Fru Ebba hade gjort Stålarm uppmärksam på de ankommande fartygen, och begge insågo genast huru saken förhöll sig. Lif och rörelse förspordes på alla håll i slottet. Snart var manskapet från staden inkalladt. En liflig verksamhet råder en stund öfverallt, men sedan allt blifvit ordnadt på förberedt sätt, börjar det hela vinna ett slags yttre lugn, ehuru hvarje hjerta ännu klappar fortare än vanligt.
Från skeppen höras trumpetstötar. En parlamentär nalkas i en slup, han uppmanar slottet att gifva sig; men föraktfullt afslås detta. Och Carl, för klok att utsätta sina små fartyg för elden från slottet, beslöt att aflägsna faran genom manövrerande. Troppar landsattes, och genom låtsade anfall på andra håll, narrades Stålarm att, jemte en del af krigsfolket, lemna slottet. Innan kort afskurna från möjligheten att åter draga sig dit tillbaka, nödgades de tåga opp åt landet, och fru Ebba var nu åter ensam qvar att föra befälet på slottet.
Hertig Carl trodde sig redan säker om segern, men för tidigt. Huru den stolta fru Ebba icke lät det Flemingska namnet komma på skarm, är för väl kändt, för att behöfva vidlyftigt omordas. Modigt och klokt ledde hon slottets försvar, och vid hennes sida gick oftast, som hennes biträde, den unga Sigrid. Stundom hände, att en kula träffade någon af manskapet just invid den plats, der den höga frun, åtföljd af sin späda adjutant, hade stadnat. Sigrid bleknade och måste stödja sig emot en vägg eller en pelare, för att ej svindla, men nästa ögonblick stod hon redan vid den fallnes sida, för att vårda eller förbinda, om hjelp ännu vore möjlig. Fru Ebba stod lugn, och syntes icke skakad af något, sysselsatt endast att uppfylla sina pligter som fästningens kommendant. Det var som om hennes makes ande hos henne tagit sin boning.
Från det å andra sidan om ån belägna Korpolaisberget riktades kanoner mot slottet. Afståndet var för långt för de små kanoner, hertigen kunnat medföra. De flyttades öfver ån till qvarnbacken, derifrån de på närmare håll kunde verka. Men fru Ebba var oförfärad, som förr, och gaf exempel af mod. Stadsboerna sände budskap och bådo henne att gifva sig, men förgäfves. Redan visste man på slottet, att konung Sigismund icke stode att förvänta till bistånd, att hertigen erhållit förstärkningar och att Stålarm var ohjelpligt afskuren från slottet. Men fru Ebbas mod svek icke.
XXI.
Solen lyste klar öfver slottsfjärden och på Runsalas ekar, hvilka stodo som allvarliga vakter omkring gräsmattorna, mellan deras stammar, der han och hösten hade härjat hvarje blomma; men hvilka dock ännu lågo gröna och sammetslika. Här var lugn och tystnad, afbruten endast af det dofva återskallet af de kanonskott, hvilka från Korpolaisudden och qvarnbacken dånade emot slottet; och hvilka dundrande helsningar från slottet besvarades med lika ljudeliga. Ty på denna sidan af fjärden lekte kriget sin bullrande, blodiga lek.
På hertigens befallning rigtades skotten mest mot fönstren af boningsrummen i nya slottet.
"Låt qvinnfolken få smaka litet på våra sötsaker", hade hertigen sagt, "jag tänker käringarna snart skola få nog af konfekten, och krypa till korset."
Men inne i fästet hölls som bäst bönestund i slottskyrkan, hvilken då befann sig i en annan flygel, än den nu begagnade. Der voro församlade månge af männen och nästan alla qvinnorna, som befunno sig i slottet. Der befunno sig fru Ebba jemte hennes döttrar, fru Elin Stålarm, fru Karin Kurch, fru Anna Boije och flera förnäma fruar, dertill många andra adeliga och oadeliga qvinnor.
Högtidlig var gudstjensten; psalmernas toner beledsagades af dånet från de belägrandes kanoner; men tillochmed de unga flickorna syntes ej deraf låta störa sig i sin andakt. Nu afbröt ett häftigt brakande den nyss började bönen. En kanonkula slog in genom ett fönster och träffade en just invid stående knekt, som nedföll död.