"Söta, snälla Karin, bli inte alls ledsen på mig. Nog vet jag att Kapten de Wyk är vid flottan och att den nu befalles af hertigen; men om kapten de Wyk tycker att det är rätt att kungens folk och kungens flotta lyda kungens värsta fiende, så bryr jag mig alls icke om hvad han tänker, utan jag säger helt tryggt, att det är orätt!"
"En så ung jungfru, och ändå så sträng", gycklade Welam, "men tycker icke den stränga jungfrun, att då icke kungen sjelf kan eller vill regera sitt rike, så är det bättre att lyda den som styr, än att göra storm och oro i fäderneslandet?"
"Ja, blott den som styr ville göra det ärligt och rätt i kungens stad och ställe, och icke såsom nu sker i kungens namn befalla myteri mot kungen, och icke taga frihet och egendom från kungens bästa vänner, för uppror mot kungen. Nej, kapten de Wyk, ni kan aldrig försvara hvarken er eller er hertig."
Welam log åt den ungas ifver, men kunde icke låta bli att söka försvara sig. Kathrina sade väl ingenting, men ehuru hon syntes vilja stäfja Heblas frispråkighet, så visste han väl att hon delade dennes åsigter och ogillade det parti hvartill Welam hörde. Han kunde icke förklara för sig sjelf, hvarföre han på något vis kunde oroas af en ung flickas tysta missnöje, han brydde sig ju ej ens om Heblas helt klart uttalade klander. Men han kunde ej slippa den tanken, att Kathrina ogillade honom, han ville försvara sig, och han ville att hon skulle gilla hans handlingssätt.
Sedan Welam gjort bekantskap med de ofrivilliga gästerna i hans hem, besökte han dem dagligen. Han gjorde till sin uppgift att söka göra deras fångenskap drägligare, hvilket ock var så mycket behöfligare, som fru Ebba sjelf nödgades sörja för sina behofver, och det för henne mången gång var svårt om medel ens till det oundgängligaste. Welam lyckades att i hemlighet anskaffa åtskilligt, hvilket fru Ebba då ansåg såsom någon frikostighet af hertig Carl, och fru Margaretha åter trodde, det fru Ebba sjelf lyckats erhålla några medel till sina utgifter.
Ett nytt bekymmer började vakna hos fru Margaretha. Hon började hos sin son varsna ett allt mer tilltagande intresse för de fångna fruntimmerna. Hon fruktade, det han skulle fatta tycke för någondera af de unga damerna, men vågade icke derom yttra något för sin man. Hennes oro i detta afseende blef med hvarje dag lifligare. Hon hade nu under loppet af flere veckor lyckats att göra honom till viljes. Framgång i affärer hade gjort hans lynne gladt, och med förvåning hade hon märkt, att hon nu i åtskilligt kunnat följa sitt eget tycke, emedan mannen ej befattat sig med att i saken befalla något. Hon började redan tro, det hon hade lyckats i att vara honom till nöjes. Skulle hon nu då åter reta honom?
Hos de fångna fruntimmerna visade sig Jörgen Bahr sällan, men alltid på ett sätt som gjorde att de måste tro sig i honom hafva en välvillig värd, hvilken endast af undfallenhet för sin hustrus nycker, icke i allone sörjde för deras trefnad och välbefinnande.
Jörgen Bahr hade firat sin namnsdag. Han hade varit en älskvärd värd för sina gäster och gladt i deras sällskap gycklat öfver sin svaghet att låta leda sig af sin hustru, under hvars toffel han medgaf sig alldeles stå.
"Hvad kära syster är för en lycklig qvinna", utlät sig nu fru Margarethas fränka vid afskedet, "den, som har en sådan man, må tacka Gud. Men kära syster, jag är en gammal vän och måste säga sanningen rent ut: hvarföre ser kära syster alltid så allvarsam och tvär ut ändå? Om också icke allt skulle gå efter kära systers hufvud, så får hon väl ha tålamod ändå. Har icke en man rätt att befalla? Kom ihåg, att kära syster skall vara tacksam emot sin man, är det icke han, som både kläder och föder sin hustru. Och kom också ihåg, att om han ibland kan vara knottrig och ovänlig, så hvad vet syster om han icke kan ha något bekymmer på hjertat, som ej syster vet af. Icke för illtyck, men jag har länge velat säga er detta helt ärligt, när J, kära syster, alltid ser så styf och öglad ut."
Ett ögonblick sväfvade på fru Margarethas läppar att svara: "kan då icke äfven jag kanske ha bekymmer, som oroa mig, så väl som han kan ha sina;" men hon sväljde sina ord och gick in till sin man, den hon nyss sett så vänlig och glad och hoppades finna vid godt lynne. Med allt det uttryck af vänlighet, som var henne möjligt att lägga öfver sina hårda drag, sade hon till mannen: "Misstyck icke att jag frågar: skulle det vara dig emot att begå så, att de Flemingska fruntimmerna äfven kunde flyttas ut på landet till de andra finska fruarna?"