"Ehuru ogärna, emedan han nogsamt betänkte olikheten af våra stånd, äfvensom min alltför stora oerfarenhet af verlden, instämde min far dock i våra önskningar. Han yppade nu för mig det anbud ortens unge Länsman, hvilken i vårt hus åtskillige gånger sett mig, gjort i afseende å erhållandet af min hand. Medgaf, huru mycket tillfredsstäldare antagandet af samma anbud skulle gjort honom; men, som hans kärlek till mig, öfvervägde allt annat, och han alltför väl insåg, huru högt mitt hjerta talade för R., nedkallade han nu, i Faders känsla, öfver oss, den Högstes välsignelse. O! huru litet kunde jag föreställa mig, att några veckor derefter, invid den dyre fadrens dödssäng, de sista välsignelser af hans älskade läppar, öfver mig skulle uttalas. En häftig ådragen förkylning lade honom plötsligt på den sjuksäng, hvilken han först såsom död, lemnade. Under den gränslösa smärta mitt hjerta deraf led, erhöll jag i ett ömt bref ifrån R. nya försäkringar om hans kärlek; han beklagade af allt hjerta min förlust, sade sig om några veckar hos mig inträffa, for att munteligen med mig kunna öfverenskomma om de åtgärder hvilka, i anseende till min öfvergifna belägenhet blefvo af nöden, och hvilka i synnerhet lågo honom ömt om hjertat. Efter knappt tvenne veckor, erfor jag verkeligen sällheten af hans ankomst. Gud! hvilken salig känsla ingaf icke under min inträffade olycka, återseendet af den så högt älskade; men, som tiden för hans besök blef alltför kort, medhants blott i hast öfverenskommas om den flyttning han för mig, till en min aflägsen, och i S. boende slägtinge, föreslog, och om hvilken han vid sin återkomst genast ville arrangera. Huru gerna följde ej mitt hjerta dessa råd, i hvilka jag ju såg så tydliga bevis på hans fortfarande kärlek. — Men jag fortgår nu blott till verkställigheten af min inflyttning. Medan den kommande Julen såg mig installerad i mitt nya hem, hvarest, under en gammal godsint frus skydd, och i åtnjutande af den outsägligt älskades ömhet, min häftiga sorg efter min far, snart mildrades. O! huru lyckligt försvann ej ett helt år, tillbragt i den största enslighet; ty R——s ofta uttalade önskningar att icke söka något umgänge, eller visa mig i verlden förr än han sjelf der skulle införa mig, efterkom jag af allt hjerta gärna, i synnerhet som hans täta, alldagliga besök så rikeligen ersatte mig hvarje dylik uppoffring. — Sålunda förgick som sagt ett år, då äfven R. oförmodadt erhöll det pröfvande slaget af sin fars förlust; han nödgades i anledning häraf, på några dagar lemna S., för att jemte den sista skyldighetens iakttagande emot den afledne, personligen blifva i tillfälle att iordningställa sina affairer, samt emottaga det honom lemnade icke obetydliga fädernearf.
"Min saknad under hans fyra veckars långa bortavaro, kan ej beskrifvas; min enda och kära sysselsättning blef härunder smekandet, och betraktandet af det älskade portrait han vid sin afresa lemnade mig. Huru ifrigt räknade jag icke dagar och timmar till hans återkomst och huru ömt ilade jag icke att slutas till hans bröst, då den lyckliga timmen ändteligen slog. Men plötsligt tyckte jag mig någon tid efter denna, förmärka huru alltid längre och längre mellanskof uppstod, emellan de besök han hos mig gjorde, äfvensom huru han mer och mer sällan vidrörde ämnet om vår förening, ehuru den Häradshöfdinge-syssla, hvaruppå han i längre tider gjort sig hopp redan var honom gifven. Att jag i nämnde fall måste förblifva passiv blef ju naturligt. — Långa aftnar hvilka han fordom under den stilla kärlekens lycka tillbragt hos mig, passerades nu af honom uti slädens bullrande hvirflar, ty än kunde den bjudningen och den balen, eller soupéen hos den, icke afslås; hvaraf ofta hände, att jag under hela långa veckor gick i mistning af hans älskade sällskap. Men, likväl kunde jag deraf icke hos honom ana någon hjertats förändring, emedan merendels eller hvarje dylikt uteblifvande, hans ömhet, om möjligt sågs fördubblad, och han ofta vid dylika kärleksutbrott, föreföll mig till öfverdrift känslig och öm.
"Under tillit på hans tro, hvilken jag numera gjorde mig verkeligt samvete af att misstänka, försvann åter några veckor. Sommarn kom, och med den nytt lif hos mig, ty emot hösten skulle jag ju bestämt kunna betrakta mig som R——s lyckliga maka, hans oftare inträffade resor, samt längre uteblifvande fäste nu mindre än någonsin min uppmärksamhet, ty, jag visste ju bestämt det hans tjenstebefattning fordrade ett tidtals aflägsnande ifrån staden. — Huru träget satt jag icke nu, ifrån morgon till qväll, sysselsatt med bearbetandet af de flerfalldige linnen, hvilka för vårt gemensamma lilla hushåll skulle blifva så behöfliga, och hvarom R. så godhetsfullt besörjt. — Med hvilken fägnad såg jag icke min flit belönt genom stundligt uppväxande packar af dylika förnödenheter. Sommarn var nu liden mot slutet af Augusti, och äfven jag snart hunnen till slut med mina små göromål, då en sen aftonstund R. oförmodadt hemkommen ifrån en landtresa, oväntad inträdde till mig. — Jag var helt ensam, emedan mitt åldriga beskydd under qvällens ledighet gått att hos sin grannfru bortprata några timmar. — Glädjen att så oförmodadt återse den älskade, var verkeligen obeskriflig, jag låg under flera timmar i den skymmande aftonen med den hjertligaste tillfredsställelse sluten i hans fast omfattande armar, och kände mig under åtnjutandet af hans ömhet, och i ymnighet slösade kyssar, öfvermåttan lycklig. — Men — o Gud! hvilken skamrodnad glödde icke på mina kinder, då jag derefter uppvaknade till sans, hvilka bittra tårar öfversköljde icke dess brand, då jag kom till besinning af min svaghet! Åratals styrka och samvetslugn, hvar hade de på ett enda ögnablick försvunnit? — Hvarken R——s ursinniga ömhet, eller lugnande föreställningar kunde återbringa mig den saliga frid, hvilken intill denna afton, så ljuft ägt sin boning i mitt bröst. Hvilka fasliga tider följde icke på denna olyckliga dag; ångrens tårar, ehuru alldrig så heta, kunde dock icke godtgöra mitt felsteg. — Med hvilken förskräckelse erfor jag någon tid härefter rygtet om R——s betydningsfulla umgänge i Hofrådet B——s hus och huru smärtande blef mig icke nu, hans allt längre uteblifvande ifrån mig. — Då jag en dag, vid hans rart inträffande besök, under tårar, vågade fram med en fråga, angående hans täta påhälsningar hos Hofrådets, log han blott lakoniskt deråt, samt sporde om jag verkeligen i dem kunde se annat än ett tvångfullt antagande af Hofrådets plågsamma artigheter, och om jag kunde tro, det han på en varelse, dylik med den lilla gråtmilda enfaldiga Fröken B., på hvilken han väl kunde kosta litet gyckleri, ville, eller kunde offra en enda förnuftig tanke. Lugnad af dylika försäkringar, emotsåg jag åter i hoppet ljusare tider, — då till min outsägliga förskräckelse, jag i hast upptäckte de rysvärda följderna af min svaghet. — Jag hastade nu att delgifva R. mitt bekymmer, i hopp att han med alldra första skulle skrida till fullbordandet af vår förening, men, o Gud! föreställ er min förtvillan, då han med någon häpnad i sin blick förklarade mig densamma på ännu några år icke kunde försiggå, emedan han nu mera icke såsom förr, berodde af sig sjelf; att en ägtenskaplig förening i hans nuvarande omständigheter, skulle på hans framtida lycka lägga ovilkorliga band, samt att han, för att om några år kunna uppfylla sin förbindelse till mig, nu borde begagna sig af all sina förmäns gunst, hvilken helt och hållet skulle beröfvas honom om han nu redan, efter att så nyss hafva blifvit tjensteman, på husliga angelägenheter skulla förspilla sin tid. — Himmel! och detta sade mig nu sjelf min älskade R., hvilken ju förr dess heldre bordt hasta till godtgörande af sitt brott. Min sorg blef nu verkeligen gränslös; då och då erhöll jag väl ännu glädjen af hans besök, äfven som ofta, uti hvarjehanda dyrbarheter, bevis på hans tillgifvenhet, men det för mitt hjerta mest talande uteblef med hvarje dag mer och mer. O! huru grymt kände jag icke nu, det hans kärlek för alltid var mig beröfvad; huru tung var icke den suck jag ifrån mitt sömnlösa läger sände honom, som varit mig allt, och hvars ömhet jag nu helt och hållet nödgades försaka. Med hvilken fasa emotsåg jag icke dageligen den tid, hvilken inför verlden skulle förkunna min vanära, då till fullkomnandet af min smärta jag för tvenne dagar sedan emottog bekräftelsen af rygtet om hans förening med er, och hvars sanning jag beslöt, att af edra egna läppar afhöra. — Ni! ni! skall bestämma mitt ve, eller väl! ni skall beröfva, eller återgifva mig, icke mitt hjertas sällhet, ty den är för mig för evigt försvunnen, men min heder, mitt arma, oskyldiga barn, sin far. O! talar icke min olycka, min förtviflan till ert hjerta, då! då! är jag förlorad; då skall vanärans frätande tistel i ymnighet sprida sig öfver den kulle hvaröfver eljest en vänlig blomma kunnat vagga, och hvarunder ett lidande hjerta, i frid kunnat upphöra att slå."
Du finner såleds här min älskade Emilia! den hårda anledningen till Rosas lidande; o! huru förespående talade icke hos mig hvarje sammanvaro med R., om den olycka hans umgänge här i huset skulle medföra. Huru smärtande blir icke nödvändigheten att om allt detta underrätta de sörjande föräldrarne, men det blir ju likväl ett fall, hvilket länge icke kan undvikas. Arma Rosa! arma Rosa! så var då ditt unga oskyldiga hjerta utsedt att erfara smärtan i dess fasligaste vidd! Kan det väl vid påminnelsen om den så sannt älskades nesliga förhållande, någonsin lugnas. Arma Rosa. — Klockan är redan öfver fyra; hon ligger ännu i samma dvala, hvarur hon endast af mig störts, för att njuta den anordnade medicinen. Hvilken dödsstillhet råder ej häromkring; den störes knapt af urets matta slag, hvilka långsamt beräkna de skridande timmarne. Men, nu smyger sig äfven som bäst på yttersta tåspetsen den vänliga Bata in, för att, som hon säger, aflösa mig, och som sömnen verkeligen på mina ögon gjort anspråk, hastar jag att i följd af hennes goda råd, på några ögonblick njuta en behöflig hvila.
Den 14.
Åter tvenne långa dagar, under hvilka den stackars sjuka njutit nästan alldeles ingen ro. Då hon i går morgons uppvaknade, lät hon genast kalla Hofrådinnan; bad derefter med vänlighet alla närvarande, mig undantagen, att på en timma aflägsna sig, hvarefter hon med båda händerna omfattande den älskade modrens hals, småningom ledde samtalet på R. "Du längtar väl att se honom mitt barn", frågade Hofrådinnan, kyssande de ljusa lockarne, hvilka så herrligt vågade kring den bleka kinden, "säg, önskar du att han eftersändes? Äfven han har redan sjelf åtskilliga gånger under oro efterfrågat din tillstånd." Rosa teg ett ögnablick. "Man!" upprepade hon nu med hemsk röst, "o nej! nej! din Rosa önskar visst icke att återse honom, och, skulle äfven i hennes bröst en dylik längtan uppstå, så vill och skall hon med all magt förqväfva densamma. Men, min älskade mor, jag har nu låtit kalla dig, för att af dig undfå ett löfte, hvarom jag så ömt bönfaller; lemnar du mig det, om äfven smärtan i ditt hjerta någongång annorlunda ville påyrka? säg, kan jag verkeligen öfverlemna mig till detta kära hopp?" — "Ja! min Rosa!" yttrade Hofrådinnan, tryckande den hulda varelsen till sitt bröst, "det får, och kan du med full tillit." — "O!" yttrade Rosa, "hvad jag under all min smärta, likväl då känner mig lycklig, du förlåter således upprigtigt såsom din Rosa gör det, den högst beklagansvärde R., hvilken under hycklad kärlek bedragit hennes arma, lättrogna hjerta." Och nu delgaf, under tillkämpadt lugn, hon, den afbleknade förvånade Hofrådinnan, hela det rörande innehållet af Mamsell D——s skrift. Efter detta sinnes utmattande, förföll hon åter i en dödlik slummer, hvarunder endast det sig tätt höjande bröstet under flere timmars tid, tillkännagaf lif. Äfven denna dag har framskridit utan annat yttrande än högst en begäran efter den dryck, hvarmed hon ständigt önskar svalka de brännheta läpparne, och hvilken Hanna och lilla Victor under tysthet täfla att hinna uppfylla. Hofrådinnans smärta är gränslös. All hennes inre kämpar med de bittraste känslor emot honom, som så nedrigt orsakat hennes barns olycka, synes klart, ehuru löftet till den älskeliga varelsen, att qväfva deras utbrott, i mägtiga bojor binda dess svall. O! måtte lyckligare tider snart komma att skingra de moln, hvilka så mörka sammanskockat sig på denna älskvärda familles himmel; huru grämande känner jag ej för närvarande det hårda, uti att med den bästa vilja endast kunna önska, men ej åstadkomma något verksamt godt.
Den 18.
Hvilken glädje Emilia, Rosa förmår redan i dag sittande emot sin sängkudde, betrakta himlen, och dess herrliga rena blå. Huru berusad ses hon ej af den lyckliga natur-förändring hvilken under dessa dagar yppats. Takdroppen, hvilken utan uppehör, i tusende klara skiftningar faller utanför fönstret till hennes lilla rum, småfåglarne, hvilka under munter flygt slå sina drillande sånger i luften, solen, hvilken ur sin långa dvala ändteligen vaknat, att kring verlden sprida nytt lif och sällhet, allt detta tyckes med underbar kraft inverka på hennes sinne. — Med hvilken hänryckning blickar icke hennes tårfyllda öga upp emot himlens hvalf, så länge och så trånadsfull, tills det berusadt af dess klarhet icke längre förmår uthärda den bländande glansen. — O! hvad jag af denna själens sysselsättning redan hoppas mycket godt; skall något i verlden bringa den till lugn och friskhet, blir det säkrast betraktandet af Guds sköna natur, hvars obetydligaste uppenbarelse på hennes hjerta alltid gjort ett så djupt intryck. — Hon har i dag yttrat ännu en varm anhållan till Hofrådinnan, nemligen, att på ett ögnablick kunna få se Mamsell D., om hvars igenfinnande brefvet tydligen upplyser. — Med möda har Hofrådinnan häri kunnat utverka helst en par dagars uppskof, emedan Rosas längtan efter detta besök, verkeligen varit obeskriflig. Hon har likaså, till min stora förvåning, i anseende till det hopp om tillfrisknande hennes krafter nu, om någonsin tyckas gifva, mycket talat om sin föerestående död samt sin önskan att ännu en gång före densamma se R. — Att hennes plan är en återförening mellan honom, och den beklagansvärda Caroline, blir mig alltför begripligt, ehuru jag likaså litet som på en återupplefvande kärlek de sistnämnde emellan, tror på de förstnämndes realisering. Jag frugtar endast att detta påtänkta möte alltför mycket kommer att uppröra den arma Rosa, hvarföre jag äfven ärnar uppfordra all min övertalningsförmåga, att, om möjligt helt och hållet afböja detsamma. O! med huru våldsamt qväfd känsla har jag icke i afton hört Rosa, till sina syskon, hvilka sorgsna omringat hennes säng, göra sina små dispositioner; huru ymnige och bittra runno icke tårarne utför de smås kinder, då de under högljudda snyftningar försäkrade sig af all denna grannlåt vilja äga intet, endast de finge behålla sin älskade Rosa! — Hon tyckes likvisst vara fullt öfvertygad om att snart nödgas lemna oss, hvilken tro hon äfven med lugn söker öfverflytta till sin omgifning. Gud! det vore ändå grymt, grymt! om hon så ung, så älskvärd, så god, genom en så hård anledning skulle blifva ett rof för den kalla, oblidkeliga döden; hvilken smärta skulle icke ett sådant slag förorsaka de redan mer än djupt sörjande föräldrarne.
Den 21.
Det så mycket fruktade mötet imellan Rosa och Mamsell D. har då likväl, oaktadt mina ömmaste föreställningar, försiggått; arma Rosa! hon har nu, jemte uppoffrandet af sin egen timmeliga sällhet, sökt förvärfva lugnet åt den, hvilken hon, hårdt och oskyldigt nog förebrår sig hafva beröfvat hela dess lifs lycka. — Redan dagen efter det min sednaste skrifvelse till dig daterar sig, förnyade, med hänförande förmåga, Rosa sin önskan om Mamsell D——s eftersändande, hvilken begäran Hofrådinnan började göra sig samvete af att så länge emotstå. — Föreställ dig då Emilia, vår förvåning, att vid hennes ankomst upptäcka en varelse, skön och utomordentligt täck, på hvars liljehvita, fullkomligt färglösa sjuttonåriga drag, den omisskänneligaste smärta sågs lägrad. Himmel! ett så oskuldsfullt men tillika af lidelser hjertskärande utseende, förenadt med den förskräckeliga belägenhet hennes späda figur utvisade; jag kunde omöjligt vid denna anblick neka mina tårar, att ymnigt och deltagande nedströmma. — "Jag är kallad", ljöd hennes darrande röst, "att"… Men, nu hade äfven Hofrådinnan med ögonen fyllda af klara skimrande tårperlor, under vänlighet närmande sig henne, fattat hennes hand, samt ledsagade henne, det olyckliga arma offret, in till sitt eget, icke mindre olyckliga lidande barn.