"Nåväl", sade nu hertigen. "Ni må läsa i stjernorna för mig. Och dock vill jag icke obetingadt lita på edra ord. Ett prof vill jag hafva. Ar hon, denna unga flicka, som J dömden brudkronan af, är hon icke gift inom fem år härefter, så antager jag eder till min stjerntydare." I sin själ tilllade han: "och riksastronom;" men tillade sedan åter högt: "Är hon dessförinnan gift, så magen J vakta eder för att fuska i ett handtverk, som J icke förstån. Detta är icke lång pröfvotid, men skulle hon ock ännu sedan komma eder spådom på skam, så kan jag väl ännu då hitta på att lära eder, det icke allenast J hafven underliga konster för eder, utan att ock jag har krut, som intet smäller, ty goda bastrep finnas i huset. Men nu magen J mitt horoskop redeligen ställa, och så vele vi se till, att eder så länge allt biträde gifves, som J kunnen åstunda och vilje vi vara eder en nådig herre, så länge vi se eder det förtjena."
Sigrid hade aflägsnat sig genast när hon erhöll hertigens löfte, och genom herr Carl Lennartsons bemedling lyckades det henne lätt, att få både bår och bärare, och innan kort var tåget färdigt att vandra bort från slottet med den sjuke.
Mäster Sigfrid hade blifvit något uppehållen genom tvenne unga officerare, som nödvändigt ville, att han skulle spå dem i händerna. Mäster Sigfrid varnade dem för att lättsinnigt missbruka konstens helgd, och ville ej gå in derpå. Emellertid hade Sigrid, med tillhjelp af gamle Hans, hunnit få det bedröfliga tåget så långt i gång, ätt det just i sjelfva porthvalfvet möttes af mäster Sigfrid.
"Se, hvilket lyckligt möte! J, mäster Sigfrid, skolen visst med godhet säga mig, stackars flicka, huru jag bör bete mig för att få den sjuke rigtigt förbunden och vårdad. Jag förstår mig väl litet derpå, men är så oerfaren. Finnes här någon skicklig bårdskärare, så ville jag helst anlita en sådan."
Mäster Sigfrid lofvade villigt att biträda Sigrid med råd och dåd, men då invände Carl Lennartson, som medföljde till yttersta porten: "Kan ni, mäster Sigfrid, vilja åtaga eder att hjelpa denne unge, sjuke herre? Kan ni göra det af redligt hjerta, då J veten hvad derpå beror?"
"Unge herre", svarade mäster Sigfrid. "Var säker derpå, att hvad som är bestämdt, det sker, och ringa menskliga tillgöranden förändra icke ett strå. Jag skall samvetsgrannt bjuda till, att göra hvad jag kan, för att denne sjuke herre må blifva frisk, och är fullt öfvertygad om, att hvad som är förut sagdt, skall lika säkert ske, som om jag i detta ögonblick sloge honom ihjäl. Dertill kunde hon väl ock med dessa fagra ögon hitta sig en annan fästeman. J synens mig icke ens sjelf se så okärt på henne." Carl Lennartson rodnade och påskyndade sina steg för att upphinna Sigrid, som medan han talat med mäster Sigfrid, hunnit jemte båren utom porten.
"Nu, jungfru Sigrid", sade han i det han bugade sig, "nu får jag ej längre det nöjet att vara eder till tjenst. Det fägnar mig att kunna lemna eder i ett så godt beskydd som mäster Sigfrid Aronssons."
Sigrid tackade med några ord sin unge riddare, och tåget fortsattes åt staden så fort, som den sjukes tillstånd det tillät.
XXIV.
Ännu föll icke hertigens hämnd blodig öfver hans motståndare, men oqvädins ord och tillochmed stryk sparades icke.