På ungefär lika sätt förflöto de återstående dagarne af R——s härvaro, hvarunder innerligheten mellan de älskande, snart sagdt med hvarje minut syntes tillväxa. Rosa går nu ifrån morgon till qväl sjungande och drillande, så verkeligen både skog och dal genljuda af hennes glädje. Refrainen, "huru ljuft till att dö i ditt sköt", till det lilla sångstycke jag på Rosas begäran hit medhämtade, och hvilket hon härförut dageligen sjungande upprepat, höres numera alldeles icke utaf, den är tvärt förbytt till "mitt hjerta är en landtlig hydda", hvilken sång hon med den ljufvaste och barnsligaste röst låter höra dagarna igenom. Jag är nu mera henne alldeles oslippelig, och måste oupphörligt instämma uti: huru hygglig den R. är, huru vacker, hvilket skönt hår han har; hvilka vänliga och goda ögon; huru fin och propre; huru naiv, ja, till och med qvick; med hvilken grace och lätthet han skickar sig, huru ypperligt han valsar, och Gud vet huru många upprepade "huru", hon ännu vet framkasta; jag hinner verkeligen oftast på detta häftiga ordasvall, endast svara ett skämtsamt "ja visst, ja visst", på hvilket hon under sin ifver dock sällan fäster uppmärksamhet men blott lika oaflåtligt fortfor i sina glödande loftal.
I dag har Rosa, jemte bifogandet af ett par rätt subtila presenter, af R. erhållit det första bref; hennes glädje deröfver var likaså omåttlig som oförställd. Det lilla brefvet, åtföljande paquettet, med sin prydliga, till henne adresserade utanskrift förmådde dock, oaktadt allas vårt skämt och infall på intet sätt fängsla hennes nyfikenhet, "ja, ja, ni fån verkeligen dela dess innehåll eder emellan", utropade hon, högt rodnande, i det hon ögnade brefvets öfverskrift, "jag behåller i alla fall det bästa för mig sjelf; ack! huru lycklig jag ar!"
Men Emilia, jag har ju för Rosas angelägenheter, helt och hållet glömt mina egna, hvilka dock ligga mig icke så alldeles lätt uppå hjertat; verkeligen glömt, att säga dig, huru högst förvånad jag blef, att uti ett exemplar nya noter, dem Hofrådets postbud i går till mig uthämtade, finna ett ifrån C. till mig adresseradt, försegladt bref. Hvad det innehåller, känner jag sannerligen ej, ty det ligger ännu ouppbrutet inom sitt välkända prydliga sigill, nedgrafvet i botten af mitt schatull; men som jag tyvärr med säkerhet tror mig ana dertill har jag omöjligen ännu förmåtts till uppbrytande af detsamma. Dock! jag lemnar gerna allt detta tills vidare, och går nu med fröjd till ett annat ämne, nemligen Friherrinnans bref. Att med ord säga dig, huru mycket det gladde mig, blefve mig verkeligen omöjligt, man skall som jag, njutit öfvermåttet af hennes huldhet, för att rätt uppskatta värdet af dessa hjertliga rader. O! hvad jag på Friherrinnans vägnar är glad och lycklig, hon njuter nu den högsta grad af modersfröjd, närvaron af en älskad, dygdig son, hvilken redan i fjorton dagars tid, utgjort hennes alldagliga kära sällskap, men, som sällan här på jorden någon fröjd njutes fullkomlig, skymmes äfven dessa hennes glädjedagar af den bedröfliga visshet, att icke så länge hon hoppades, få behålla sin Gustaf hos sig. I anledning af inträffade omständigheter, har oförmodadt hans permission förkortats till en enda månad, hvarefter han åter på ett helt år ser sig tvungen lemna sin ömma mor.
En nyhet, och den rätt treflig, den Friherrinnans bref omnämner, vill jag dock omorda för dig; Grefve A. har nemligen, den allvetande verlden helt ovetande, och till förvåning, gjort Fröken Amelie T. sin formeliga cour. För omkring fjorton dagar sedan firades, i anledning deraf, hos Öfverste X. en gentil eclateringsfest, hvarvid äfven Friherrinnan varit närvarande. Det är verkeligen i mina ögon ett väl passande partie; jag undrar emedlertid hvad Geheimerådinnan derom skall säga. Baron C. (äfven honom omnämner Friherrinnan) har sedan min afresa ett par tre gånger gjort Friherrinnan besök; han vistas beständigt, då han af sin tjenst icke finnes upptagen, på Vestanby, "och", yttrar sig Friherrinnan, "skulle du Mathilda lilla, ej misstycka mitt raillerie, ville jag nästan tillskrifva dig någon del i hans alltför tydligt i ögonen fallande svårmod; ja, tro mig, öfverraskade icke jag C. med ögonen fulla af klara tårar, då han härom dagen med Gustaf besökte dina rum, för att der jemte fortepianots tillhjelp låta mig höra några nya sånger, Men jag ser ju din blick på din vän, oaktadt hennes något opassande skämt, stråla alltid lika vänlig och god; är det ej så, min Mathilda?" Ach! Emilia, hvad jag nu förebrår mig, min hitintills öfvade förbehållsamhet emot Friherrinnan; mitt hjerta drifver mig ovilkorligt att med aldra, aldra första, delgifva henne, hvad mellan mig och C. förefallit; och, gifves det någon, blir det visst hon, hvilken med mildhet och granlagenhet, skall blifva mig behjelplig att behandla denna alltför ömtåliga sak.
Den 8 Augusti.
Huru skall jag, Emilia! kunna göra dig begriplig den glädje jag känner öfver innehållit af ett åter i dag ifrån Friherrinnan erhållit bref; tänk dig, tänk dig blott, din Matbilda kommer att ännu i hela tvenne månaders tid få njuta af det nu så alltför herrliga landet; huru går det till? frågar du väl. Jo ser du, det går, ehuru verkeligen underbarligen ty alldeles oförmodadt är Friherrinnan nu ägarinna till ett skönt, stort gods, beläget omkring hela 16 milen ifrän S. Hon hade, hvilket jag alldrig hört henne omtala, en mägta rik slägtinge, en Grefve X., till hvilken hon befanns vara den enda arfvingen; denne har i flere års tid, vistats utomlands, i hopp att derstädes återvinna sin förlorade hälsa; plötsligt erhåller hon nu underrättelse om hans nyligen inträffade död, hvilken försätter henne i besittning af all hans betydliga qvarlåtenskap. Att efterse detta, i långliga tider vårdslösade och förfallna grefskap, blir naturligtvis nu en nödvändig följd; och som Friherrinnan tror det for hennes egen helsa skulle verka alltför fördelakligt att företaga denna lilla resa, har hon nu i godhet föreslagit mig, att på den hlifva sig följaktig. Hon fruktar likväl, att jag dervid torde komma att uppoffra för mycket, och att de 16 milen på en nio à tio veckors tid kunde skrämma mig. O! hon vet ej huru tvärtom, jag utur djupet af min själ, tillsänder henne, och en huld Försyn, den innerligaste tacksägelse, för det, på ett så obegripligt sätt, jag sett mina tusende gånger drömda önskningar uppfyllde.
Som jag förutsåg, Emilia! innehöll C——s bref endast förnyade upprepanden af den ömhet jag vet honom så upprigtigt hysa till mig. Han erbjuder mig deri, utan omsvep eller omvägar, sitt kärleksvarma hjerta, förenadt med sin hand, och en fullkomligt bekymmerfri framtid. Verkeligen tyckes hans lycka bero af mitt antagande utaf detta anbud, hvarvid, enligt allt hvad jag kan fatta, han gjort sig ett så alltför säkert begrepp. Han har, skrifver han, allt sedan min afresa, oaktadt omgifven af sin mest värderade vän, icke njutit en enda glädjefull timme, emedan han finner glädjen fullkomnad, endast i dens sällskap, hvilken han i djupet af sitt hjerta tillber. Äfven nu vill han med otålighet räkna timmarne intill den dag, han kan erhålla det svar han så glad tror att skall stadfästa hans framtida sällhet. Hvad jag, efter genomläsandet deraf tänkte och erfor, vet du. Jag hastade också genast derefter, att utur djupet af mitt hjerta, säga honom allt hvad detta hjerta kände. Att hans önskningar icke finna gensvar i mitt bröst, torde han snart få erfara, likvist tror jag med all säkerhet, att han i medvetandet om min sanna vänskap, skall känna sig, om icke lycklig åtminstone lugn. Äfven Friherrinnan delgaf jag allt, så väl den hos henne sist passerade aftonen, som innehållet af hans bref, samt mitt svar derå, hvilket sistnämnde, öppet och henne till genomläsning medföljde. — Att hennes bref i dag, till största delen, angick denna angelägenhet, kan du väl förmoda. Hon tyckes verkeligen vara högst öfverraskad af det förtroende jag lemnat henne, samt beder mig noga öfverväga det steg jag tagit, föreställande mig med ömhet, hvad jag medelst afslående af C——s hand förlorar. "Utgrunda", yttrar hon, "i djupet af din själ, om icke der möjligtvis den varma vänskap, hvilken du lofvar honom, ännu kan uppblossa till en öm låga; lek icke bort dåde din, och en redlig mans välfärd genom ett förhastadt beslut, hvilket du i en kallare moment, ja väl, i en mörkare framtid kunde ångra. Vet, att en hederlig, reel karl kan älska, ja, ända till ursinnighet, men, aldrig krypa, och det gjorde han, om han uppå ditt engång gifna afslag, kunde förnya sitt anbud. Betänk hvilken ljus framtid hans förmögenhet, förenad med ett kärleksfullt hjerta, kan bereda dig; och sedan du ännu yttermera och alfvarligt öfverlagt allt detta, först du svara mig, ty endast derefter icke förr, afsänder jag ditt till honom adresserade bref." Att ett moderligt älskande hjerta förestafvat henne allt detta, finner jag med innerligaste tacksamhet; men, att mitt beslut härvid icke af envishet, nej, långt derifrån, men under det lugnaste öfverläggande, och tolkadt af min innersta själ, icke kan blifva annorlunda, det upprepar, och känner jag äfven. Således måste, för att tillfredsställa Friherrinnans åstundan, jag ännu yttermera genom resonerande i denna sak, öfvertyga henne om huru moget jag redan behandlat detta ämne; huru, enligt hvad förhållandet är, jag olyckligt nog lärt mig frånskilja den sig ovilkorligt upptäckande lidelsen vi kalla: kärlek! ifrån en lugn fridfull vänskap! O! leka skulle jag ju då grymt med hans känsla, om jag åt slumpen ville öfverlåta en möjlig framtida ömhet, om jag åt rikedomen, den uslaste vinst för ett kärleksfullt hjerta, ville uppoffra så väl mitt, som hans. Och sluteligen, en, om ära så begreppslös varelse ville jag väl alldrig tänka mig, den der för sitt nöjes skull ägde samvete att gyckla alfvare, för att inför sina fötter kunna se kärleken, under älskvärd svaghet böja knä. O nej! nej! hon är en ovilkorlig känsla, för mig icke tänkbar till ofvertalande, eller uppmaning. Numera återstå mig högst få dagar, att vistas på detta så fridfulla Liljedahl, och, ehuru tiden här för mig oförmodadt förlängts till en hel vecka, finner jag den likväl hafva jagat undan. Friherrinnans bref tillkännagifver, att jag icke före afresan till ——krona, hennes nyss ärfda Egendom, behöfver återvända till staden, emedan hon med nöje säger sig göra den lilla omväg af tvenne mil, för att jemte afhämtandet af mig, kunna göra Hofrådets sitt besök. Den arma Friherrinnan! dessa dagar skola således af henne egnas till en smärtfull skilsmässa ifrån sin älskling, jag föreställer mig lifligt, till hvilken grad hennes hjerta deraf måtte lida. O! kunde min dotterliga tillgifvenhet helst till någon ringa del mildra hennes billiga saknad. — Tänk dig dock Emilia, en för Hofrådets familj så smärtsam händelse, hvilken för några dagar sedan kommit att plötsligt skymma deras eljest så klara himmel; lilla Adolf skulle, neml. på de yngre barnens enträgna begäran, jemto sin Lärare, på en veckas tid, åter eftersändas, på det den älskade lekbrodren i deras omgifning kunde blifva i tillfälle njuta af sommarens rika hofvor, hvilka naturligtvis utan honom för desse, omöjligt ägde samma interesse, hvarföre Hofrådets vagn, redan dagen före deras väntade ankomst, var dem emotsänd. Alla sutto i glad väntan; ännu blott en timme och den så mycket efterlängtade brödren kunde, jemte sin Lärare, redan vara anländ. Snart höres verkeligen en vagns rullande, och båda systrarne, som sedan en god stund stått på utkik, ilade, i fullt språng utför trapporne, med öppnade armar till vagnsdörrn — men ack! ingen Adolf! — Den trygge Herr Magistern utstiger, obesluten, huruvida han på godt maner skall kunna förklara sin lilla elevs uteblifvanda; — dock, artigheten bjuder ju honom först stiga in, derpå berättar han i skonsamma ordalag huru Adolf, alldeles yr af glädje att slippa hem, till vinnande af tiden, skulle försöka medelst tistelstången omvända vagnen; huruledes den, slående på en höjd, vid rörelsen fått fart, börjat rulla, och, o Gud! huru Adolf som ej mägtat återhålla densamma, fallit omkull, samt emellan hjulen och en sten, krossat armen. — Huru förbyttes nu i hast glädjen till sorg; tänke man sig, den arma Hofrådinnans ångest, vid föreställningen om sitt barns tillstånd; tårar och snyftningar, smärtans så naturliga kännetecken, flödade nu utan uppehåll, och den sig påträngande tanken, att Herr Magistern af skonsamhet ej yppat rätta förhållandet, måhända döden, injagade förtviflans oro hos de lidande föräldrarne. Sluteligen, sedan man något hunnit sansa sig, beslöts att genast inresa till den lille älsklingen. Fadren och modren voro sjelfskrefne, — men till hugnad och förströelse för Adolf, skulle en af de små flickorna få åtfölja. Nu uppstod en strid, hvilken efter vanligheten nedvägde Hannas vågskål. Leontine hade flere gånger varit modren följaktig vid dess utfarter, och således var Hanna nu fullkomligt berättigad dertill. "Nå flickor" yttrade sig Hofrådet, "hvilkendera kommer med? fort nu, ty vagnen förespännes redan. Hanna! det är ju din tour, skynda dig min flicka." Hanna stod med nedslagna ögon och klappande hjerta, och skulle innerligt gärna hastat den älskade lekkamraten till mötes; men, frugtande Leonines missnöje återhöll sig hennes glädjeyttring. Ändteligen, med armarne omfattande fadrens hals, utropar hon, "Låt Leontine resa, hon res så gärna, och jag får väl snart hälsa på den stackars Adolf, är det ej så min Pappa? Hälsa dock honom mycket, mycket ifrån hans Hanna, och", tillade hon med lägre röst, "säg honom att äfven jag så gärna kommit." Rörd tryckte Hofrådet henne mot sitt bröst: "Så, min älskade Hanna! väntade jag dig! rätt snart skall du åtfölja mig till din broder." Nu uppstod ett språng, — Hofrådinnan, mostrar, fastrar, domestiker, allt skyndade om hvartannat. För läraren, och de resande, uppdukades i hast allt, hvad Fru Hofrådinnans väl fournerade skafferi kunde åstadkomma; koteletter, kappor, biffstekar, tortor och hattar, sväfvade om hvarann, och syster Leontine underlät ej, att i största hast begagna sig af Hannas ädelmod, hvilken med älskvärdt nit, skyndade att till henne frambära alla behöfliga res-effecter. Den qvidande Adolfs arm tycktes i hast blifvit glömd, och i stället frambefalltes nu bomull och vadd, hvaruti Leontine förnämligast skulle inlägga perlor, ringar, nipper och band, spetsar och shawletter, liksom till en resa för flere månader, och sedan allt väl vardt iordningställt, husfrun utgifvit sina behöriga ordres, samt nyckelknippor och lås i pålitliga händer öfverantvardats, företogs den fyra mils långa resan.
I dag äro likväl så väl Hofrådet, som Hofrådinnan, tranquiliserade ifrån staden återvände, sedan de blifvit i tillfälle förvissa sig derom, att olyckan, ehuru smärtsam, dock ingalunda finnes ohjelplig. Den lille älsklingen åtnjuter nu, omgifven af sin leksyster, samt gamla Bata, hvilken vid detta tillfälle blef honom omistlig, en skicklig läkarevård, hvarigenom Hofrådets, som härvid komma att toura i påhälsningar hos honom, om sist 6 à 7 veckar åter hoppas se honom fullkomligt återställd. Rosas sällhet har då jag undantar den pinsamma smärta hennes hjerta genom brödrens olycka erfor, under denna sist förflutna vecka, varit obeskriflig. Hon har dageligen under glad oskuld njutit af sin så öppet, så ömt älskade R——s härvaro. Ack hvilken skatt han i henne äger, hennes rika inre utveklas stundeligen mer och mer, i allt ljusare, allt högre glans. Hvilka ädla och herrliga frön, hafva icke slumrat i detta rena hjerta; hvilka sköna men ömtåliga blommor lofva de icke att under en öm vård uppdrifva; o! det tillhör nu endast och allenast honom! till hvilken hon med det unga oerfarna hjertats fulla förtroende öfverlemnat sig, att blifva denna ömme ledare; och ve! ve! öfver honom, om han förrädiskt nog kunde hafva hjerta att vanvårda, eller förtrampa denna späda planta. — Jag har på dessa dagar mer än här förut, med mig sjelf försonats i tanken på R., och måste nu medgifva att mina farhågor, i anseende till honom, haft ingen, eller åtminstone en alldeles falsk grund. Han tyckes så helt och hållet äga blott en enda tanke, ett enda hopp: ägandet af sin Rosa, hvilken han ordentligt afgudar. Huru tillfredsställd lemnar jag icke nu henne, den hulda; ty hoppet, det ljufva, det smickrande, och alltid begärliga, tillhviskar mig så vänligt och förtröstansfullt: "Hon skall bli lycklig."
Den 13.
Friherrinnan är här, o! hvilket oändeligen ljuft återseende. Jag är så lyclig så jag knappt kan tänka mig någon större fröjd, än dem jag för närvarande njuter. Hvilken oförklarlig känsla förer mig så oemotsåndeligen till henne! tacksamhetens, för så mycket undfånget godt, visserligen, men utom den, äfven säkert det hos henne, och allena hos henne sig så ljuft uppenbarande, höga sällhetspridande, något, för hvilket jag sannerligen ej finner ord. Hon tyckes vara rigtigt tillfredsställd öfver min vistelse på landet, och finner, hvad verkeligen fallet är, mig härstädes blifvit ganska frodig och fet. Hofrådinnan är oändligen charmerad af Friherrinnans ankomst, samt uppbjuder all sin förmåga, att göra den sistnämndas vistelse här så treflig som möjligt. Redan morgondagen är bestämd till vidare fortsättande af resan, och, för att helt och hållet kunna egna Rosa det återstående af aftonen, har jag under det man der nere mangrant samlats kring thébordet, på ett ögnablick smugit mig undan, att i dessa i hast tecknade rader, sluteligen härstädes säga dig ett farväl! jag skall härefter jemte Rosa, uppå Hofrådinnans uppmaning, hasta att under prydlighet iordningställa Friherrinnans blifvande sängrum, hvarvid, såsom utgörande den förnämsta prydnad, en del af Rosas sköna blomster ej få saknas. A propos af Rosa! kan du väl Emilia föreställa dig någonting mera underbart, i går aftons, voro vi, R., Rosa och jag, promenerade till Rosas älsklingsplats, torfsoffan under berget; aftonen var gudomlig, solen just i sin nedgång kastade i den spegelklara sjön, hvilken nära derintill bildade en liten vik, sitt praktfulla guld; icke ett löf rördes, den högtidliga tystnaden afbröts endast stundom af ett och annat förbi surrande bi, hvilket till någon honungsrik blomma smugit att hämta ny näring. Vi sutto alla betagna under njutning af den herrliga sommarqvällen, då, borttorkande en tår ur sitt öga, Rosa helt oförtänkt yttrade: "Låt väl se, när och under hvad förändringar vi alla tre, på samma denna plats, härnäst sammanträffa, och om dervid du Mathilda! och du min dyre Ludvig alltid lika oförminskadt skall älska eder Rosa. O! när jag tänker uppå att ej så vore, att Mathilda vore långt, långt aflägsnad från mig, och att du!" (härvid kramade hon synbart den hand, hvilken i sin höll hennes innesluten) "icke mera älskade mig, då vill mitt hjerta redan brista af sorg. Derföre, upprepen mig nu båda, då vi troligen för sista gången under denna glada sommar, här, på denna min barndoms kära plats, äro tillstädes, upprepen för eder Rosa, det ni aldrig viljen glömma henne, aldrig skolen hafva hjerta, att frånröfva henne eder ömma, henne så outsägligt lycklig görande kärlek." Hon tystnade, ty tårarne, hvilka nu ymnige öfversköljde det täcka ansigtet, hindrade henne att fortfara. R. hade under rörelse, med båda armarna härunder omfattat henne, samt kysste, till bevis på sina, med hennes öfverenstämmande känslor, oupphörliga gånger hennes fina sammetslena hand; han syntes verkeligen så skakad, så han på en lång stund icke förmådde yttra ett ord; sluteligen afbröt han dock den inträffade tystnaden, medelst ett uppmuntrande skämt: "Huru kan väl min ljufva Rosa", inföll han, "någonsin tänka sig något annat, än att du alltid evigt älskas, dyrkas, ja förgudas af din Ludvig; förjaga för Guds skuld all annan tanke, ty motsatsen skulle sannerligen mycket såra honom, som varit lycklig nog att vinna din ömhet; du hulda! älskvärda varelse. Men får jag", tillade han skälmskt, "min Rosa. förutspå huru och under hvad förändring vi i nästa sommar här skola råkas, så är det, beträffande oss, såsom ett lyckligt älskande förenadt par, då skall du väl med Guds hjelp, min Rosa, redan burit den gröna friska kransen", och härvid gjorde han muntert med handen en liten lätt utmärkande rund kring hennes lockiga hufvud; — men han hade knappt uttalat dessa ord, förrän ifrån det fullkomligaste lugn, en häftig väderil hvinande for igenom luften, olustigt omkrusade vikens klara yta, samt skakade våldsamt trädens löf; och, vare sig nu möjligen af vindens åverkan, eller af den rörelse den lätt under berget sittande R——s arm kring Rosa gjort, allt nog, i samma ögnablick såg man en verkeligen icke tillförene observerad Murgrönsranke, hvilken förmodeligen kring bergets remnor letat sig en väg upp, i en högst naturligt bildad krans nedfalla öfver hennes hufvud. Denna anblick var så imponerande, så jag omöjligt kan förklara hvad jag dervid erfor. Äfven Rosa var af den inträffade förskräckelsen vid rankens oförmodade nedfallande så häftigt betagen, att på det nyss förut så lifligt blomstrande anletet, nu icke tecken till en droppe blod stod att finnas. Vi nödgades sluteligen, för att något upplifva henne, göra en tour kring trädgården, hvarunder hon småningom i det åter inträffade milda aftonlugnet, fick återhemta sina krafter. Men nej, nu hinner jag ej mera; god afton, och god natt min Emilia! jag hör redan Rosas lätta steg i trappan, hon kommer nu jemte R. att afhemta mig till blomsterskörden. God natt!