"Understå dig att röra vid mig", skrek hon till vildt, när Welam räckte ut handen för att hjelpa henne opp, och stod med detsamma sjelf med ett hopp högt på stenhopen. "Gå, gå bara. Allt färdigt. Ock Hufvesta! Förräderi ock kungamord, nesa och ärelös död rufva der. Hufvesta, akta dina herrars hufvuden, de vilja ej sitta fast, hi hi hi." Med detsamma var gumman försvunnen i skogen.
Welam kastade sig åter på sin häst och hans sinnesstämning blef ej bättre efter detta möte. Hexor och trolleri hade aldrig hans glada sinne frågat efter, eller befattat sig med; men nu kom det honom så rakt på lifvet, och liksom hans tid i öfrigt, tvekade han icke på den skadliga inverkan, sådant kunde utöfva. Snart glömde han dock alla obehagliga tankar, ridten i den friska morgonen lifvade honom och innan han hunnit fram till Stockholm, logo redan hans strålande ögon lika frimodigt, som vanligt, under baretten.
Welam ansåg för sin skyldighet att besöka de fångna fruntimmerna, då han nu skulle vistas hemma, ehuru djupt han än kände obehaget af att just detta hem skulle vara deras fängelse. Han lät nu hos fru Ebba anhålla om tillstånd att få göra sin uppvaktning.
"Jag tycker att mor icke borde ta emot honom", sade Karin till sin syster. "Mig synes, att vi ha nog förtret af modren, utan att en sådan der ung gök skall tycka sig ha rättighet att visa sig oartig."
"Söta du, min Karin", svarade Hebla, "icke tycker jag vi ha så öfverflöd på nöjen, att vi icke kunna tåla vid en ungherres visit. Han är rätt vacker och ser så galant ut, det såg jag i går, när han red in på gården."
"Kära Hebla, du är då nöjd, bara du får prata, det må sen vara med hvem som helst."
Fru Ebba hade icke hört sina döttrars samtal, och svarade endast:
"Kapten de Wyk är välkommen."
Med någon köld helsade fru Ebba den inträdande, Karin rodnade och
Hebla kastade en triumferande blick på henne, som om hon velat säga:
"Aha, ser du att han kan tåla ses på."
Samtalet emellan de unga var snart i gång. Fru Ebba deltog endast sällan deri. Men Hebla pratade lifligt och försäkrade att hon storligen kände sig i behof af att röra på munnen, hon hade denna tid verkligen fruktat att förlora talförmågan. Hon skonade nu hvarken hertig Carl eller hans anhängare, och uttalade helt öppet sin onåd öfver dem alla.
"Hebla", sade Karin med en min af tillrättavisande.