Att kasta en blick in i det hem, som nu var Ebba Stenbocks och hennes döttrars, kunde icke underlåtas, men vi älska ej att dröja der och lemna derföre fru Margaretha, utan att ens se huru hon ställde till för att befrämja de fångna fruntimrens förflyttande till annan ort.
XXVII.
Få dagar sednare erhöll fru Ebba tillsägelse att, jemte sina döttrar, vara färdig till flyttning och afhemtades snart till sin nya vistelseort, som dock icke blef Ekhammar i Jäders socken.
Att fru Margaretha likvisst hade missräknat sig, kan man lätt sluta deraf, att uträkningar af detta slag så sällan lyckas. Welam började åter att till det mesta vistas på Hufvesta, och många dagar hade icke förgått innan han lyckats få reda på, hvart de fångna fruntimren blifvit förda. Lätt fann han en förevändning att uppsöka dem i deras nya hem, der han nu af Hebla mottogs gladt, som en gammal bekant, af Kathrina med blossande kinder och af fru Ebba liknöjdt nästan tvärt.
Welams besök blefvo allt tätare och fru Ebba såg dem med allt mera missnöje. Slutligen ansåg hon sig ej längre böra dröja att derom tala med sin dotter. En dag då Hebla åtagit sig något litet hushållsgöromål i det yttre rummet, så att fru Ebba och Karin voro ensamma i det inre, förde den förra talet på Welam de Wyk och sade: "Mig synes icke godt, att denne unge man så ofta besöker oss. Man skall berätta derom, det är icke bra. Men ännu mera misshaga mig hans täta besök af andra skäl. Denne unge man är icke ett passande sällskap för mina döttrar."
"Huru så, morkär", frågade Karin rodnande.
"Behöfver jag väl säga min dotter, att det icke är krigare, sådana som slutit sig till upprorets sak, hvilka vi böra värdera och hylla! Karin, min dotter, du fäller blicken, rodnad flyger opp på din kind. Gud bevare dig, mitt barn, för att icke hafva betänkt, hvem han är, hvem du är! Mitt barn, låt icke denne ynglings fagra yttre och älskvärda väsende finna en väg till ditt hjerta. De ungas hjertan rådfrågas sällan, vid frågor om de högättades giftermål, och dock är detta ofta sorgeligt. Det synes de ungas hjerta ofta svårare än döden, att försaka den hjertat fäst sig vid. Derföre, min dotter, vill jag varna dig. Var vaksam, besegra ditt hjerta i tid, innan det fäst sig så, att det icke kan lösslitas."
Gråtande lutade sig Karin till sin mors bröst och gömde sitt hufvud emot henne i det hon sade: "Min mor, min mor, det är för sent, det kan icke mera besegras."
"Äfven denna sorg skulle då icke vara oss besparad! Välan, Katharina Fleming skall och måste kunna besegra sig sjelf! Att öfvergifva sin ungdoms dröm är tungt; men med bön till Gud om styrka, skall det dock innan kort lyckas, och troget skall din moder stå vid din sida och stödja dig i striden. Gud hjelpe dig, mitt älskade barn!"
"Min mor, är det då så otänkbart, att jag en dag kunde bli Welams maka? Skall icke min mor, för sin dotters lycka, vilja försaka den högre börd, som hon kunde fordra af den, åt hvilken hon ville gifva sitt barn?"