Murgrönan

by Fredrika Wilhelmina Carstens

Dörrarna smälla,
Pigorna snälla,
Putsa och damma
kring stolar och bord;
Mortlarne klinga,
Kökspojkar springa;
Med fetaste smör redan stekgrytan smord.

Hit och dit, fram och åter tassade nu i jemn släpande täckt gamla Jungfru Bata, och lät sitt skarpa, vid ordning vana öga sväfva kring väggar och golf, för att uppsnappa, hvad som möjligen ännu kunde ändras och förbättras genom putsning m.m., ty till middagen väntades några gäster ifrån T., och således fick ingen i taket hängande fördold friare eller något å de klara fönsterrutorne anstruket femfingradt märke efter lilla Victors näfvar blifva synligt; sådant låg allt på gummans ansvar. Då nu omsider uti rummen icke mer ett fjun stod att upptäckas, barnen putsade och fina, middagsbordet med mjellhvit duk försedt, stod färdigt-serveradt, sågos småningom tvenne slupar med sina allt tätare och tätare, i vattnet doppade glänsande årblad, närma sig stranden; kort derpå förmärkes lif och rörelse i alléen, och nu under nigningar och bugningar, kyssningar, skrapningar och complimenteringar inträda: först den långe vänlige Pastor H., jemte sin lilla runda ännu vänligare fru, samt ett par de täckaste brunlockige kärleksplantor; item desse, den lilla stadens högtärade Herr Borgmästare med sin, som det tycktes af tidens fåfänga anda något smittade fru, samt tvenne svägerskor, hos hvilka tvenne sistnämnda personer kjortlarne redan synbart kunde upptäckas innehålla väl tre alnar i vidd, samt ett qvarter mera i längd, än den lilla pastorskans. Likaledes skiljde sig Borgmästarinnans moderna dubbla kring negligéen gående burr, och bjerta storrosiga snilj-shawl, hvars bakhörn vördsamt kysste sista snuten af den moderna kjortelfållen, betydligt ifrån Pastorskans urmodiga spetshufva, samt lösbårdade hvitbottniga långshawl, hvilka hvardera anspråkslöst vittnade om redan längesedan passerade tider. — Men vidare i texten, eljest tröttna verkeligen under uthållande bugande Postmästaren samt Postmästerskan A., jemte deras fullvuxna dotter och tvenne långluggade herrar söner, hvilka redan länge stått och väntat på tillfälle till presentation. I deras sällskap ses ännu den sista men icke oumbärligaste af de nyss anlände. Enkefru Cornetskan Hagelbom, hvilken äfven boende i den lilla staden, har sitt såkallade observatorium, ett litet trefönstradt vindsrum, liggande så förträffligt afpassadt, med utsigten åt de fyra, mest freqventerade gator, så hon derifrån kan upptäcka, icke allenast hvart steg eller företag af vandrande menniskobarn, men äfven hvartenda hopp eller språng af den aldraminsta hund eller katt. Att i så fatta omständigheter, hon för Herr Postmästarn är en alldeles behöflig person, faller af sig sjelft; hvarföre hon äfven såsom årliga sportlar i Herr Postmästarns hus, bestämt 7 gånger i veckan åtnjuter sina fulla tre rågade koppar caffe. Men nog härmed, herrskapet tyckas nu samtelige hvilat ut, placera sig som bäst, vid värdinnans förnyade persvasioner, till bords. Under det nu den rödbrusiga Pastorskan bjuder till att hålla sina plantor i styr, Borgmästarinnan oförmärkt gör sina observationer, på så väl egen, som systrars, och gårdsdamers parure, Postmästarinnan jemte sin dotter rak och adräitte reflecterar öfver systerkaka, gelée-skålar, samt silfvercouverter, Cornettskans falkögon göra sin rotund kring hela laget, hvarunder hon utur Postmästarns, med upphöjt arbete försedda silfverdosa, ifrigt tar sig ny klarsynthet, är bäst att småningom, under växlande, icke så alldeles ledsam allmän conversation, låta rätterna göra sin tour kring bordsrunden. Att några interessanta, eller ovanliga ämnen dock icke afhandlades, finner du väl ej underligt; ty, torr och mager är den lilla staden, och ännu magrare dess själaspis; man nöjde sig alltså till det mesta med den kroppsliga, och hade äfven dermed snart hunnit till ända. Kaffet skulle nu serveras i trädgården, samt théet i Rosalund (namnet på den nyss anordnade löfsalen), i följd hvaraf, efter intagen middag, hela samlingen styrde sina steg till det i trädgården liggande lusthuset; men nu spordes fröjd och gamman ibland fruarna, ty kaffet, det prisvärda kaffet, löser lika lätt och förrädiskt hos dem, som drufvans safter hos mannen, den tystlåtnaste tungas band, och således juttades och smuttades och resonerades nu af hjertans grund, hvarunder de äldre herrarne kring närmaste trädgårdsgångar gjorde sina tourer. — Ungherrarne med till vristen blankade stöfletter samt deröfver trädda något urvuxna gula nankins benkläder, stodo i småstadsställning knirrande mot hvar sin lusthusdörr, och funderade öfver rätta sättet att med de unga damerna ändteligen anställa något samtal. Dessa sistnämnda, (damerna nemligen) voro likvist af svåraste sorten att få till lifs, ty oaktadt Rosas och mina upptänkligaste bemödanden, erforo vi endast: "ja", "nej", "jag vet inte", "jag tackar", "kära Bina", "kära Stafva", och "kära Lova", hvilka ord verkeligen voro de enda, hvarmed Mamsellerna varierade. Lova, Bina och Stafva, åtföljde af Mamsell Aramintha, Rosa, mig, samt våra båda ungherrar i släptåg, gjorde väl då och då en liten utflygt till något kringliggande buskage, hvarunder en och ann höggul sammetsros eller högröd Pion, ådrog sig Mamsellernas uppmärksamhet och högljudt beundrades; men dermed stadnade merändels förlustelserna. Rosa, som ni hjertat gerna ville förskaffa sina gäster någon trefnad, föreslog nu, att åter uppsöka salonen, der hon ville roa de unga med litet musik. Härom funnos alla ense, och anförd af Rosa, dit inträdde vi nu samtelige, hvarefter en munter valtz snart ljudade ifrån instrumentet. Men nu skulle du sett Hr Lasse och Hr Figge A., emot gårdsdamerna iakttaga sina skyldigheter; Mamsell Aramintha med nedfallande lockar figurerade först länge och väl under en ständig promenade, hvilken jag trodde aldrig skulle taga slut, arm i arm med långa Lasse, hvarunder jag oemotståndligt påmintes om våra muntra, men högst komiska bondbröllop i hemnejden. Dock! sedan på detta vis väl sex hvarf kring salongsgolfvet uttågats, tog man sig vid det sjundes början, oförmodadt courage, och nu trippades under full hvirfvel ännu väl lika många kring rummet, hvarefter båda parterne pustande och uttröttade, hastade att uppsöka sig platser. Det hade sannerligen varit synd att ej fått åse detta solopar. Jag skulle då icke med den liflighet nu skedde, kunnat imaginera mig hvilken effekt mina tillämnade svängningar med Herr Figge skulle göra; likvisst tror jag de, om möjligt öfverlräffade det första parets, ty, olyckligtvis hade Hr Figge några dagar förut fått snufven om några tourer till en fransysk quadrille, hvaröfver han nu vidt och bredt ordade; "Han vore fasligt kär i franska danser, spelte sjelf litet viol, men var ej i stånd att kunna införa dessa danser i T., emedan alla menniskor der tyckte mer om de svenska, samt spelman Patrik Stollt, dessutom befanns alldeles oläraktig vid uppfattandet af musiken beträffande de franska." Följden af allt detta blef, att vår promenade räckte sina väl fulla åtta hvarf; att Mamsell Binas och Mamsell Lovas ögon, ledsagande oss genom alla dessa opåräknade direktioner, icke utan förtrytelse varsnade, hvad de, genom desse onödiga strålningar länge nog gingo i mistning om, och att sluteligen och sist jag, sedan ändteligen min Cavalier ett par slag kring rummet med mig nigit sig fram, för honom gjorde min tackskyldigaste reverence. I samma takt och med samma beredelser upptogos härefter af de maktinnehafvande herrarne, den ena damen efter den andra, hvarunder den fullkomligaste munterhet ägde rum. Att detta för de främmande var det lyckligaste påhitt Rosa kunnat göra, syntes mer än klart; hvarföre hon äfven, stundom underhjelpt af mig, i timmo-tal lät sina valtzer och quadriller högljuda. Verkeligen hade icke dansen så upplifvat Mamsellerna, så under théet de nu meddelade Rosa och mig, huru i den lilla staden, Mamsell A. och Mamsell B. på sista kaffet hos Rådman D——s voro klädda, huru Mamsell F. redan hade, såsom Rosa och jag, rynkade ärmar så väl upp, som nedvid; Huru Mamsell G. obegripligt nog alltid först viste alla moder; huru hennes klädning alltid förgifvit var en par alnar vidare än andras: huru rolig och qvick fröken H. (den enda fröken staden ägde) var; huru man rigtigt kunde skratta sig till döds då hon skafvade eller kromade sig såsom fru S., fru K. eller fru L. då hon valsade såsom Mamsell M. eller figurerade såsom Rådman N. eller Adjunkten O. — Ja, hon var alldeles för galen och rolig; och när hon agerade utur Frithiof, eller Axel, se'n, och föreställde Ingeborg, eller Axels brud, nej, hon var för rolig, herrskapet skulle rigtigt skratta sig sjuka, om de en gång skulle höra henne. — "Gud bevars derifrån", sade Rosa halfhögt till mig, i det hon tog min arm, och åter styrde kosan tillbaka till salen, "Gud bevare oss verkeligen nådigt ifrån en sådan nödvändighet." Mot klockan åtta, sedan allt hvad lif och anda ägt, ja, ifrån den äldsta till den yngsta, födelsedagen till heder, deltagit i en munter dans, skreds omsider under tacksägelser och hugseringar, till uppbrott, hvarefter värdsfolket artigt nog sjelfve till stranden nedföljde, samt formeligen inskäppade sina gäster. Aftonen slöts under jubel och skratt med det för barnen så oändeligen interessanta skuggspelet, och Mamsell Aramintha försäkrade sig "på länge ej halft en så amosant dag." För resten hafva de här passerade dagar upptagits af musicerande, sång, små handarbeten, men väsentligast af promenader, på hvilka här är otaligt många, och olika att tillgå. Jag har verkeligen sällan sett så utmärkta lägenheter. Ack! vore ni endast här, Friherrinnan och du, hvad jag då kunde skatta mig lycklig. Men nu slut med allt detta vidlyftiga relaterande; dagen ljusnar redan märkligt, och just nu gal äfven den morgonvakne tuppen sitt kukukiku, hvilket i stället att mana till nytt lif och verksamhet, förer mig att njuta hvilan. God natt!

Den 30.

Och bergfast rot, uti det unga hjerta, slog kärlek snart. —

Huru många dagar kan du ej räkna Emilia, sedan jag sednast samspråkade med dig, men säkert lemnar du mig dock, för hvar och en sådan; särskildt, din tillgift, då du får veta huru olika mot de första, dessa sednare här förgått. Som ingen hemlighet deraf göres, hastar jag nu att meddela dig, huruledes en liten vacker, ljuflig, glad och lycklig brud, numera hoppar ibland oss; kort sagdt, Häradshöfding R., hvars blotta namn kom Rosas kinder att på Grefve X——s bal täfla i färg med purpurn på de mörkaste rosor i hennes trädgård, han sjelf, har redan för ungefär tio dagar sedan, hos Rosa, samt hennes föräldrar, formeligen anhållit om Rosas hand. Söndagen efter sedan den lilla middagen för T.-boerne gafs, anlände han hit, icke på en hvit friarhäst, men sittande i en nät Chaise, förespänd med en den stoltaste bruna häst händelsen fogade, att Rosa och jag samma dag efter slutad middag, begifvit oss ut, för att jemte njutandet af en nyss erhållen interessant lectur, äfven njuta af den herrliga dagen, då oförmodadt ett åkdons rullande å den framåt ledande landsvägen väckte vår uppmärksamhet. — "Låt oss skynda att möta den ankommande", sade Rosa, "det är otvifvelaktigt underrättelser ifrån Adolf, ty pappa väntar det insände budet tidigt hem i dag;" vid dessa ord lemnade hon min arm, samt började att med ökad fart, ila vägen framåt. Men föreställ dig, huru förvånad, skamflat, och rodnande ända upp till örsnibbarne hon, framkommen nära sitt mål, tvärstadnade; hon tycktes synbart tvekande huru hon rätteligen borde förhålla sig, ty än gjorde hon, till besvarande af R——s hälsning, en obetydlig bugning, än avancerade hon åter några steg baklänges, seende sig oupphörligt om efter mig. Då jag ändteligen till henne var framkommen, hade R. redan stigit ned, lemnat tömmarne till sin betjent, samt vandrade nu invid Rosas sida, vägen framåt. Färgades af R——s ankomst Rosas kinder åter högröda, så orsakade den mig sannerligen en kännbar hjertklappning, likväl af det ljufvaste slag, ty sedan han artigt gjort äfven mig sin hälsning, framtog samt lemnade han mig det första, långa, hjertliga, och innerligt kärkomna bref, Friherrinnan, den älskade, den saknade med egen hand teknat mig. Under R——s lätta, ovanligt interessanta conversation, uppnådde vi nu snart hemmet, hvarefter Rosa smög att i vår samfäldta kammare ett ögnablick återhemta sig, ifrån sin fatala öfverraskning. Under de tvenne dagar R——s två månaders långa tjenstledighet, förenad med Hofrådets öfvertalande artighet, tillät honom vistas på Liljedahl, yppades mer än tydligt hans böjelse, samt afsigter till Rosa. Andra dagen af hans härvaro, under det de gamle togo sin vanliga middagslur, blef af oss unga beslutat, att i en täck trädgårdsberceau, låta oss af R. föreläsas ett af N——r nyligen utkommit poëm, det R. hit medbragt; sjelf som lån bekommit, och som sådant, icke hos oss kunde qvarlemna. I följd häraf, begåfvo vi oss, åtföljde af barnen, till nämnde berceau, der äfven desse sistnämnde, under vilkor af tystnad, skulle få öfvervara läsningen; men som Leontine på intet vis ville räknas till barnen, eller lät sig föreskrifvas ett eller annat, och hon dessutom ovanligt nog, alldeles icke af den nye gästen såg sig observerad, tog hon trotsigt af vid den första väg som tillstötte, samt fortsatte med afmätta steg, sin väg framåt parken. Att de båda andra barnen, icke heller längre stodo att hållas inom den skuggrika hyddans område, var begripligt; och såleds ser du oss nu, en trio der hafva intagit våra platser. Vår föreläsare hade redan bladat igenom några sidor, hvarunder såväl han, som vi med särdeles nöje uppfattat det höga och sköna hvilket alltid talar utur N——rs skrifter, då R. plötsligt fann boken flere blad igenom vara ouppskuren. Här var nu hvarken knif eller sax att tillgå, ty Rosa, jemväl jag, voro endast sysselsatta med små spetsstickningar, hvarföre jag i ett språng hastade att ifrån Rosas rum uppsöka det behöfliga. Jag måtte likväl för länge letat derefter, ty då jag under tysthet återkom, satt R. med den snyftande Rosa tätt sluten i sina armar. Hennes ymnigt nedrullande tårar förklarade mig alltför tydligt, hvad som under min frånvaro förefallit, och som ingendera under sin berusning blifvit mig varse, hade jag hvarken hjerta, eller mod att nu inträda i berceau'n. Jag smög mig obemärkt förbi densamma, slog en lof kring trädgården, för att efterse de små, samt återkom sent omsider långsamt och högsjungande, för andra gången samma väg uppföre. Då jag nu verkeligen inträdde, hade R. tillgripit sin bok, deri han med flammande ögon uppletade det bortblandade stället. Rosa räckte mig godt, utan att se upp, sin ännu darrande hand, samt gjorde med stapplande röst mig den menlösa fråga: "hvar jag väl dröjt så fasligt länge." Oaktadt en hvass, både knif och sax, gick läsningen eller denna passage öfvermåttan trögt; såg jag händelsevis upp ifrån mitt arbete, så öfverraskades merändels R——s ögon sväfvade öfver boken, och hvilande på den under sin förlägenhet outsägligt täcka Rosa; men, lyckligtvis afbröts nu dessa mystiska tvångfulla timmar, genom Hofrådets ankomst, hvilken, oveten om hela tilldragelsen, snart nog, ställde allt på sin gamla fot. Då efter slutad aftonmåltid, man ändtligen sagdt hvarandra, "god natt", samt Rosa och jag uppe i det lilla rummet, invid vårt trefliga fönster åter intagit våra platser, kastade plötsligt, under hög gråt, Rosa sina mjella armar kring min hals, under det hon med häftighet tryckte mig intill sig. "Hvad nu Rosa!" frågade jag, "jag tror minsann du gråter, hvad har väl händt?" Rosa teg, men fortfor att allt högljuddare gråta. Att hon sjelf ej förmådde ut med den bekännelse, hvaraf hennes vänskapsfulla hjerta ville lemna mig förtroende, fann jag tydligt, ty, ännu hade ej ett ord, ej en enda bokstaf någonsin oss emellan förrådt hennes tankar eller känslor för R. "Hör min Rosa", sade jag efter ett ögnablicks tystnad, "får jag öppna för dig sjelf och mig ditt unga oerfarna hjertas förlåt? får jag säga dig, huru djupt och innerligt jag deri läst? du älskar R.?" Rosa skälfde i mina armar. "Förskräcks ej min älskade, min dyraste Rosa öfver den heligaste och lyckligaste af alla känslor, den rena, oskuldsfulla kärleken. Hon utgör såsom sådan vårt högsta mål, den största ljufhet och salighet vi kunna tänka. Frukta henne ej, ty hon är mild som ett huldt barn, och för dig min älskvärda oskyldiga Rosa, bör hon ju evigt förblifva sådan. Men, då du nu sjelf forrådt mig ditt hjerta, ty, det har du dock egenteligen gjort, så besvara nu äfven min fråga: ligger det väl någon sanning i min förmodan, eller känner du intet, alls intet för denna R.?"

Nu upphöjde sig Rosa med hast ifrån min famn, blickande mig med englaljufhet i ögat: "Jo Mathilda! upprigtigt vill jag nu bekänna för dig huru mycket, oändeligt mycket jag känner för honom, huru han redan under ett helt års tid ständigt utgjort det käraste, första och sista ämnet för mina tankar, ehuru jag väl aldrig rigtigt vetat eller kunnat deröfver göra mig redo; men nu deremot…"

"Nå, huru vet du det nu då?" frågade jag med låtsad nyfikenhet; "jo! jag vet det så säkert, så säkert", och härvid lutade hon sitt hufvud åter ned uti mitt knä, samt berättade mig derpå, ifrån punkt och till pricka hela tilldragelsen i berceauen. Natten förgick under oupphörliga samtal, jag nödgades sluteligen allvarligt påminna Rosa om åtnjutande af någon hvila, så underbart var hon i hast försatt till glömska af allt henne omgifvande.

Följande dag, under det man gemensamt spisade middag, gjorde det glada Hofrådet en ouvert kungörelse af Rosas och R——s beslutade förbindelse. Den sistnämnde hade under morgonstunden haft tillfälle att till de älskade föräldrarne framställa sina önskningar, i hvilka den härunder inkallade Rosa, utan tillgjordt pruderie instämt. Mamsell Aramintha tuggade såleds härvid af lutter förvåning, jemt tre hvarf kring sitt korallband, strök ända till tjockarmen upp sina korta ärmar, innan hon rätt kunde fatta det oförmodade i saken. Mamsell Stin-Lovis gaf Hofrådinnan en fin pique, för det hon ej på förmiddagen kunnat omnämna detta, hon (Mamsell Stin-Lovis) hade då helt annorlunda kunnat arrangera sin middag. Leontine åt i disperation, liksom hon alldeles icke gifvit akt på Hofrådets yttrande, en dubbel portion af den henne eljest så vedervärdiga bouillonen; den guldlockiga Hanna rodnade af förrundran, då hon af Mamsell Stin-Lovis, till svar å sin fråga: "hvarföre middagen bordt vara annorlunda, då så prägliga munkar rykte på fatet", under tysthet fick veta "att Rosa och Häradshöfdingen en gång skulle blifva ett par, såsom Pappa och Mamma." Men Hofrådinnan, ifrån hennes öga, perlade långsamt och talande en klar tår, ned uti det mörka vinglaset, hvilket hon för sin Rosas välgång förde till sina läppar. Hvad den sade, uppfattade säkert med tacksamhet hon, för hvilken den så varmt utgjöts.

Ack! jag vill ej, jag vill ej, för mig sjelf förtydliga, hvad alltid, och obegripligt nog, vid tanken på R, jagar all bloden tillsamman i mitt hjerta; men — säkert, ja, helt säkert är det endast minnet af mitt eget mörka öde, som vid åsyn af ömmare förhållanden, så olyckligt påminnande framstår för min själ. O! måtte hon, denna engel! denna af mig så oändligt älskade Rosa, bliiva så lycklig mitt hjerta det önskar.

Samma dag på eftermiddagen gick den blyga, något försagda Rosa, ömsom rodnande och bleknande, arm i arm med sin utkorade, genom trädgårdens långa gångar. Vi voro alla i dag der församlade för att hjelpa Mamsell Stin-Lovis, med, så val afplockandet af den ofanteliga mängd provinserosor, hon till distelerande af ögonvatten, plägade insamla, som ock med skördandet af de till syltning nu alldeles fullmogne ypperlige Engelska hallonen. Efter slutadt arbete gick jag att uppsöka de förlofvade, hvilka jag en timme förut, i sälskap med Hanna och Victor, sett vandra genom parken, och fann dem nu äfven hand i hand sittande på Rosas favoritplats, en liten torfsoffa, uppförd under ett brant, i skuggan af några lindar liggande berg; lilla Victor hade nyss till sin stora syster, som han kallade Rosa, anbragt en ofantelig korg, uppfylld med nämnde rosor, hvari han nu under sjelfsvåldigt ras, fullkomligt inbäddade henne. Då jag nalkades, räckte mig Rosa med sin vanliga hjertlighet handen, samt drog mig ned invid sin rosenströdda sida. "Vi fira här, som ni ser med blomstrande rosor, vår kärleks rosenfest, Mamsell Sommer!" sade R., då jag, för att ej krossa blommorna, med handen lätt undanförde dem, ifrån platsen, der jag skulle sitta; "men ni!" fortfor han, "ni tyckes verkeligen ej älska, eller rättare hylla dem till den grad som min lilla Rosa och jag." — "Det gör jag i sanning säkert, Herr R.; det bevisar ju den vård jag lemnat dem, i det jag frälsat dessa rosor ifrån förstörelse och hotad undergång; men", tillade jag muntert, "jag vill i synnerhet lemna dem min varmaste hyllning, då de befinnas så fullkomligt törnefria som denna", härvid visade jag på den ros, Rosa som bäst höll i handen, "måtte de endast ständigt för henne blomstra sådana." R. såg på mig, med en försmädlig mine, men yttrade derefter, med studerad artighet: "huru kunna de väl någonsin annat, då den varma önskningen kommer ifrån er". — "Eller, angår Rosa, hade ni bordt säga", inföll jag litet grumsig, ty vid hans spetsiga ord uppstego åter objudna mina mörka vålnader; "också det, också det", tillade R., tog med belefvenhet sin älskeliga bruds hand, den han nu med grace förde till sina läppar, samt bjöd henne derefter armen, för att göra ännu en tour till hennes så mycket älskade plantskole.