Friherrinnan yttrade härunder icke ett ord; hon tryckte mig endast med innerlighet till sitt hjerta; och jag, jag tackade innerligen Gud! som under en så svår stund meddelat mig ett sådant mod, och en sådan beslutsamhet. Ännu samma dag besvarade Friherrinnan, Baronens bref, i det hon å mina vägnar meddelade honom mitt vänliga antagande af hans anbud. Jag hade med temmeligen ståndaktighet genomlefvat evigheten af denna dag, åtminstone hade ingen enda tår derunder förrådt hvad jag kände, men, huru förtrolig blef deremot natten med min smärta, huru tyst och trogen emottog ej hon i sitt sköte hvar suck, hvar lidelse den tolkade. Äfven han, för hvilken de alla sändes, blef genom ett långt bref, det första och det sista, i ord, dem helt och hållet min känsla uttalade, underrättad om huru grymt mitt öde sig förbytt, huru han, evigt endast han, till min sista suck skulle äga min osvikliga trogna kärlek, ehuru jag af pligten uppfordrades att försaka allt, som kunnat göra mig lifvet ljust och gladt. Att han vore öfvertygad om min tro, vore sluteligen det enda band som härefter kunde fästa mig vid lifvet, och hvarförutan, det verkeligen skulle blifva mig en mörk fasansfull graf. Att dessa rader blefve de enda som någonsin skulle vexlas oss imellan, derom bönföll jag nu med hjertlighet, och ville jag äfven i uppfyllandet af denna önskan finna hans tillgifvenhet, och fortfarande vänskap for mig. Förmiddagen efter denna genomvakade natt, förde jag under någon skällning, till Friherrinan detta couverterade men oförseglade bref, i det jag bad henne, då bud skul le yppas till—— krona, sin ägare tillhanda afsända detsamma. "Till S.", sade Friherrinnan, i det hon kastade ett öga derå, "och oförsegladt? Se här, jag håller just äfven på all med posten till honom afsända ett bref, för att lemna honom några uppdrag dem jag vid min afresa glömt, försegla länge ditt." Härvid sköt hon lack och ljus till mig. Jag ville gripa efter sigillet; "kors! du har ju din ring på dig, då vill du väl ej betjena dig af andras namn — skynda nu." — Jag såg på henne, och förseglade sluteligen brefvet med min egen ring. "Se så", skämtade Friherrinnan, "det innehåller väl någon begäran om ett eller annat af hans sköna sångstycken, kan jag tänka, eller också någon varning att ej rida Sultan, eller huru? men, gif hit", och nu förseglades det med ögnablickets hast inneslutet i hennes eget, hvarefter betjenten i flygande språng ilade att inlemna detsamma å stadens post-contoir. — Det stora caffét försiggick under mycken ståt, några dagar derpå; hvilket tvång denna, så väl som hvarje tillställning beredde mig, kan du väl tänka. — Friherrinnan, med sin eljest så ljusa blick, är likväl nu fullkomligt blind för de lidanden jag erfar; hon ser i mina affällna bleka drag endast en följd af den vanliga brudsorgen, hvilken hvarje flicka nödvändigt måste röna. Menniskorna voro sig lika, så väl den ena som den andra, äfven så min lilla Rosa, i tillgilvenhet för mig.

Morgonen af masqueradbalen inträdde Friherrinnan med glädjestrålande anlete i mitt rum: "se här min älskade dotter", yttrade hon i det hon till mig framräckte ett sirligt bref; "och här", nu lade hon under moderliga tårar en gyllene ring på mitt finger, "förlofvar jag dig på mitt moders-ord, med: troheten, ömheten och redligheten; denna, sänder dig min Gustaf, Gud välsigne edert förbund!" Jag sjönk till hennes bröst. Brefvet innehöll de varmaste tacksägelser, och försäkringar, tecknade af Baronens egen hand; att de skulle gjort min lycka om jag med någon slags ljummare känsla, kunnat uppfatta dom, vill jag väl medgifva; nu deremot drogo de kring mitt hjerta en isskorpa den Friherrinnans ömhet forgäfves sökte smälta. Mot aftonen då gästerna voro samlade, offentliggjorde Friherrinnan min förlofning med hennes son, Baron Gustaf Ferdinand Y. — Gud! hade hon åtminstone i sitt ovetande, uteslutit det sednare namnet, hvars oförmodade upprepande åter höll på att beröfva mig min, med så mycken svårighet tillkämpade fattning. — Jag hade verkeligen icke af brefvet fäst mig vid det i famillen allmänt antagna namnet, hvilken troligen skulle gifvit det sitt enda interesse. Huru plågsamma de otaliga gratulations-upprepningarne föreföllo mig, anar du väl; jag tackade himlen då den förskräckeliga samlingen, i de för omklädning upplåtne rummen, änteligen drogo sig undan, hvarunder äfven jag fick tillfälle att hemta nya krafter. Balen var mycket brillant, masquerne täflade i lux och dyrbarheter; man såg här icke flere än högst fem à sex åldriga fruar, hvilka icke buro mask. Som jag icke gärna ensam, ibland denna skara kunde förblifva omaskerad, begagnade jag, med Friherrinnans tillåtelse, mig endast af en tät svart slöja, hvilken tillika med en svart underklädnad fullkomligt dolde, så väl det minsta af mina anletsdrag, som figur. O! huru väl fann jag mig ej i denna mörka svepning, hvilken så sannt öfverenstämde med känslan i mitt inre. Efter ett par contradanser, dem jag ej dansat, närmade sig mig en svart domino, samt anhöll om den kommande dansen; men, som jag alldeles icke ärnade dansa, gaf jag honom ett bestämt afslag. — "Ni afslår dock ej den hjertliga lyckönskan en upprigtig vän vågar göra er, Mamsell Sommer!" återtog masken, "måtte ni ernå all den sällhet jag så varmt öfver er nedkallar, och den jag endast åt er såsom Baron Y:a lyckliga brud, med lugn och sann tillfredsställelse kan önska." — "Jag tackar er af allt hjerta, Baron C.", utsade jag med något staplande röst. "Att denna önskan är upprigtig känner jag i djupet af min själ, Gud gifve den endast måtte uppfyllas!" — "Huru kan väl en lycklig brud draga annat i tvifvel", utsade nu med tydlig röst, en bakom mig stående mask, i purpurröd gyllenestickad domino; "får jag lof att dansa med er nästkommande dans, Mamsell Mathilda?" Gud! hvilkens röst igenkände jag ej bestämdt i den, hvilken sednast tilltalat mig; jag förmådde af förskräckelse knapt svara; "sorgen dansar ju ej." — "Åh!" återtog masken ironiskt, "sorgen glömmer oftast sin sorg, i synnerhet då den är tillskapad; vill ni verkeligen icke vara så god och dansa med den resande gratulanten en enda quadrille? för att ännu en gång upplifva ett det sista sönderslitande minnet af hans lycka på ——krona." — "Gud! Ferdinand! också du? vet då att den verkliga sorgen känner evigt sin saknad, glömmer alldrig under sina tärande qval, den hvars misstroende i hennes hjerta omvred smärtans dolk. Nej! sorgen känner sannerligen icke lifvets glada dansar." Jag hade för hela verldens goda icke längre kunnat qvarstadna i den bullrande salonen, och hastade nu derföre i min sängkammare der jag bortgret flere timmar. Jag skulle just, dertill föranledd af en häftig hufvudvärk, uppstiga ifrån min plats, för att hos Annette anhålla om något ättika, då jag med den grufligaste förskräckelse varseblef, stödd emot dörren, och belyst af det matta sken som det ensamt brinnande ljuset spridde, samma röda Domino, i hvilken jag trodt mig igenkänna S. — "Förskräcks ej för din älskling, Mathilda", uttalade med låg röst den välkända stämman, nalkades mig med ilande steg, och sjönk, förrän jag det kunde hindra, med aftagen mask, framför mina fötter. "Förlåt din Ferdinand", hviskade han nu, i det han i sina armar häftigt omslöt mig, "att han icke kunnat afhålla sig ifrån sällheten af att se dig. Förlåt, att han i afton så svårt sårat ditt hjerta; lofva honom, att icke sörja, ty kanske skall ännu glädjens sol komma att lysa oss. O! lemna mig detta löfte så troget, som jag villfar din begäran, att icke med en enda rad smärta ditt sinne. Lofvar du mig det? Jag medtar nu detta löfte; behåll deremot du detta hvilket skall påminna dig mig; och nu farväl! jag res i ögnablicket." Vid dessa ord slöt han mig ännu en gång till sitt bröst, tryckte en kyss på mina läppar och ilade utur rummet. Drömde jag, eller var ja vaken, var det verkeligen min outsägligt älskade Ferdinand, af hvars armar jag nyss så huldt omslutits? Ja! hans qvarlemnade gåfva, ett skönt och honom fullkomligen likt portrait hvilade ännu i min hand, och förvissade mig således tydligen derom, att min syn ej varit någon villa. Gud! med hvilken hänryckning tryckte jag ej den döda bilden till mitt hjerta; huru många tusende kyssar slösade jag ej på de älskade dragen; i deras betraktande glömde jag helt och hållet allt mig omgifvande, tills jag änteligen, trött af tårar och oro mot kl. tolf djupt insomnade. Emot fyra väcktes jag af Annette, hvilken högeligen förundrad att finna mig hvilande på mitt rum, berättade huru Friherrinnan, ständigt upptagen af bestyr för fèten, icke förr än just nu saknat mig, huru man nu först en hvar rustade sig till soupéen, och Friherrinnan således afsändt henne att i mina rum efterleta, och afhemta mig. — Jag kände vid det försök jag gjorde att resa mig upp, mitt hufvud angripet af en så våldsam värk, så det hade varit mig alldeles omöjligt att vidare inträffa bland societén, hvarföre äfven Annette, sedan hon med eau de cologne och ättika, hjelpt mig att badda hufvud och tinningar, åter lemnade mig i ro. Först emot kl. 9 vaknade jag utur den djupa sömn, hvari jag efter Annettes bortgående forfallit, och kände till min tillfredsställelse, mig af den åtnjutna hvilan ganska stärkt. Friherrinnan, hvilken öfver min opasslighet varit högst orolig, och som redan flere gångor under min sömn låtit efterse mitt tillstånd, blef nu af mitt personliga inträdande till henne, åter lugnad. Hon berättade mig der efter, huru hennes gäster först emot klockan 7 skingrats, sedan med den största liflighet dansen under hela natten fortfarit.

Sedan äfven Friherrinnan på förmiddagen uthvilat, företogs på eftermiddagen under hennes egen tillsyn, den vanliga efterstädningen, rengörandet och undanförandet af silfver, kristaller etc, putsning af speglar, kronor och dylikt, under hvilket oroliga stök jag således i mitt rum öfverlemnades fullkomligt till mig sjelf. Min ljufvaste och ständiga sysselsättning blef härunder betraktandet af dens bild, vilken för evigt var förlorad för mig, ty, det bedrägliga hopp, hvarmed han, så alltför fålängt sökt dåra, så väl sitt eget, som mitt hjerta, måste ju för alltid ifrån min själ förjagas; var jag ej med synliga band och med hela verldens kännedom, smidd vid en, af mitt hjerta snart sagt afskydd varelse; ägde icke hon, mitt sjelfgifna, orubbeliga löfte, hvilket endast döden kunde lösa. Hvar fanns då för mig mera något hopp? o! begick jag icke redan ett fel genom emottagandet af den dyra bilden; var icke dess ständiga och älskeliga betraktande ett grymt brott emot den tillgifvenhet jag med en så dyr ed förpligtat mig till Baronen! Mitt fasta beslut blef nu, att till lugnande af mitt samvete, ehuru tillika mördande för mitt hjertas sista glädje, så undangömma portraitet, att min blick, om äfven till lindrande af den största smärta, alldrig skulle komma att nå de älskade dragen, hvarefter jag under strömmande tårar, inhöljande bilden i flerdubbla papper, sluteligen nedlade paquettet i en liten, ständigt tillsluten byreaulåda. — Nu kände jag mig lättad, och gick att efter detta glädjens begrafvande åter uppsöka Friherrinnan. — 1 går och i dag, hafva hennes tankar allenast upptagits af tillrustningen för den blifvande föreningen; som vanligt afser hon ingen kostnad, ehuru stor den än må vara, emedan hon önskar det hennes sons bo, skall blifva propert och elegante. — För att som hon säger: fägna så väl sig sjelf, som mig, har hon redan till den 5:te Maj (min födelsedag) bestämt vårt bröllop. — Rosas är äfven till den 4:de, hennes samma dag infallande namnsdag, utsatt. — Vår bröllopsdag! hu! vid blotta tanken härpå isas verkeligen mina lemmar.

Den 1 December.

Snön yr i hvirflande flockar utanför mina fönster, och tyckes med friskt mod under vindens hemska sång, vilja dansa höstens sluteliga dödsdans. — Huru kalla kännes ej redan vindens ilar, huru kall hela verlden i kring mig! — O! hvad jag längtar efter dig! Emilia, för att ännu en gång vid ditt hulda bröst, få värma mitt äfven redan stelnande hjerta.

Du tror väl min vän, att jag gråter och klagar nu, som förr, öfver förlusten af mitt hjertas vårdagar! o nej! icke en enda tår fugtar mer mitt öga; de äro alla, dessa vekliga bevis på svaghet och vankelmod, af mitt förnuft förviste i evig landsflygt. — Jag spelar, jag sjunger, jag dansar; — jag till och med skämtar ibland, och i synnerhet i sällskap, ty, jagar ju en blifvande, i lycka afvundsvärd svärdotter till Friherrinnan Y. en naturligtvis såsom högst lycklig ansedd, firad och fjesad brud till Baronen! Huru skulle jag väl i Friherrinnans egna, eller i verldens ögon, på hvilka hon gör icke ringa afseende, genom yttrande af sorg, nännas beröfva henne den tillfredsställelse, hon i känslan af att hafva heredt min sällhet så ljuft njuter. Jag sömmar således nu i kapp med Rosa, i rödt och blått, gult och grönt, med ett ord i alla lifvets ljusaste färgor, till min Fästman Baron Y. en prydlig tabatier, hvarå glädjens rosor i skön förening muntert vexla om. — Julaftonen, den milda, fordom äfven för mig fridbådande, nalkas ju med snabba steg, då ju vanligtvis man till den, hvilken ligger ens hjerta kärast, och ens tanke närmst, finner fröjd uti att lemna något litet minne. — Friherrinnan har nu, oförmärkt likväl, uppmanat mig till denna lilla uppmärksamhet emot Baronen, hvarföre du äfven kan se timme efter timme på, mitt arbete nägon ny knopp, eller friskt lefvande blad slå ut. Dessutom, stjäl jag mig ännu, och det sker så gärna, till ett annat arbete, nemligen ett par i tapisseri sydda gungstols-öfverdrag, till min älskade mor; de skola ofta påminna henne om mig, det vet jag äfven derföre, att sjelfva platsen alldageligen af henne begagnas. Mönstren dertill äro oändeligen vackra, och föreställa: det ena, Jesu födelse i krubban, och det andra: hans tåg, jemte Joseph och Maria till Egypten. — Jag njuter verkeligen på förhand, af den fägnad denna gåfva skall bereda Friherrinnan, emedan jag vet henne högst svag för smakfulla tapisseri-arbeten. — Rosa! det jolrande muntra barnet, virkar under sång och qväden in både silfver och guld, i långa sköna kedjor till sin älskade! hvars namn likaså troget leker på hennes läppar, som hans bild djupt tyckes inpräglad i hennes själ; och för all med så mycket större täflan kunna fortskrida på dessa arbeten, hafva vi härunder beslutat, att turvis hos hvarann tillbringa våra arbetsstunder, hvilka också äro de enda jag med sann njutning vet värdera, och som dertill Gudskelof, under dessa återstående julveckar så bestämt komma att upptaga min tid, så alla lustbarheter och nöjen, nödvändigt derunder måste åsidosättas. Huru ofta sväfva ej mina tankar under denna eviga enformighet bort till dig! och huru tusende gånger suckar icke mitt hjerta efter att helst med en enda rad af din hand, blifva lisadt! Verkeligen vet jag ej, hvarifrån jag nu tagit det så säkra hopp, att rätt snart se denna min varma önskan uppfylld. O! måtte jag dock deraf icke svikas.

Den 10 Januari.

Silfver och gull!
Kistorne full;
Men uti hjertat det arma.
saknaden varma!

Den tjugundefjerde December hade knapt ruskat sig till intåg, då den uppmärksamme brudgummen till sin brud, uti guld, dyrbarheter och genteliesser, ordentligt lät sina känslor öfverflöda. Verkeligen stodo redan vid mitt uppvaknande, uppradade på mitt nattbord, och inlagdt i sina prydliga lådor och paquetter, gyllene armband, halskedjor, smycken, örprydnader m.m., hvilka med sina skimrande ädelstenar, infattade i det renaste guld, visserligen voro ganska vackra att åse. Sidentygspackor, den ena dyrbarare än den andra, voro i höga rader uppstaplade öfver hvarandra, icke en enda nipp eller behöflighet, ja väl för en drottning, saknades ibland detta öfverflöd. Med en lätt suck öfverflög mitt öga allt detta, jag vågade ej låta den tala ut, eller gifva den ett mål för sin flygt; men påklädde mig blott med skyndsamhet, samt hastade in till Friherrinnan, hvilken med öppna armar emottog mig. Här afbördade jag nu för henne min tacksamhet i så hjertliga ord jag någonsin kunde, men, hvilken hon dock på intet vis emottog, emedan hon på samvete påstod sig icke till ringaste del vetat af detta, sin Gustafs föranstaltande. Hon var obeskrifligt glad hela dagen. Emot klockan sex, anlände Majorens, jemte Baronerne C., hvilka såsom Friherrinnans slägtingar voro inviterade att hos henne spisa julgröt. Aftonen förgick under temmelig trefnad, hvilken den muntre Majoren med sina bizarra infall, ingalunda bortskämde; och hade jag endast ägt sinne för skämt, hade jag visserligen i den utstofferade blomsterprydda Fröken Doll, funnit rik anledning dertill.

Julklappar ordentligt haglade öfver oss under soupéen, ingen såg sig härvid lottlös, så företänksamt hade Friherrinnan tillställt allt. Ibland alla de många äfven jag erhöll, fäste i synnerhet tvenne af dem min särdeles uppmärksamhet; den ena bestod i ett grönt silkesnystand, hvilket på samteliga närvarandes anmaning, afnystadt, inneslöt ett litet på en grön snodd hängande genomskinligt hjerta, bekransadt med det utsöktaste bladverk, samt inuti, på ena sidan af boetten i guldbokstäfver: den 17 Nov. evig trohet, på den andra: den 5 Maj, min lyckas dag! Utanskriften å couveret var, och förblef mig fullkomligt obekant. Den andra gåfvan var ett litet skönt etui, innehållande af masivt guld, och i utmärkt arbete: fingerborg, sax, pennknif, nålfoderal, pryl, ett par de sirligaste nyst-stjernor, samt en gyllene korkad kristalflaska. Utanpå dettas foderal, upptäcktes med förgyllda bokstäfver i gris de lint maroquin, intryckt orden: af den renaste vänskap! min blick ilade ovilkorligt öfver till C., hvilken med nedslagna ögon härvid häftigt mumsade i sig en stor tårta. "Jag vet väl ej", stammade, jag med en tillbakatryckt tår, i det jag åter i sitt Couvert invecklade etuiet, "hvem jag egenteligen har att tacka för denna prägtiga skänk; men att den med ett äfven rent, och dertill innerligt samt varmt hjerta emottages, vill jag dock försäkra den vänlige gifvarn." C. öfverfor nu, liksom för att borttorka värmen, hvilken så plötsligt uppstigit på hans panna, sitt ansigte med sin fina näsduk; att likväl den förrädiske tåren i hans öga, i ögnablicket derpå frambröt, varseblef dock troligen ingen annan än jag.