Hvad under de tvenne timmar, dessa helt och hållet ostörda, samt öfverlemnade till hvarandra föreföll, blef för oss alla okändt. — Rosa tyckes likväl, efter detta sammanträffande, äga vida mera lugn än tillförene, hvaraf jag allt skulle hoppas rätt godt, vore det blott icke förenadt med så mycken inom sig sluten dysterhet. — Hennes längtan att komma ut till det yttre större och solglada rummet, har i dag varit stor, hvarföre hon äfven, ehuru fruktlöst, gjort ofta förnyade försök att lemna sängen. — O Emilia! huru ljuft, huru saligt är ej att se, den oändeliga kärlek, hvarmed de yngre syskonen omfatta den älskade. De äro allesamman outtröttlige i omsorger för hennes beqvämlighet; till och med Leontine har under dessa tider med den älskvärdaste sjelfförsakelse uppoffrat ända till sin behöfliga hvila, för att i hvarje ögonblick kunna vara för den sjuke till hands; likasom den lilla själfulla Hanna oafvikligt och bestämdt så natt, som dag, tagit sin plats uti en invid den sjukes säng stående stor ländstol, derifrån hon minutligen är i tillfälle att hörsamma systrens ofta knapt halft uttalade önskningar.
Friherrinnan har i dag varit att efterse den sjuka; hvilken sällhet genombäfvade icke hela min varelse, vid åsyn af henne, den hulda och, huru lugnande för mitt sinne skulle ej vid all den mig omgifvande smärta detta kära besök blifvit, endast det för mig icke medfört en alltför liflig påminnelse om mitt eget öde! — Friherrinnan öfverlemnade nemligen till mig med den innerligaste moders-glädje, det bref hon med dagens post, till mig adresseradt, ifrån sin son erhållit, och af hvilket hon naturligtvis trodde jag skulle erfara samma hjertliga fröjd. — Men, o Emilia! huru sorgbeklädd föreföll mig ej hvarenda bokstaf, mitt tårfyllda öga utur det rosendoftande prydliga brefvet varsnade; med hvilken pinande känsla uppfattade jag ej de ömma uttryck denna för mitt hjerta så helt och hållet främmande varelse under likgiltig artighet dittecknat. O! Rosa! Rosa! jag, och icke du, borde kämpa ödets lek, med den oförsonliga härjarn — döden. Jag borde vara offret, jag som på jorden äger intet, intet föremål som med smärta skulle sakna, eller minnas min bortgång, ty han! han allena som måhända med sann känsla skulle gjort det, hvars bild ofordunklad lefver i djupet af min själ, äfven han! äfven han! missförstår mig, och gäckar under hån, den djupa tärande försakelse jag i följd af min pligt gjort af hans kärlek och mitt eget för evigt försvunna lugn.
Den 24.
"Ty jag vill ledas dit, och hvila der,
Och se hur skön, och glad naturen är,
Och fröjdas än en gång åt land och sjö,
Och sen i våren der jag lefvat dö."
R—b—g.
Under de få ögonblick jag möjligen kan undanstjäla den i djup dvala försjunkna sjuklingen, hastar jag att i några rader delgifva dig den underbara tilldragelse, hvilken nyligen på ett så särdeles sätt kommit att uppväcka allas vår synnerliga oro! Som jag ju omnämnde, syntes vår älsklings krafter på temmeligen god väg, att under en noggrann vård återvända, äfvensom hennes unga sinne med ovanligt intresse redan började fästa sig vid hvarjehanda henne omgifvande föremål, isynnerhet sådana, hvilka vittnade om de kära syskonens stundeligen mot henne iakttagne uppmärksamhet, hvarföre hon till ock med under stilla vänlighet och tydligt nog, för att tillfredsställa de små, någongång sågs sysselsatt med betraktandet af, än en nyligen fabriserad liten docka, än en fin teckning öfver hennes älskade Liljedahl, copierad af Leontine, ifrån blotta minnet, än en liten af Adolf förfärdigad, i papperssegel och pärtmaster utrustad barkbåt, hvilken af den älskade systren nödvändigt först skulle beses, förrän densamme i den yngre brödrens sällskap, kunde uti gårdsputtarne proberas; hvaraf allt, med ett ord, vi, hennes öfriga omgifning, med största tillfredsställelse emotsågo den alldrabästa utgång; då i går på morgonen lilla Adolf med ett af glädje strålande anlete plötsligt i hennes rum inträder, medbringande en grön qvist, den han skälmskt gömmer under sin sourtout, men närmande sig Rosa, med den mest förnöjda mine sagta nedlägger på hennes kudde. — Rosa hade knapt sändt en blick på den välmenta gåfvan, hvarigenom den älskeliga brödren trodde sig förorsaka henne en så ren glädje, förrän hon, under ett högt utrop, likblek neddignar mot hufvudgärden. — Jag ilade i ögnablicket till, för att efterse anledningen till den så oförmodadt inträffäde olyckan, då en murgrön, ja Emilia, verkeligen en frisk och herrlig murgrönsqvist var det föremål, som till min stora bestörtning här mötte mina ögon. — "Himmel! hvar har Adolf väl kunnat erhålla denna?" var min första häpna fråga till den darrande gossen, hvilken med ångestsvetten på sin panna stirrade på den arma systren; "säg, hvem har väl lemnat Adolf densamma?" — "Min Gud!" suckade han nu, "jag har sjelf brutit henne der nere, på gården, just under Rosas eget kammarfönster, der en ännu längre, mycket bladrikare ranka spirar upp mot sjelfva muren; Mathilda kan sjelf se den, om Mathilda öppnar dubbelrutan, Ach min Gud! min Gud! jag trodde mig härigenom göra Rosa så alltför lycklig, emedan hon redan flere gånger efterfrågat, om jag ännu icke upptäckt något grönt blad eller grässtrå." — Och vid dessa ord började han att rätt bittert gråta. — Rosa, hvilken under hans klagan småningom återhämtat sig, grep nu med svag hand efter qvisten, den hon under ymnigt nedrullande tårar sorgfullt betraktade; "haf tack min dyre Adolf", hviskade hon sluteligen med matt röst till den nu högt snyftande brodren, "haf hjertlig, hjertlig tack, för det herrliga första gröna, hvarmed ditt älskande hjerta velat fägna mig. Rosa skall aldrig glömma detta bevis på din ömhet och kärlek;" och nu slöt hon med darrande arm den förvånade gossen till sitt tätt flämtande bröst. "Ser du ej", tillade hon, då tårarne hos den gråtande brödren ännu icke ville upphöra, "ser du ej, huru Rosa gråter af ren glädje, ty någonting så skönt, så kärt, som denna gåfva, väntade hon sig sannerligen ej." Adolf som af hennes tröstefulla ord för sin förskräckelse verkeligen hämtat den största vederqvickelse, började nu sjelfmant berätta huru han redan länge tyckt sig se, en gråaktig oansenlig strimma långs muren tätt under hennes fönster bana sig en väg upp, men att han i anseende till sin öfvertygelse det denna endast varit någon remna i muren dock ej fästat uppmärksamhet därvid, förr än för ungefär en vecka tillbaka, då han till sin förundran märkt densamma antaga en grönaktig färg, hvarföre han med mera ifver börjat undersöka saken, och sluteligen funnit det vara en grönskande växt hvilken han derefter i afsigt att genom dess oförmodade öfverlemnande, fägna Rosa, under tysthet dageligen iakttagit; och emedan han till sin innerliga glädje samma dag funnit dess blad så skönt utslagne så han, för att vinna sitt ändamål — Rosas tillfredsställelse — tyckt den icke kunna hinna till en högre fägring, och således under skyndsamhet hastat, att till uppmuntran för henne, bryta en stjelk deraf. — Att denna växt icke på något omedelbart sätt der kunnat framalstras, blef mig väl alltför begripligt, äfvensom mitt anande hjerta mer än bestämdt sade mig den högst sannolika anledningen till dess inympande i muren, och likväl allt detta oaktadt verkade det oförmodade i sjelfva händelsen, så besynnerligt och smärtsamt på till och med mitt sinne, så långa timmar derefter jag knapt ännu kunde fatta denna som jag tyckte verkeligen underbara tilldragelse. — Huru lifligt återkallades icke genom denna oskyldiga anledning i Rosas minne den för henne så lyckligt försvundne sommarn, huru mången rosenklädd bild af sällhet, den hon i följd af dessa tiders frid, under salig njutning hyllat i sitt hjerta, stod icke nu der naken och vanprydd, blottad på all lifvets glädje. Arma Rosa! huru grymt och förutspående talade icke den hemlighetsfulla ranken, hvarmed just du, invid den älskades sida, skulle bekransas, om din okända framtid; af hvilken oförklarlig och smärtsam känsla genombäfvades icke, äfven i samma ögonblick, hela min själ, hårdt nog anande, eller rättare, frugtande någon, i anledning deraf, ovilkorligt tillstötande olycka. — Eftermiddagen tillbragtes af Rosa till det mesta, med ett temmeligen lugnt genomläsande af de många kärleksfulla bref hon af R. erhållit; äfvensom tourvis betraktandet af hans portrait, samt den olyckliga murgrönsqvist, hvilken till hennes åskådning uti ett glas friskt vatten stod täck och återupplifvad framför hennes säng.
I dag förmiddag, sedan solen hunnit sin högsta höjd, och Rosa länge under tysthet fingrat och beskådat den gröna qvisten, satte hon med obegriplig kraft sig upp i sängen, anhöll hos Hanna, hvilken derinvid på en liten pall fannts sysselsatt med sin docka, om sina framliggande klädesplagg, hvarefter hon, med hennes tillhjelp, började påkläda sig. Som jag bestämt trodde hennes önskan i anseende till, de tilltagne krafterne, vara att få hvila ofvanpå täcket, nalkades jag, under en varm tacksägelse till Gud! för denna synliga förbättring, att med innerlig fröjd fullborda hennes klädsel; men föreställ dig min förvåning, då hon derefter med båda armarne slutne om min hals, med det ömmaste, mest genomträngande smek, bönföll om, att af mig blifva ledd till det yttre rummet, der hon i den herrliga, renare luften, skulle i solvärmen få uppfriska sina krafter. — Som jag likvisst på eget ansvar ingalunda vågade tillstyrka eller uppfylla denna enträgna begäran, men jag tillika af hjertat, om möjligt var, ville efterkomma hennes önskan, hastade jag att på ett ögnablick uppsöka Hofrådinnan — hvilken olyckan fogade att då skulle finnas i köket, der hon med egen hand för sin älskling höll på bereda en smaklig sjukdryck, för att härom rådfråga henne. Men, kan du göra dig begriplig min förskräckelse att vid min återkomst finna Rosa, den kraftlösa vanmäktiga Rosa, uti det yttre stora rummet djupt nedsjunken utom det lilla öppnade dubbelfönstret, derifrån hon nu med döende blick, girigt slukade hvarje för hennes öga sig uppenbarande föremål. —"Himmel! Rosa! hvad gör du?" utropade jag, under det jag med den gränslösaste oro ilade till hennes sida och nu sagta, men kraftfullt drog henne undan de henne alltför känbart omsusande vårflägtarne; "hvilket företag! och huru har du väl hjerta att smärta dem som älska dig, med ett dylikt blottställande af ditt lif, blott för all tillfredsställa en otillbörlig ögonblicklig längtan." Jag kunde, hindrad af en våldsam mig påkommen darrning, ej tillägga ett ord, mina af ångest och ängslan frambrytande tårar, förklarade tillräckligt nog till hvilken grad mitt hjerta missbilligade detta steg. Rosa hade härunder, lutad emot mitt bröst, iakttagit den oafbrutnaste tystnad; hon upphöjde nu det täcka seraph-hufvudet, smög sin hand mot mina ovänliga läppar, och bad med den saktmodigaste, ljufvaste röst: "Vredgas ej, min ömt älskade trogna Mathilda! O! misstyck ej det företag hvartill den outsägligaste längtan efter skådandet af Guds natur, drifvit mig; ty, jag måste, jag måste ju likväl dö; jag känner det alltför säkert, jag måste snart, snart lemna eder alla! och", tillade hon med en suck, "allt, som gifvit mitt hjerta glädje och sällhet. O! skulle väl du! du, som sjelf så sannt fattar rikedomen och mångfallden af vårt ursprungs allmagt, icke unna din stackars Rosa att helst en gång, ännu en enda gång njuta saligheten af hans mot sina barn visade nåd; ser du der, den herrliga himlen med sitt ljusa skära blå! känner du ej solen! huru mildt hon sprider lif och värme och glädje, ja, ända till din fattiga döende Rosa; ser du ej dessa gröna åkerfält, detta försilfrade haf, hvilka, befriade ifrån sin isiga massa, hvar på sitt fält tyda nytt lif och fortkomst; hör du ej den sorlande bäcken, hvilken obehindrad och munter rinner fram ur jordens kyliga brutna gömmor! och kan du ännu, vill du ännu derefter låtsa vrede mot din arma vän, som snart, snart icke mer äger förmåga att njuta en enda af alla dessa den högstes välsignade gåfvor… Men nej, Mathilda! du tillgifver henne säkert, och det af fullaste hjerta, den förskräckelse hon oförtänkt nog, icke var beredd att härigenom åstadkomma dig." Härefter bad hon med mildhet mig åter ledsaga sig till sin säng, emedan hon efter detta bemödande kände sina krafter betydligt aftagne; lemnade till den på bordet sig befintelige Murgrönan, jemte en varm kyss, en helsning ifrån den längsmed muren uppspirande syskonplantan, den hennes uppsökande blick alltför tydligt varsnat; samt har för resten, under det största lugn, men med den synbaraste mättighet, under jemn dvala tillbringat hela eftermiddagen. — Läkarn, hvilken under Rosas opassligbet, flere gånger på dygnet varit att efterse förändringen af sjukdomen, har nästan sagt, ifrån dess första period iakttagit en högst förbehållsam, nedslående tystnad, hvaraf vi, hennes bekymrade omgifning kunnat hoppas allt för litet godt. — Äfven honom anförtrodde jag i dag, under enskildt samtal, Rosas företag, det jag af frugtan att onödigt smärta de ömma föräldrarne, för dem forsigtigt förtegat. "Gör just intet till saken", inföll med lugn mine den erfarne gubben, "kunde till och med en liten stund, en så varm tid på dagen, endast krafterna det medgåfve, taga lindrig motion i vagn, ty feberdagarne äro redan längesedan förbi, och återkomma heller icke mera. Det är nu endast bröstet, hvilket erfarit en dödande skakning, som bör hafvas noga afseende på, men, för hvilket jag verkeligen frugtar all medicin blir fåfängt använd. Har ännu alldeles intet tecken till blod derur visat sig?" frågade han nu med betänklig mine. "Nej, icke märkligt." — "Nå Gud gifve ett så sällsynt fall här kunde inträffa, men det är högst otänkbart. Var emedlerlid ytterst vaksam att vid första störtning, hvilken ovilkorligen till någon del måste försiggå, använda den i dag föreskrifna medicinen, samt låt vidare genast lemna mig underrättelse", och härmed strök han på foten. — O! måtte endast den redan hemskt inbrytande natten lyckligt försiggå, och den sjukes plågor icke i alldeles för hög grad komma att pröfva det ömma känsliga moderssinnet, hvilket af inga föreställningar låter sig hindra, att åter genomvaka denna natt hos den arma!
Den 25. — Middagstiden.
Ingen förändring; samma kraftlöshet, och samma lugn. Den sjuka har allt sedan i går icke yttrat ett ord, men tillkännagifver blott med det ljufvaste småleende, och en stundom till sin omgifning svagt uträckt hand, sitt varma erkännande af deras omsorger för henne. Det arma bröstet arbetar tungt, och tyckes endast erfara någon lindring medelst ett ständigt upphöjande af hufvud-dynorne. — Gud! hvilken jemmer; Hofrådinnan kan ej tröstas, och det bekymrade Hofrådet smärtas dubbelt: af att till denna grad se sina älskade lida, utan att dervid äga förmåga till den ringaste del afhjelpa det onda. — Äfven den hjertliga Mamsell Stin-Lovis har under all denna ångest, uppbjudit sin yttersta förmåga, att på sitt vis skaffa den älskade någon lisa, — hvarföre geléer och drycker så lenande och välsmakande som möjligt af hennes egen hand tillredde, och inburne, i rika förråder varierat på borden, utan att fastren i sin välmening fästat minsta uppmärksamhet vid, att desse oftast lika ovidrörde de dit inkommit — utburits.
Doctorn har tillbringat hela förmiddagen här; han har nu så öppet som skonande, samt derunder hänvisande till en allvis Försyn, förberedt de sörjande föräldrarne på en smärtsam utgång af sjukdomen, den han ifrån första ögonblicket, i anseende till dess våldsamhet, med fruktan emotsett. Allt hvad han till tröst och hugsvalelse, för så väl den sjuke, som hennes omgifning säger sig kunna göra, är ett lindrande af de plågor, hvilka han för den förstnämnda enligt sitt samvetes öfvertygelse, vet af ingen dödlig makt kunna häfvas. — Föreställ dig i följd häraf Emilia, den glanslösa smärta som i medvetandet af allt detta, billigt nog fått rum i våra hjertan. — Men nej, — jag uppehåller mig redan alltför länge hos dig, då hon, den älskelige varelsen så oafvikligt behöfver min vård.