade blicken åt slottsfjärden. Hans ögon fick ett underligt uttryck. "Voj, perkele", sade han halfhögt och vände sig om för att gå, men nu rusade Raborsky med knuten näfve emot honom, för att slå till.
"Pojke", sade lugnt den just ej mycket långe, men så mycket bastantare finnen, "icke har jag tid att leka med dig nu." Derpå grep han tag i den framrusande polacken och kastade den spenslige mannen in ibland den hop knektar, som rusade till. Hastigt omringade desse nu Matti, och hindrade honom ifrån att, som han ernat, skynda till dörren.
"Ge rum, eller slår jag armar och ben af er. Är det tid nu med pojkupptag? Ser ni inte att hertigens flotta seglar in på fjärden derborta."
"Åh, prata aldrig dumheter; tro ej du narrar oss att släppa dig lös. Hertigen skulle visst komma sjövägen, då Arvid Eriksson har hela flottan i sin makt."
I detsamma ryckte Enevald Fincke opp dörren: "På er post, gossar, nu ha vi fienden här."