"Det förstås, du är oskyldig och har aldrig felat, det vet jag nog af gammalt! Hvad har du väl annat gjort, än motsagt mig hela tiden, sedan jag kom in. Den undergifvenhet och aktning, du är skyldig din man, den synes du rakt ej veta af. För husfredens skull, ger jag efter i det längsta. Det är väl derföre du också aldrig vill ge med dig, utan alltid skall ha din vilja fram. Ingen annan man skulle tåla motsägelser af sin hustru, sådana du nu i dag ock hållit på med."

"Då äro de ock, i sanning, tyranner", utbrast fru Margaretha, "om ej…"

"Det är så, ja. Jag känner den visan. Den sjunges alltid, att männerne äro tyranner. Den har jag nog hört."

"Ja, om det verkligen är så, att ingen annan hustru får följa sin egen vilja så mycket, som jag, då äro, i sanning…"

"Envis i sista stunden! Kan du aldrig ge med dig och lära dig undergifvenhet. Men se, lyda skall du, och kom ihåg att du aktar dig härnäst. När du hör, att jag ärnar mig ut och vill ha dig hemma, då har du ingen ro för att du skall ut. Huru mycket knotter och oväsende gör du icke, för att jag ber dig laga några stygn på min rock! Och när jag redan i dag bestämt för dig de två rum, fångarna skola bebo, då kommer du åter och vill ställa efter din näsa. Nej, Greta, passa på att foga dig, det är tid på, att jag blir herre i huset."

Fru Margaretha teg, men högt blossade rodnaden på hennes eljest bleka kind. I detsamma kom Lisa och bad frun komma och se om ett skåp blifvit rätt stäldt. Frun följde henne, men stadnade sjelf några minuter i farstun, hvarunder hon girigt insög den kalla höstluften.

"Hvarföre blef jag skapt till qvinna. Att vara man, att herrska! Detta vore lycka. Ja, jag tror jag kunde vara god, om jag vore man; men hyckla och smila, den förtrycktas vapen, ha, jag föraktar dem. Välan", här skrattade hon ett obehagligt skratt, "jag skall bli god och lydig, jag skall hyckla, jag skall smila, jag skall sälja min själ till list och elände. Jag har dock varit ärlig, om än kanske stundom sträf. Ödmjukare kan jag ej vara! Var jag då verkligen uppstudsig i dag? Nej, nej, jag var det icke! Men jag skall smila, jag skall ljuga, jag skall låta kalla mig god, till belöning för min lögn. — Ha, qvinnor, också jag får ju qvinnor att herrska öfver. Ha, ha, fru Ebba, hvarochen är herre öfver sin stackare, och nu är ni min." Hon gick in i de rum, som iordningställdes för de fångna fruntimmerna, och de anordningar, hon der vidtog, ökade ingalunda de få beqvämligheter, man bestämt för dem.

Jörgen Bahr steg opp och slog några slag öfver golfvet. "Ja, giftermålet är en säck med många ormar och en ål uti, huru hoppas att just få tag i ålen! Sådana äro qvinnorna! Bland tusende, hvar finner man en, som är foglig och icke träter emot i det sista? Sedan den der smulan ungdomsrosor är förbi, återstå blott taggarne. Dumt att gifta sig med en gammal qvinna. Då får man ej ens den der smulan fägring, och hvad är sen hela slägtet värdt. En hushållerska, som sköter mitt hus, kan jag köra bort när jag vill; en hustru kan jag ej slippa. Hvad vill man göra, man får väl lof att dra sitt kors med tålamod. Men visst skall frun lära sig lyda utan invändningar, dertill är jag herre i mitt hus."

XXVI.

Långsamt skrider tiden, men den går dock framåt äfven för fången. Om fru Margaretha trodde sig kunna reta fru Ebba, och sålunda vinna välde öfver henne, så hade hon alldeles missräknat sig. Fru Ebba syntes knappt märka de små förtretligheter, som hennes värdinna, eller rättare fångvakterska, kastade i hennes väg. Icke heller tycktes hon fästa sig vid de många umbäranden, hvartill hon var tvungen, då hertigen till de fångnas uppehälle icke bestod något, men deremot alla dyrbarheter blifvit dem fråntagna. När Fru Margaretha inför sin man ödmjukat sig och erkänt sig saker till alla möjliga och omöjliga förseelser, och i djupaste vördnadsfullhet jakat till allt, hvad han talat, då jäste ofta hennes sinne så, att hon velat i raseri krossa både honom och sig sjelf. Men hon skrattade då sitt hemska skratt och gick in till sina fångna gäster, för att ge luft åt den qväfda branden. Men i sitt höga, sorgsna lugn satt fru Ebba oåtkomlig för hvarje stickord och hvarje försök att reta henne. De unga voro dock mindre sansade, och isynnerhet Hebla grät ofta af förtret, när fru Margaretha lemnade rummet.