——krona ben 22 Augusti.
Uh! ett så stort, vidt och ödsligt hus, med sina förfärliga tre fulla våningar i höjd, sina ofanteliga gråstensmurar, sina gammalmodiga hvälfda fönsterfördjupningar; ett fasligt näste, jemlförelsevis med det täcka nyss lemnade Liljedahl. Jag kan ej förstå, huru ett friskt menniskosinne, på ett så onaturligt sätt kunnat förödsliga sin vistelseort. Men, jag vill likväl icke skrämma dig till döds Emilia! du kunde då ej få erfara huru man dock underbarligen kan somna, vakna och lefva roligt nog, under dess dystra tak. Den 18 om afton, just i solnedgången rullade Friherrinnans vagn fram genom den mörka, evighetslånga allée af urgamla oagade björkar hvilken leder upp till slottet, samt stadnade kort derefter vid porten af den stora man- eller borggården vid ——krona. Vi hade, för att fullkomligt kunna njuta af vår resa, åkt alldeles piano, det vill säga på en väg, af 16 mil, användt närmare fem dagar, hvarunder heller icke något enda, vid vår förbifart i ögonen fallande trefligt ställe, oskådadt gick oss ur sigte. Här, under skuggan af några vackra träd, intogs vår lilla frukost, der vid bruset af ett täckt vattenfall var middag, der invid randen af en klar å, vårt thé, och så vidare. De voro verkeligen helgedagar alla under denna färd upplefvade. Men vi hade nu, som sagdt, vid slutet af den femte upphunnit vårt mål, hvardera onekligen litet brydde öfver det mindre trefliga intryck, stelheten och dysterheten af de oss omgifvande föremålen, ovilkorligen på våra sinnen verkat. Men här var dock icke stället till någon längre besinning, jag hoppade såleds först ut, samt hjelpte derefter Friherrinnan att äfven nedstiga. Nu syntes en gammal man, med stapplande gång, derefter ett par qvinliga varelser i blå bindmössor, och snygga förkläden närma sig oss. "Det är visst den nådiga Friherrinnan", yttrade ifrigt bugande den kraftlöse gubben, i det han med slottsnyckeln i band, trädde fram till Friherrinnan; "den nye förvaltarn, hvilken för en par dagar sedan anlände, har redan beredt oss på detta nådiga besök, behagar hennes höga Nåde stiga upp till slottet, eller". — "Hvar har den nya förvaltarn bosatt sig", frågade Friherrinnan, i det hon vänligt räckte gubben, samt de bakom honom stående qvinnorne sin hand, "och hvar finnes han för närvarande, då han icke här synes inväntat min ankomst?" — "Han gjorde i dag en liten ridt till kyrkobyn, belägen ungefär en half mil härifrån", svarade under förnyadt bugande gubben, "dock torde han icke så alltför länge mera dröja; men, behagar icke hennes höga Nåde uppstiga?" och härvid gjorde gubben åter en liten meningsfull gest med nyskeln. "Hvar logerar den nya förvaltarn", upprepade ännu en gång Friherrinnan sedan gubben tystnat, "Ni har väl för honom utsett några anständiga rum?" — "Den unge herrn säger, det genom brefvexling hennes höga Nåde utlofvat honom få bo uppe i slottet, emedan han visste rummen här i nedra flygeln så förfallne, att med svårighet endast trenne af dem, desamma jag med hennes höga Nådes tillåtelse bebor, kunna begagnas; likvist har han före hennes höga Nådes ankomst icke vågat göra något intrång i Slottet, utan har tills vidare jag åt honom inrymt ett af mina." — "Nej, nej", afbröt Friherrinnan tvärt gubbens oration, "det går ej ann, Ni måste ännu i denna afton se till, att hans effecter blifva ömsade hit upp, helst i nedra våningen, emedan jag sjelf ärnar begagna den öfre, förstår ni mig?" — "Alldeles som hennes höga Nåde befaller", återtog gubben, vände sig nu långsamt om, samt gick i lutande ställning att för hennes höga Nåde ändteligen öppna de höga förstugudörrarne.
"Alla goda andar stå oss bi", hviskade jungfru Annette halfhögt, då hon under påpackning af nattsäckar, resknyten, cartoner och pirater, nu jemte oss öfrige började tåga trapporne uppföre, "man vågar här icke ens tala högt, ty det förfärliga ekandet ifrån hvarje hvalf upprepar ju så hemskt och näsvist, hvart enda ord man säger; söta Mamsell gå ej så fasligt fort, jag tycker verkligen det ständigt nappar mig i kjolarne, ack! ack! det här blir ändå rätt fasligt." — "Åh, du pratar, låt bara gå nu, dermed vänjer du dig snart." — "Jag tror dock ej", hviskade hon återigen, hoppade i hamn och häl efter mig, och nu inträdde vi i en stor urmodig med hjeltar och pantsarklädde riddare — oljemålad sal. "Min Gud! så mycket folk", suckade Annette, ängslig, "hvar skola vi gå vidare Fru Friherrinnan?" Friherrinnan gick förut, och vi följde henne efter till ett åt gården liggande solbelyst rum; här andades Annette åter. "Se här, ja här är verkeligen bäst", hviskade hon, "om man endast ej vidare skulle behöfva se den förfärliga samligen i det stora rummet." — "Nå det skall du slippa", sade Friherrinnan muntert, "se här", och ifrån det näst intill liggande rummet, visade hon henne nu en dörr, hvilken man såg bestämt ledde till den nyss passerade coridoren. Annettes glädje häröfver var obeskriflig; hon flög liksom jagad trappan utföre, för att ännu med betjentes tillhjelp — i från den medföljande packvagnen — uppbära våra återstående effecter.
"Nå Mathilda lilla", yttrade Friherrinnan, sedan den spökrädda Annette gått, "hvad säger du nu, tror du väl dig gå i land med en vistelse af tio à elfva veckor härstädes?" — "Hvilken fråga Fru Friherrinna; jag icke allenast enligt Friherrinnans ord tror mig dermed gå i land, men äfven under Friherrinnans omgifning komma att trifvas här fullkomligt väl. Stället är väl något trist, men man förer ju så ofta trefnaden med sig, och så hoppas jag äfven nu skall blifva fallet; jag är för min del oändeligt belåten med detta Friherrinnans godhetsfulla förslag." — "Verkeligen, nå det skulle af hjertat fägna mig, vi skola ock sannerligen, som du säger — bjuda till, att här införa trefnad; måhända skall det med en god vilja blifva oss lättare — än vi nu kunna förmoda." Härefter började under muntert stök, så väl Friherrinnan, som jag att på bästa vis, för natten — iordningställa våra tvenne sängrum; morgondagen skulle vidare bestämma för bekvämligheten erforliga ändringar. Sedan nu allt, med Annettes och de båda qvinnornes, (den gamla inspectorens hustrus och dotters) tillhjelp — blifvit ställt i behöflig ordning, gingo Friherrinnan och jag, under det Annette, i samråd med de nyssnämnda, föranstaltade vår lilla qvälsvard, att något så när taga i sigte lägenheterna kring slottet. Trädgården till exempel: med sitt fina utmärkt väl arbetade jernstakett, äger väl det mäst pittoreska läge man kan tänka sig; den är väl mycket förfallen, öfverallt bevuxen med alns högt gräs, men besitter de skönaste planteringar, af prägtige kastanier, ekar, lönnar och bokträd; vid dess ända resa sig kringliggande sträckor af klippor och höjder, bakom hvilka en täck träd omvuxen insjö vänligt erbjuder sin spegelklara yta. Ett Götiskt tempel med sitt prydliga torn och sina hväflda fönsterbågar, stående på en flat klippbrant, hvarifrån man äger en fri utsigt, bidrar att göra detta ställe af nejden ganska skönt. För resten ligger sjelfva byggnaden mycket dystert och skogomringad; i synnerhet tyckes på ena sidan om densamma, solens strålar aldrig kunna genomtränga. Alla flyglar, uthus, stall, ladugårdsbyggnader etc., äro af sten och se högst ovänliga ut; borggården deremot är obeskrifligt vacker, cirkelrund, samt omringad af skyhöga lummiga ekar. Midt uppå densamma ses en ofantlig rotunda med ett enda träd, så tätt lummadt, och stort, att under dess vidt omfattande grenar — minst trettio personer kunna beskyggas; kring dess kolossala stam löpa tvenne rader grönmålade karmbänkar, med ryggstöden från hvarandra, så en allmän sällskaplig conversation der behagligt kunde försiggå. Vidare hannt jag icke taga i skärskådande, ty nu tillsades om aftonvarden, och i följd deraf uppsöktes åter våra rum. Följande morgonen, — jag vaknade ovanligt tidigt — hade jag under tysthet smugit mig ur rummet, för att med klara ögon, och i full dager kunna uppfatta hvad under den föregående aftonens dunkel till en del blifvit mig förborgadt, och vandrade således, icke utan något stoiskt mod, genom de aftonen förut passerade rummen, till den stora salonen, der jag nu fick skåda hela Riddarskaran i sina forntida drägter, dels beväpnade i pantsar, hjelmar och sköldar, dels fredligt sittande till häst uppå prägtiga vältecknade gångare. Denna sal måtte varit ypperlig i sin ägares välmaktstid, ty teckningarne voro hänförande, lefvande och naturliga. Vidare öpnade jag ännu en dörr, hvilken på gnislande gångjern inlät mig i ett rum, troligen bestämdt till samlingsrum; detta var rätt prägtigt med inlagdt golf, stora speglar ehuru svarta af damm; en urmodig men ytterst väl arbetad mässingskrona, purpursammets-beklädde mahogyne-meubler och några utmärkt vackra men äfven fulldammige gyllene ramade tableauer; härifrån förde mig nyfikenheten till det närgränsande rummet; men föreställ dig min förvåning, att ibland damm, papper och luntor, vanvårdade klädesplagg m.m. finna en prydligt uppslagen, dammfri och putsad flygel; jag blef deraf ganska surprinerad, och kunde omöjligen icke afhålla mitt begär att anslå detsamma. Tonerna voro visserligen icke fullkomligt rena, men dock ingalunda mera missljudande, än man ofta, i synnerhet på landsorterne, finner dageligen begagnade instrument; detta var såleds ett bevis uppå dettas ovanliga godhet. Sedan jag ett flygtigt ögnablick preluderat härpå, fortsatte jag vandringen till det åter nästligganda rummet, ett litet kabinette med nischer och lönndörrar förutan ända; detta var det enda, som föreföll mig verkeligen hemskt, och hade jag sannerligen icke lust att länge här förbida, Annettes onaturliga frugtan höll nästan på att smitta mig; jag betraktade blott flygtigt ett par charmanta vackra fruntimmers portraitter, hvilka, bevarade under gröna urblekta siden-förhängen, hängde på dess väggar, samt tillslöt åter dörren. Ännu några accord på instrumentet, hvilket med ganska liten underhjelp kunde blifva rätt herrligt; derefter en par små sångstycken, så ännu en par ditto, Gud vet huru länge jag här — der jag så oförmodadt upptäckt ett för mitt sinne så njutningsrikt föremål kunnat bortdrömma min tid, om icke åtanken på Friherrinnan plötsligt manat till min pligt; jag hastade nu ut genom hela sträckan af rum; men tänk dig Emilia min, jag vill ej säga förskräckelse, ty det föremål hvilket nu mötte mina blickar, var minst skapat att injaga någon sådan; men min bestörtning, kan jag väl sanningenligt benämna det underbara jag erfor, då jag i salonen mötte en, ifrån våra rum utkommande ung, välväxt utomordentligt vacker man; vi stadnade ovilkorligt bägge på en gång; han troligen lika ofverraskad som jag, att bland denna döda samling så opåräknadt, finna en lefvande varelse. Den glödande hettan på mina kinder väckte mig ändtligen till besinning; jag gjorde nu i största hast en liten bugning, hvilken han med alldeles makalös grace besvarade; hvarefter jag, likasom bade Annettes spöken efterrusat mig, i full fart ilade de återstående rummen igenom, rakt intill Friherrinnan; här stadnade jag andlös: "min nådiga Friherrinna! hvilken, hvilken! kunde den person vara, som denna tid på dagen och oss ovetande gör sin tour igenon rummen, och den jag just i ögnablicket mötte promenerande i stora salonen flere rum härifrån; jag kan ej beskrifva den häpnad som vid hans anblick intog mig." — "Min Gud Mathilda, du är ju alldeles uppskrämd, var den person hvarom du talar då, så fasligt förskräckande? se här, jag tror verkeligen du behöfver vatten." — "Å visst icke min nådiga Friherrinna, jag blef bara lätt brydd, det var mig så alldeles oförväntadt, att här finna någon gäst; men befaller Friherrinnan icke upp Annette?"— "Nej, ännu icke, du måste dock göra mig begriplig hvem den personen möjligen kunde vara, du så opåräknadt på dina ströftåg mött, var han gammal och ful, så var det ovedersägligen Inspektören, hvilken du troligen sedan i går aftons torde glömt?" — "Nå du min Gud! nej, tvärtom, han var helt ung och vacker, och har troligen ännu aldrig i sin lefnad varit Inspektor." — "Nå kors, så du också kan utföra en sak, nu gissar jag, det förmodeligen var min nye förvaltare; ja men, han ser ej illa ut, så mycket jag i hast kunde finna; han var för en stund sedan uppe för att göra mig sin skyldiga uppvaktning; karlen ser temmeligen hygglig och städad ut, och tyckes för sin ringa del, uppsnappat en god portion af den behöfliga verldspolituren, det fägnar mig så mycket mer, som jag verkeligen — ehuru på långt afstånd — med honom räknar slägtskap, och är det äfven till en del genom hans mor, en ganska hederlig vältänkande, ehuru mindre bemedlad enka, jag — sedan nemligen denne S., för någon tid sedan lemnat dess militaire-bana, på hvilken han redan var upphunnen till Lieutenantsgrad — sjelf föreslagit honom tillsynen of denna vidlyftiga egendom." — "Och hvilket förslag han antar?" inföll jag. "Ja visst, om han är en driftig menniska, vill han väl ingalunda insöfva sig i overksamhet, dessutom bör han här komma att finna sin rikeliga utkomst, så han med den kära modren, ganska bekymmerslöst kan lefva, och törhända redan i nästa år, hvilket jag rätt gärna skulle se, blifva ställets duglige Arrendator." Således en Herr S. tillförene Militaire, nu förvaltare hos Friherrinnan: allt detta gick nu om i mitt hufvud. Jag stod ännu och funderade uppå herr S., Militairen och Förvaltaren, då Friherrinnan, hvilken härunder betraktadt mig, inföll: "Jag undrar sannerligen ej öfver din häpnad Mathilda, att i den der costumen möta en ung karl, se dig dock i spegeln." — Jag kastade nu ögat dit, och med en väl ganska fin och ganska snygg, men likväl ganska öfverflödig nattmössa, ditto en högst legert påsatt morgonhabit, stod jag nu pionröd i lebens grösse, skådande min egen värda person; Friherrinnan drog på munnen: "skynda dig nu att litet omsorgsfullare rangera din toilette, ty i ögnablicket tillsäger Annette om frukosten, den vi naturligtvis såsom vistande i ett hus, gemensamt med S. skola intaga." — "Ach! får jag ej lof att derifrån uteblifva?" — "Hvilken nyck, och till hvad ändamål? du vet Mathilda lilla, sådant der pryderi blir mig aldrig i smak." — Jag flög nu att ombyta drägt. Qvarten derpå inträdde Annette med frukostbudet, hvarefter Friherrinnan och henne i hamn och häl, jag gick att en par rum derifrån intaga den nämnde dejeunén. Här stod nu lutad emot en fönsterpost, den förskräcklige Herr S. Vid vårt inträde närmade han sig Friherrinnan, för hvilken han än yttermera gjorde sin vördnadsfulla bugning. — "Mamsell Sommer", "Herr S.", presenterade oss Friherrinnan, hvarvid vi åter tigande gjorde hvarannan les honneurs. Till min stora glädje upptogo nu så väl anrättningarne, hvilka genast tillgrepos, som de samtal hvilka af Friherrinnan stundligt underhöllos, så lyckligt hvar och ens tankar, så äfven jag småningom glömde hela förtreten af nattmössa, morgondrägt och förlägenhet. Herr S. visade under hela tiden en till högsta grad upphunnen belefvenhet, lätthet i conversation, och elegance i sätt och hållning; jag vågar bestämdt säga att Rosas R. i all sin fullkomlighet likväl betydligt kommer att stå efter denne, ty det utmätte något pretentieusa, och jag borde väl ej säga: illslugt spefulle hos R. är ifrån den öppna ljusa blicken hos denne — fullkomligt försvuret. Efter frukosten rådslog man om den för oss beqvämaste fördelning af rum. Friherrinnan skulle för sin räkning behålla de tre första, med sin egen utgång (dem nemligen hon nu innehade) jag de tvenne derefter följande — ett större och ett mindre — med ovilkorlig genomgång af salonen, då Friherrinnan njöt sin morgon eller middagsslummer. Derefter flyttades hela förmiddagen meubler och förnödenheter från rum till rum, till dess vi hvar och en med våra inventioner blefvo fullkomligt belåtne. Middagen, så väl som alla härefter blifvande måltider, serverades för beqvämlighets skull, nere i ett gladt ljust rum, liggande på motsatt sida af de trenne Herr S. innehar. Här hade Annette, till befrämjande af Friherrinnans tillfredsställelse, rigtigt gjort sitt bästa. Rummet så väl som bordet var alldeles fullprydt med de enkla men behagliga blommor Inspektörens lilla trädgård kunnat prestera. Friherrinnan syntes äfven så förnöjd så jag knappast någongång tillförene funnit lifligheten hos henne stigen till högre grad. Hon var mot Herr S. som mot alla, i synnerhet mot dem hon finner förstå skatta hennes godhet, uppmuntrande och egen. Hennes första tilltal till Herr S. yppade det vänliga du, hvarigenom hon troligen ville visa sig ej glömt den ringa slägtskap, hvilken i alla fall mellan dem ägde rum; att naturligtvis ett jemnt upprepadt; "min nådiga Tante" blifver följden, är begripligt. Efter-middagen tillbringades med promenader omkring Grefskapet, hvilket är vidsträckt och ståteligt, men i anseende till dess ovanliga dysterhet, icke vackert. Då vi efter slutad aftonvard sade hvarandra god natt, upprepade Friherrinnan ännu det Herr S. hädanefter så ofta han möjligen sjelf dertill funne sig hugad, och hvad tid som helst på dagen, ägde bestämdt tillträde till Friherrinnans rum: af hvilken vänlig tillåtelse han äfven tyckes vela begagna sig.
På enahanda sätt, halva dessa sist forflutne dagar försvunnit. Friherrinnan är oändeligt glad och nöjd, och hvad kan jag väl högre önska. Men jag har nu så sysselsatt mig med det närvarande, så jag alldeles glömt, att orda något om Rosa, hvilken likväl hos mig lefver i ett stundeligt minne. Du kan väl tänka Emilia, att ingendera af oss njöt betydligt af hvilan, den på Liljedahl sist tillbragte natten. Rosa utgjöt, under oskuldens öppenhet, för mig hela sitt hjerta, deraf icke en skymt blef mig förborgad; hvad hon i R——s närvaro på intet vilkor skulle haft mod att vidröra, afhandlades nu under nattens tysthet ganska frimodigt; hon avancerade i inbillningen till och med ända till brudkransen, hvaruppå R. under gårdagens afton fört hennes tanke, och hvilken, utan all fråga skulle komma att bestå af Murgrön. Hon hade så bestämdt införlifvat sig med idéen, att på hennes bröllopsdag nödvändigt en sådan borde pryda hennes hufvud, emedan så underbart, och liksom af en högre skickelse tillstäldt, just i samma ögonblick kransen af R. blifvit omnämnd, äfven Murgrönsranken till en dylik bildat sig kring hennes panna. "Tänk Mathilda", yttrade hon lifligt och huldt omfattande mitt lif, "om vi båda skulle lemna hvarann den fasta försäkran, att på vår bröllopsdag bära våra kransar, ovilkorligt af intet annat än Murgrön, kunde du ej lemna din Rosa detta löfte? säg?" — Nu måste jag ordentligt skratta; "nå det var då ett curiöst påhitt kära Rosa, och hvarföre det?" — "Jo, emedan jag först önskade vi blefve lika, och dertill, emedan en så sann och ovanligt trofast vänskap slingrat sig en väg kring våra hjertan, borde äfven denna ovanliga och herrliga växt, komma att på en sådan högtidsstund kring våra hufvuden slingra sina vackra fina grenar. Nå, lofvar du mig nu en gång Malhilda, så vet jag du alldrig bryter." — "Det gör jag visst", sade jag beslutsamt, "så mycket mera, som jag väl alldrig i detta lif torde komma att bära den af något slag." Rosa föll mig nu om halsen och upptog med sina kyssar, det nu så säkert och allt för lätt uttalade löftet. Ännu fortsattes under ömsom löje och tårar natten igenom värt prat, — morgonen fann oss fullklädde och systerligt omarmande hvarandra, djupt insomnade på Rosas soffa.
Den 3 September.
Huru ofta, huru ofta Emilia! har jag ej fattat den allvarligaste föresatts, att i några rader samtala med dig, och huru ofta är icke den åter så plötsligt omintetgjord. Jag förstår verkeligen ej hvarmed dessa dagar så upptagits; men sannt är likväl, att oftast natten inbryter förrän vi här — en hvar komma oss till hvila. Dock, ger jag med skäl Herr S. största skuld häri, emedan han ifrån tidig morgon till sednaste qväll beständigt hos oss utgör den dageliga gästen. De äro dock visst icke ledsamma dessa dagar, men förgå, oaktadt sin enformighet under Herr S——s interessanta meddelanden, tvärtom med obegriplig fart. Han är verkeligen en oändligt hygglig och älskvärd karl; tro dock icke min Emilia, att det är endast jag som finner det, nej, Friherrinnan har nu äfven lemnat honom detta vittnesbörd; hon tyckes hålla rätt hjertligt af honom, och han förtjenar denna hyllning äfven; man kan icke se en egen son med en mera uppmärksam, ödmjuk och — kärleksfullare vördnad bemöta sin mor, än han gör det mot Friherrinnan; huru skulle väl då ett hjerta, så ädelt och godt som hennes, med annat, än den uppriktigaste vänlighet löna ett dylikt förhållande. Hvad det är lyckligt att hon funnit ett föremål som åtminstone till någon del kan förströ hennes saknad efter den älskade sonen, jag fruktade sannerligen, att hennes humeur till ganska betydlig grad skulle komma att lida af denna skiljsmässa. Men vill du nu veta huru vi till en del tillbringa våra dagar? Jo, före frukosten göra vi alla tre en promenade, ettdera i trädgården, hvilken Herr S. låtit slå så slät, och så jemn som ett kammargolf, eller också i parken eller nejden ikring; derefter göres vår frukost. Förmiddagen förgår med konversation, hvarvid Herr S. obegripeligen nog, alldrig saknar ämnen, eller också läser han högt för Friherrinnan och mig som derunder arbeta rätt flitigt. Efter middagen, medan Friherrinnan sofver sin middag, har Herr S. utbedt sig, men tyst, du vet ju ej, huru har jag ock kunnat glömma att säga dig, det Herr S. är en ypperlig Pianist, samt sjunger, sjunger Emilia så, som jag ännu aldrig hört någon göra det; föreställ dig huru surprinerad jag blef, då härom dagen, vid det vi alla gemensamt besågo rummen, han uppå Friherrinnans fråga om han sjöng eller trakterade fortepiano, svarade: "något litet hvardera." På hennes derefter yttrade begäran: "låt oss höra fortepiano", accompagnera den skönaste, manligaste och mest tjusningsfulla röst; jag ordentligt förstummades; till den grad inverkade på mitt sinne, den hos honom så oförmodadt upptäckte gudasköna talangen. Nu kunde jag äfven ganska naturligt förklara, den vid min första morgonpromenade uppslagne renglänsande flygeln, hvilken då så särdeles väckte min uppmärksamhet. Nå väl, ännu samma dag förflyttades på Friherrinnans föranstaltande instrnmentet till den stora salonen, hvilken erbjuder en för musik alldeles förträfflig local. Att det sedermera af Herr S. väl stämdt och upphjelpt, icke förblifvit ovidrört, kan du väl förmoda. Men, nu återgår jag till vår eftermiddags sysselsättning: under det som nämndt är, Friherrinnan njuter sin middagshvila, har Hr S. utbedt sig att med sin viol, den han äfven med färdighet trakterar, få accompagnera mig på fortepiano, för att genom en dylik öfning gifva min touch och takt, den smak och säkerhet, han påstär den ännu behöfva; han finner ofta fel i min musik, hvilket han oförställdt med likväl så utomordentligt iakttagen grannlagenhet yttrar: huru roligt är det icke, att på ett sädant sätt höra sanningen; likaså yttras den af honom fullkomligt afslöjad, om nägongång i vår conversation, olika begrepp eller åsigter yppas. Sedan Friherrinnan vaknat, fortsättes läsningen, eller ombytes musiköfningarne till muntra vackra sångstycken, i hvilka Hr S. med mera tillfredsställelse, med sin röst accompagnerar min; han är nemligen, det jag väl alldrig skulle trott, fullkomligt belåten med dess enkelhet, emedan han ej älskar den granna konstmessiga sången; derefter promeneras mot aftonen, eller, i händelse af fult väder, spelas boston om ingenting, eller möjligen om en tallrick fullmogna krus- eller körsbär, hvilka efter spelets slut repartiseras i tre olika delar, allt efter de spelandes vinst eller förlust, hvaraf en hvar derefter bespisar sig; men hvilka dock sluteligen till det mesta tillfalla mig, emedan Friherrinnan för sin hälsas skull icke vågar, och Herr S., om jag så får säga, icke näns äta serdeles deraf. Huru treflig kan icke tiden göras för menniskan, om också tillbringad på den mäst otrefliga plats, endast en sann harmoni själarne imellan blir rådande. Jag har ännu alldrig — under den tid jag tillbringat hos Friherrinnan, kännt mitt inre så lugnt, så tillfredsställdt, så intet önskande som här; o! att den lyckliga friden ständigt skulle erbjudas mig, så ogrumlad och ren. I dag är Herr S. på några timmar utrest till närmaste by, för att, i anseende till den yttre oeconomien härstädes, vidtaga behöflige mått och steg. Egendomen som är mycket försummad, erfordrar en den noggrannaste eftersyn, den Herr S. med de tvenne nyanskaffade Inspectorerne ofta får dela.
Friherrinnan, som i början icke ville medgifva Herr S——s oändeligt gracieusa och gentila hållning, nödgades i dag sjelf kalla mig in till sitt cabinette, för att låta mig se, med hvilken lätthet han svingade sig upp i sadeln, samt derefter satt till häst. Om du skulle sett honom Emilia, i sin lilla bruna sidenfodrade bonjour, med små solblanka knappar, sitt yfviga brunlockiga hår, sin friska färg, sin vördnadsfulla bugning till Friherrinnan då han sluteligen med ett litet gyllene ridspö, gaf den under honom otåligt dansade krithvita gångarn en obetydlig knäpp; mina kinder ordentligt färgades derunder af fruktan att, i hvarje ögnablick se honom af den ystre, ovane hästen — kastad öfverända, och betagen af oro, utrusade jag vid hans affärd ovilkorligen till mina rum, för att änteligen se hans fortridt; men, se der skrider under kråmad gång, villigt lydande sin herres minsta nyck, den tämde, så stilla och lätt, som hade hon hållits af jernband. Nu tvärstadnar hon, gör en liten sväng, närmar sin Herre några steg till slottet, hvarunder den skicklige ryttarn finner tillfälle, att med tvenne till mösskanten lyftade finger göra mig sin hälsning; åter vändes hästen med sirlighet, hvarefter, under sakta traf, det nu småningom bär vägen framåt.
Klockan är redan mot fem, och ännu ses han icke återkommen. Friherrinnan har härunder ifrån mina fönster, flere gånger otålig spanat åt vägen, för att erfara, om han icke redan torde synas, emedan han bestämdt trodde sig vara åter emot kl. tre. Gud! måtte endast intet ondt händt. Just nu ropar mig Friherrinnan, hon önskar, det jag måtte blifva henne följaktig på den promenade hon — för att möta Herr S. — tänker göra; ack! det skulle jag likvist för mycket godt ej velat. Min Gud! ännu en förnyad påminnelse, jag måste lyda. Må väl!
Den 10.