"Kanske? Jag har ju sagt dig, qvinna, att det ligger i Kumla, och du står der och lipar med ditt kanske! Du har inte samvete att medge att du har orätt, nej du strider till sista andetaget."
"Herre Gud, Jörgen, vredgas icke, jag vet ju inte hvar det ligger, jag trodde så bara, och vill gerna tro att det ligger hvar som helst du säger att det finnes."
"Ja, det är just det förbannade, att du låts ge efter, men att foga dig rent och ärligt kan du icke, utan har alltid ett inpass i behåll."
Fru Margaretha teg, likså hennes man; men med retad uppsyn gick han några hvarf fram och åter öfver golfvet. Slutligen gick han ut med ett: "det är outhärdeligt" och slog dörren hårdt i lås efter sig. Frun lemnade äfven rummet och gick ut genom farstun, der hon mötte Hebla bärande en vattenkruka, med hvilken hon ernade sig in.
"Jaså, jag ser jungfrun gör sig till", sade frun.
"Åh, fru Margaretha ser nog till att vi ej få för mycken oppassning af tjenstefolket, och när jag får gå ut om rummen så mycket, så bryr jag mig visst ej eller om det, nog passar jag gerna opp oss."
"Så tycker jag ock, att ej högfärd nu är på sin plats. Jag tycker ock, att man kunde låta bli att kråma sig och ge söta miner åt ungkarlar."
På Heblas läppar sväfvade ett hvasst svar, men hon qväfde det och gick in, utan att låtsa höra något.
Fru Margaretha stod en stund qvar, gick derpå in till sig och kastade sig i sin länstol der hon betäckte ögonen med handen. En stund satt hon så, derpå såg hon opp, knäppte hårdt ihop handen, som hon tryckte mot bröstet och sedan med en häftig åtbörd slängde ifrån sig. "Ha, det bär nedåt Margaretha! Hvad blir det af dig? Åhjo, det vet jag, du blir en käring! Det är detta du blir, med stora steg. Märker du det? Min Welam, min Welam." De sista orden sade hon med djup känsla, nästan med förkrosselse.
Efter en stund började hon åter: "Men dock måste jag försöka lindra, hvad som blefve hans olycka. Ha, och det var jag sjelf, som tvang honom att lemna Hufvesta. Jag måste ju så. Men aldrig skall denna stolta fru Ebba få den segern, att förkasta min Welam. Hon skulle anse honom för ringa för sin förnäma dotter. Denna omsorg, dessa artigheter emot dessa jungfrur, och denna köld emot henne, som jag längesedan bestämt honom! Godt, det måste så ske. Krokvägar skola åter föra till målet, der raka vägen är stängd. Det börjar gå helt vandt redan sålunda. Jag tar mig, jag blir helt läraktig", tillade hon med ett bittert skratt. "Hvarför skall jag tveka att gå krokvägar? Jag var bara för stolt att gå sådana förr. Ödmjuka dig, Greta, kryp krokvägar. Herr Anders kommer väl ren i dag, för att se efter om fångarna sitta här qvar. Nå, nå, jag skall väl hitta på att få honom att skaffa dem härifrån, dit pepparn vexer."