"Nej, det kan en hvar, om än föga i chiromantin invigd, se huru hennes linea vitae löper ut i årets fjerde hus, utan ätt korsas af någon annan lifslinie. Hon blir aldrig gift!"
"Åh hå, mäster, J ären en dålig spåman." Derpå vände han sig till Sigrid sägande: "Nå väl, J mågen nu bortföra eder fästman och vårda honom. Unge herr Carl Lennartson, se till att ej vakten hindrar henne, så tänker jag mäster Sigfrid skall få lång näsa med sina profetior. Akten eder väl, mäster, att ej i edra almanackor prata dumma prognostiker om adel och förnämt folk, som J icke ären värdige att kyssa på deras med lera besmorda sko. Och vill J eder derefter icke packa och rätta, så skall jag visa eder hvar David köpte ölet! J gode herrar Stjernetydare, må icke tro, att J kunnen rifva ner stjernorna ändå."
Ödmjukt svarade mäster Sigfrid: "Eders Fursteliga nåde täcktes icke illa upptaga, hvad jag i välmening låtit påskina om fåfänga och yppighet bland de höga, och icke heller misstro min spådom om jungfru Sigrid Liljeholm, som nog torde sig besanna."
Hertigen, som ingalunda var fri från sin tids tro på stjerntyderi och spådomskonst, kände sig nästan bragt ur concepterna genom mäster Sigfrids trygga språk. Han besinnade sig en stund. Man hade hos honom klagat öfver den lärdes förmätenhet, att i sina skrifter tadla adeln; härföre hade han nu fått sin tillbörliga näpst, och då hertigen just icke ansåg honom med oskäl hafva skrifvit om adelns fåfänga och yppighet, så var fursten i sin själ ej missnöjd med de sanningar den fått höra af mäster Sigfrid. Säker om sin spådomsförmågas pålitlighet syntes ock denne vara.
"Nå, mäster Sigfrid, kunnen J nu säga mig något om mig sjelf då?" frågade Carl efter en stund, betänksamt.
Mäster Sigfrid tog hans hand, kastade en blick derpå, såg närmare, lade sin hand öfver ögat och sade slutligen: "Täcktes Eders Furstliga nåde tillåta mig, att efter stjernorna utkasta edert horoskop. Hvad jag i eder hand läser, vågar jag icke lika fritt uttala, som en ung flickas giftas öde. Jag är rädd att säga mera, än jag kan försvara. En krona fäller lätt ett hufvud, om än blott spåmannens. Det är nödigt, att först se om stjernorna besanna, hvad handens linier säga."
Hertigen ryckte till. Om en stund frågade han: "Tror J ock fast och orubbligt hvad i läsen i menniskors händer och i stjernornas ställningar?"
"Jag tror, att den makt icke bedrager, som skapat menniskohanden och som utstakat banan för stjernorna på fästet!"
"Men kunnen J ock läsa rätt? Förstån J. hvad J läsen, eller är det kanske idel falskhet dermed?"
Sigfrid Aronsson Forsius steg ett steg tillbaka, i hans vanligen lugna anlete uppflammade en blixt af vrede, men han qväfde den snart med att säga till sig sjelf: "Lättast bevisas, af misstanke om oädelhet, det sinne som råder inom menniskan." Högt yttrade han intet.