Fru Margaretha lyckades mer och mer att behaga sin man. Hon utförde orubbligt sin en gång fattade föresats att skaffa sig ett mildare bemötande, genom list och förställd ödmjukhet, då hon ej lyckats behaga honom genom sitt ärliga, om än något sträfva och kantiga, sätt. Till sin förvåning märkte hon nu, att hon inom kort vann frihet och makt, i stället för det fordna tvånget, och dock led hon deraf, ty hon föraktade sig sjelf för sin falskhet.
Stundom blef den rol, hon antagit, ganska svår att spela. Så hvarje gång hennes man började tala om sin unge stjufson och med harm utfara emot honom och klandra honom för det han icke syntes i föräldrahuset. Att höra Welam beskyllas för att söka dåliga sällskaper och dylika förebråelser, var en svår pröfning, men fru Margaretha åtminstone teg, om än hon ej presist kunde förmå sig att jaka med. "Det är endast din vanliga sjelfvillighet, som gör honom omedgörlig. Är han icke mot dig mjuk som vax? Men du låter honom fortfara i sin uppstudsighet, bara för att förarga mig. Eller vågar du påstå, att han icke på din befallning skulle besöka sitt föräldrahem?"
"Jag skall bjuda till, min herre och man, att få honom hit. Behagar du tillåta mig att resa ut, för att vidtala honom, så skall jag föreställa honom att han har orätt."
Med tungt hjerta begaf sig fru Margaretha på väg. "Min son, min son, skall jag inför honom bruka list och lögn! Aldrig — Welam, min Welam. Skall din moder hyckla inför dig. — Aldrig! Må mig hellre drabba hvad som helst! Och dock måste jag ju säga honom, att jag kommer till honom af längtan att se honom blott, jag måste ju be honom för min längtans skull komma till hemmet på några dagar; och det är ju dock icke sannt, att det är derföre jag ber honom komma, utan för att Jörgen så vill. Men säger jag honom detta, så kommer han icke, och min herre har ju ålagt mig att skaffa honom hem. Han tål icke att Welain visar honom motvilja. Men är det då falskhet af mig att bedja honom komma? Jo — jo — det är så, huru mycket jag än längtar, men för min skull hade jag aldrig velat tvinga honom. O, min Welam, tvång är så tungt att bära, att jag ej ens ville pålägga dig moderskärlekens! Dock, det måste ske! Min pligt är lyda — jag skall lyda, må Herren förbarma sig öfver min själ."
Fru Margarethas bön till sonen att dock komma hem, emedan hon ej längre förmådde sakna honom, måste villfaras, och Welam lofvade snart komma, för att dröja hemma några dagar, ehuru motvilligt han gaf sitt löfte.
Akta dig, Welam, akta dig du unge, du sköne, res icke till din moders hus! stadna ute på ditt kära Hufvesta. Moder, moder, bjud icke din son komma. Var vild, var motsträfvig, var blott denna gång uppstudsig, följ blott denna gång ditt inres varnande röst. För icke din älskling till döden!
Welam begaf sig följande morgon på väg, för att besöka sin mor. Han kastade sig på sin häst, men hans sinne var icke gladt och lätt, som vanligt. Det tycktes honom tungt att besöka sitt hem, nu ett fängelse för ädla qvinnor, och beherrskadt af en stjuffader, som han ej kunde älska. Han red framåt, utan att ge akt på den bekanta vägen, då hans häst skyggade, ryckte häftigt till och hade nära kastat honom mot en stenhop, om han varit mindre god ryttare. Härvid vaknade Welam ur sin tankfullhet och varsnade en liten gumma, som stod vid vägen och som med sina besynnerliga rörelser och kastningar med armarna, hade skrämt hästen.
En ung riddersman ansåg sig stå så högt öfver en person af folket, att han knappt kunde tänka sig möjligheten af, det en sådan kunde våga försöket att retas med honom. Welam var redan förut misstämd, och att bli mål för en gammal gummas gyckel, var mera än hans tålamod kunde fördra. Med ett häftigt "ur vägen hexa", gjorde han en hastig sats framåt; men gumman, i stället för att gå ur vägen, räckte ut sin hand för att fatta i betslet och rycktes af hästen ned, föll omkull och tumlade i diket.
Welam ägde dock icke nog af sin samtids förakt för den ringa, för att rida bort och lemna gumman åt sitt öde; hans harm svalnade genast, när han såg hennes missöde, och i detsamma kastade han sig af hästen, för att se om hon skadat sig.
"Hi hi hi, si på Hufvestaherrn! Den fattiga rider han ned i diket. Han kommer nog sjelf med ännu. Jo jo, svarte Klas reste, han, men hela boet är qvar ännu! Men honom, som var mitt hjertas barn, honom ha de pinat och plågat till döds. Åh håh, så fager kind! Jo jo, den är god att smeka åt sotnäsans flicka! Men blodig hands barn, smeker med blodig hand."