De gulnade och spridda löfven, jemte ofta förnyade regnskurar på fönsterrutorne till min lilla älskade kammare, göra mig redan alldagliga påminnelser om den skiljsmessa, som ifrån denna för mig så kära ort, ifrån honom, hos hvilken min tanke ständigt hvilar, alltför snart mig förestår. Förgäfves önskar jag tusende gånger om dagen, att i jernband kunna binda den, ack! så flygtigt bortilande tiden, men fåfängt, fåfängt! endast en enda vecka återstår mera till njutande af denna outsägliga sällhet, umgänget med honom, som för mig utgör allt, hos hvilken jag finner hela min verld! I dag ännu förkunnade mig Friherrinnan, det hon sednast den 1 November vill vara i staden, emedan, utom små oekonomiska bestyr derstädes, hon för sin helsas skull, icke derutöfver vågar fördröja sin hemkomst. Det är äfven i anseende till den ovanligt vackra och torra hösten, hon ända hitintills uppskjutit sin återfärd. Jag kan vid alla dessa tillredelser nu mera omöjligt vara glad. När, när? O! inhöljt i mörker är för min själ den tid, då jag får återse honom, och Gud vet under hvilka omständigheter. Mitt hjerta står af ovilkorlig ängslan, endast jag tänker härpå, hvem! hvem! skall väl lösa mig mitt ödes ännu alltför dunkla gåta?

Härom dagen då jag jemte S. på trappan af det lilla trädgårdstemplet satt och betraktade hösten, hvilken i hvar flägt, i hvart strå, uppenbarade sig, och hvilken minutligen gaf mig påminnelse om huru jag, snart nog fjerran härifrån, skulle pröfva dess våldsammaste period; frågade mig S. hazardsvis, af hvilka personer såväl fruntimmer som karlar jag af Friherrinnans umgängen funnit mesta nöjet, och följakteligen ansett intressantast, Utan att öfverväga, der det ej kunde komma ifråga, citerade jag bland dessa: Grefvinnan X., Fröken E., min lilla Rosa, Baron Paul C. och inga fler jag kunde draga mig till minnes. — "Baron C.!" utropade S., "jag har sett honom, han är verkeligen en utmärkt ung man, han torde väl oftare umgås hos min tante?" — "Ja, mycket ofta, han räknar till henne någon slägtskap." — "Ja, jag vet det, nå, då har du min älskade Thilda icke kunnat underlåta finna den högst i ögonen fallande skilnaden mellan honom och de flesta unga karlar? Säg, är han ej tillika då han nemligen vill, utomordentligt hygglig?" — "Jo, men du må väl tillägga: då han nemligen vill, ty han vill det verkeligen icke alltid." — "Och ej mot alla", tillade S. — "Ja väl så", återtog jag; berättade honom nu Baronens inträdes-monologe till mig, första gången jag hos Grefve X. kom i någon beröring med honom, bifogade tillika, enligt rättvisan, den utmärkta uppmärksamhet, ja vördnad, han, för att godtgöra sina obetänksamheter, derefter emot mig iakttog. S——s panna rynkades härunder märkbart, hans anlete upptäcker ögonblickligen om innom honom något mindre behagligt försiggår. "Nå, huru blef förhallandet derefter herrskapet imellan", återtog han efter en stund, sedan fårorne i pannan jemnats; "Godt, min Ferdinand, rätt godt; å Baronens sida till och med innerligare än jag det kunnat förmoda, ty" … och nu fick jag lof att göra S. ett upprigtigt förtroende af Baronens mig nyss gjorda anbud. "Min Gud! min Gud!" suckade S., då jag slutat, och stora svettperlor rullade härvid långsamt utför hans panna, "och du har redan gifvit honom ditt bestämda afslag; hvad har du förkastat Mathilda? O! ehuru all blod härvid af ursinnig glädje strömmar tillsamman i mitt hjerta kan jag likväl ej afhålla mig att ännu en gång utropa: hvad har du förkastat genom afslåendet af en sådan varelses hand: lycka, välstånd, börd och hvad kan jag väl erbjuda dig, som till en ringa del kan ersätta allt detta. Gud! det var för mycket, och just han! han!" — Jag hade ej kunnat föreställa mig att erfarandet af en i det hela så ringa sak, till den grad skulle uppröra S. och var nu verkeligen rätt brydd, att bos honom kunna återställa lugnet. Med ömhet föreställde jag honom, att endast den sanna upprigtiga kärleken kan utgöra menniskans lycka; att jag alldrig — alldrig kunde hysa annat än en vänskaplig känsla för C., huru jag skulle bedragit honom och hans arma hjerta, om jag hycklat den ömhet jag ej kände samt, huru mitt samvete alldrig kunnat gilla en förbindelse, der, i sådant fall endast verldsliga uträkningar kommit i fråga. O! huru lycklig var jag nu deremot att äga en persons kärlek, den jag af hela min själ för dess eget rika inres skull fick älska och akta; vid hvars vedermälen af huldhet, min ömtålighet ej behöfde lida af den tanke, att ifrån motgång och medellöshet blifvit upphöjd till rikedom och rang, ty hvar finnes väl den man, hvilken vid dylika omständigheter, under lifvets ombytliga skiften — icke lätt glömmer qvinnans högsta enda goda, hennes finkänslighet, den der en gång vårdslösad och förglömd, ovilkorligen måste förtvina och dö.

"O! du är för hård i dina omdömmen min Thilda", utropade S. under det han med häftighet slöt mig i sina armar; "vore jag rik, ägde jag den rang, hvarom du talar, jag ville trotsa en hel verld i kärlek och uppmärksamhet mot dig! tror du mig; häri — säg?" — "Ja! ty du är också ej lik någon af denna verld." — "Men Baron C., honom skulle du ej tro?" — "Jag har alldrig tänkt mig något fall vis à vis honom, emedan jag alldrig kunde älska honom." Vi gingo härefter tillbaka till Friherrinnan, hvilken troligen redan saknat oss; S. med ett ganska upprördt sinne, till den grad hade mitt oväntade delgifvande verkat på honom.

I dessa rader säger jag dig åter ett: farväl, från dessa kärlekens och sällhetens nejder; när o när! skall jag återse dem, eller härifrån blifva i tillfälle, att för dig tolka min lycka, och, skall hon väl, under dessa tider så ljuft uppblomstrad för mig, någonsin komma att gifva några skördar! Må väl; efter några dagar, hör du åter ifrån mig.

S. den 3 November.

Åter här, åter här omsnärjd af otrefnad, fåfänga och dårskap. O Gud! hvar äro nu de sällhetstimmar, dem jag njöt under kärlekens omgifning! Borta! borta! för att måhända alldrig mera återkomma. O Emilia! kunde jag i den djupaste vrå af verlden undandölja min varelse för dessa lefnadalustige plågsamma menniskor, hvilka i hvirflande strömmar, alldagligen hitrusa, att i utnötta phraser göra Friherrinnan sina välkomstöskningar; skulle jag nännas, och skulle jag af den hulda välgörarinnan våga utbedja mig den nåd, att ej behöfva blifva deltagerska i de sammankomster, hvilka så väl inom, som utom hus stundeligen företagas, men ack! jag är pligtig henne hörsamhet, och måste således Emilia, måste med ett för verlden helt och hållet slutet hjerta likväl dricka af dess grumlade drägg. Friherrinnan som efter sin öfverståndna resa känner sig ovanligt rask, föreslår redan hvarjehanda bjudningar, dem hon för åtnjutne nöjen, tycker sig stadsboerna skyldig; i följd hvaraf hon om åtta dagar tänker arrangera ett stort caffé, samt om fjorton, en masqueradbal, den hon redan på ——krona omnämnde, och hvartill en otalig mängd folk så väl lands- som stadsboer komma att inviteras. Jag önskar sannerligen att dessa tider lyckligen skola förbigå, på det ändteligen, det ljufva lugnet åter må kunna efterträda denna storm. Nu har jag dock fullt och fast beslutat, att ej längre förtiga för Friberrinnan mitt hjertas hemlighet, under hopp, att hon till mina, och min dyre Ferdinands önskningar icke skall neka sitt bifall. Den glada sorgfria Rosa är redan jemte sina föräldrar inflyttad till staden; äfven hon, gjorde mig i dag ett kort besök; o! den som ägde hennes frid! den ljufva lyckliga själen!

Den 20.

"Men en dröm, en tålig dröm allent,
Var mitt svärmeri, min tjusnings verld."

Huru skall jag väl Emilia! genom penndrag äga förmåga att för dig tydliggöra min gränslösa smärta! Anar du ej det qval jag lider, att ifrån den lyckligaste varelse under solen, känna smärtan i dess högsta vidd! — Ser du icke huru jag med dunkla förgråtna ögon, går en brud, hemförlofvad åt sorgen, och åt en varelse, den min blick ännu ej skådat, den jag alldrig alldrig kan älska; emedan mitt hjerta evigt tillhör honom, hvars namn jag numera ej vågar uttala, hvars minne är ett brott att tänka. — Som du ju visste, var min alfvarliga föresatts att upptäcka för Friherrinnan min kärlek till S. — Jag hade i anledning deraf, morgonen efter det jag sednast tillskref dig, mera tidigt uppstigit och gick nu med väl något klappande hjerta, men likväl i själen glad och nöjd, att ostörd i hennes sköte få öfverlåta mina känslor; jag hade knappt hunnit inträda, då hon med emot mig uträckta armar utropade: "Ack! min Mathilda! du kommer ju verkeligen som ett vänligt budskap, jag har hela morgonen otålig väntat ditt uppvaknande, för att ändteligen en gång blifva i tillfälle för dig yppa en önskan den mitt hjerta länge hyst, och hvars uppfyllande kommer att göra din mor en himmelsk glädje, men som äfven naturligtvis helt och hållet beror af dig sjelf." Vid dessa ord, hvilka fullkomligt tycktes henne förestafvade utur mitt eget hjerta, kände jag mitt bröst liksom krampaktigt sammanpressas; jag behöll dock min fattning och nedsatte mig vid hennes vink, med spänd uppmärksamhet vid hennes sängbrädd. "Säg mig nu såleds först, mitt älskade barn", fortfor Friherrinnan, "älskar du din mor ännu beständigt med samma dotterliga tillgifvenhet, hvilken du en gång sade, att gjorde dig så innerligt, så öfvermåttan lycklig?" — "Ja! vid Gud! lika beständigt!" — "Nå väl, vill och kunde du för hennes önskningars uppfyllande, som endast och allenast åsyfta ditt eget väl, uppoffra, om så fordrades, några ringa fördelar, eller till och med flygtigt förgående ömhetsrus, hvaruppå du dock alltför osäkert kunde bygga din lycka, för att på hennes mera erfarna och bepröfvade råd, stöda din kommande framtid?" Jag kunde for smärta knappt svara: "ja! jag kan och vill allt, som möjligen kan tillfredsställa min välgörerska." — "O! Mathilda! då kan och vill du äfven uppfylla en mors hjerta med himmelsk lycksalighet, du vill som min Gustafs hulda maka följa honom på hans lefnadsbana; du vill skänka honom din kärlek, din tillgifvenhet, och genom en ständigt fortfarande ömhet till honom, godtgöra hans mor, de lidanden hon, i så många mörka tider utstått; svara mig, vill du det?" — "Ja! jag vill bjuda till", utpressade jag nu med en tung suck, och nedsjönk, nästan utan all känsla invid hennes säng, där hon nu i sin moders fröjd smekande öfver mig nedkallade himlens välsignelser. Derefter framtog hon ett af hennes son skritvit bref, der ur hon delgaf mig, hans i anseende till mig yttrade tankar och önskningar. Att de alla voro en följd af Friherrinnans honom lemnade meddelanden om mig, kunde man tydligt finna, likväl upprepade han åtskillige gångor deri, huru han alltid skullo anse som den ljufvaste lycka, att genom den älskade modrens hand, erhålla sitt lifs följeslagerska, så mycket mer som hans hjerta hitintills förblifvit fullkomligt fritt; och hoppades han således genom en sann kärlek i en framtid kunna förvärfva sig sin ännu obekanta men likväl högaktade bruds ömhet, han delgaf vidare Friherrinnan, huru i följd af allt detta, han vid erhållandet af mitt gynsamma svar, genast skulle lägga in om det afsked ifrån tjensten, hvarförutan han icke skulle hafva hjerta fästa sin unga maka; ty att beröfva sin mor henne, den han visste hon älskade lika mycket som honom sjelf, ville han alldrig. Han bad henne således ännu en gång att med aldraförsta delgifva honom mitt svar, hvarefter han ville underrätta henne till hvilken tid, hon till vår förening bestämdt kunde hemvänta honom. Kan du således nu tänka hvad jag utstod, Emilia! O nej! du kan det ej, emedan du sjelf är lycklig, emedan du älskar af eget hjertas val, emedan du alldrig, knappt till namnet lärt dig fatta motgången.

Jag låg länge, under den qvalfullaste oro nedsjunken på mina knän, icke en enda tår kom att lindra min smärta; jag hade blott en önskan den att i ett nu kunna förgås; men ack! smärtan dödar ej, hon tär och gnager, lik vampyren, på det arma hjertat, tills det öfverfullt af sorg, men utmattadt på glädje, måste förtvina! Huru ofta ville jag ej följa dess lockande röst, och för henne i ett enda ord förklara, huru af hela min själ jag älskade S. Men, att beröfva henne den sällhet, jag i lefvande drag såg tecknad i hennes anlete, att kullstörta ett hos henne länge närt och nu stadfästadt hopp, att för kärlek, huldhet, vård och modershyllning, så ömt bevisad emot den olyckliga fattiga fader- och moderlösa flygtingen, lemna den uslaste otack, nej! nej! — Jag uppreste mig nu med häftighet, på det icke åter den förrädiske bilden af honom, såsom skiljoman skulle framträda, lindade mina båda armar kring hennes hals, och uttalade med fast och stadig röst, den tro, jag som tillgifven maka till hennes son, som älkande dotter till henne evigt ville hålla.