Klockan 11 samma dag.

Ack Emilia! huru troget har ej Doctorns olyckliga förutsägelse inträffat; klockan 7 i afton, efter det Rosa, under större oro än vanligt, tillbragt dagen, kallade hon häftigt, i det hon med egen kraft våldsamt sökte komma upp, Hofrådinnan, hvilken högst bekymrad suttit invid hennes säng; hon hade knapt hunnit omfatta den förskräckta modrens hals, då ett förfärligt blodsvall störtade sig fram om de bleka läpparne. Hofrådinnans ångest blef härunder alldeles obeskriflig; den häftigaste skälfva öfverfoll hela hennes kropp, hvarvid jag i hvarje minut fruktade att se äfven, henne, den af tårar och nattvak utmattade, nedfallen i vanmakt. Sedan jag såleds varsamt undanfört henne, hastade jag nu sjelf att med tillhjelp af min omgifning lemna Rosa den vård jag enligt Läkarens föreskrift visste vara för henne behöflig; hvarefter den ömsinte Doctorn äfven genast påkallades. — Men Gud! Emilia, skulle du, efter detta häftiga utmattande sett den aftynade blomman, hvit och skön som en engel, med ömsom på mig, ömsom på den sig nu åter till krafter vaknande modren, rigtad blick, hvilken sednare vid betraktandet af sitt barns lidande väl icke skulle haft ett moders hjerta, om hon kunnat dölja den smärta hon erfor. — Hon satt nu åter tätt lutad till Rosas bröst och bortkysste med qvalet tecknadt i egna drag, de fina svettperlor hvilka efter blodsförlusten svagt frambrutit på det älskade barnets panna. — Klockan är redan elfva; en oafbruten tystnad har, enligt Läkarens uttryckliga föreskrift, efterträdt detta första utbrott, hvilket han bestämt förutsäger skall efterföljas af ännu flere andra; men, hvilka i synnerhet ovilkorligen skola försvåras, om icke den noggrannaste stillhet och tranquilité iakttages. — Nu, god natt min Emilia, jag måste åter hasta, att i sällskap med Hofrådinnan, hvilken ej kan förmås öfvergifva sitt barn, uppfylla de kära skyldigheterna mot den älskade sjuka. — O! kunde du väl ana till det bekymmer som omger din vän; huru varmt skulle icke äfven du, till den högste uppsända böner om deras lindrande, och sluteligen fullkomliga afhjelpande.

Den 6 April.

"Hon kämpat ut, och dödens genius hvilar
Den svala vingen öfver hjertats brand."

Vitalis.

Hon ar ej mer Emilia, Gud! min Gud! och din Mathilda måste, måste verkeligen, under smärtans outsägliga qval, och i fullt medvetande af sanningen uti dessa fasliga ord, här nedskrifva dem. — Nej, hon är ej mer, hennes ljusa ande har ändteligen hunnit det hemland, om hvars rena fröjd, hvars salighet hon redan här nere ofta drömde. Du kan Emilia med den aldralifligaste inbillning icke göra för dig begriplig den ångestfulla förtviflan, hvilken under dessa tider i den fordom så lefnadsglada kretsen ägt rum, likaså litet som mitt bemödande att för dig tydliggöra densamma, någonsin skulle lyckas. Enligt hvad jag vill minnas mig hafva nämnt, hade ju redan en häftig blodstörtning utur det angripna bröstet visat sig, hvilken förorsakade oss alla en gränslös oro, natten derpå förgick likväl utan någon häftigare attaque, så till och med den utmattade engeln emot morgonen föll uti en lätt slummer. Då hon vid pass kl. 6 vaknade, yttrade hon sig känna sitt bröst betydligt lättare, än dagarne derförut, hvarföre hon äfven sade sig af mig önska höra föreläsas någon god bok. Med hjertlig glädje uppfyllde jag denna begäran, under hvilken ofta af brutne sysselsättning dagen nästan förgick. Emot aftonen inslumrade hon åter flygtigt, men, uppvaknade omkring midnatten, med ett förnyadt anfall af störtning, hvilket ändteligen på lika sätt som förra gången eller genom användandet af samma medicin, sluteligen stillades. De trenne derpå följande dagarne, förgingo under djup oro, ty mattigheten hos den lidande var smärtsam, och förnekade henne ända till bruket af sina händer; likväl yppades härunder intet nytt anfall. Den trettionde tidigt på morgon, lät hon kalla sina föräldrar, hos hvilka hon anhöll om att genom deras föranstaltande ännu samma dag blifva konfirmerad, emedan hon fruktade att krafterna möjligen, vid uppskjutande af denna högtidlighet, torde blifva så svaga, så hon icke framdeles med den styrka och den fattning hon borde, kunde känna dess vigt; af hvilken anledning, hon på eftermiddagen samma dag, i sina föräldrars närvaro, af stadens Pastor, emottog den heliga Nattvarden. O Emilia, hvilken frid, hvilket himmelskt lugn, låg ej i hennes blickar efter upplefvandet af dessa timmar; hon tycktes verkeligen icke mer tillhöra denna jord, af hvars lidelser hon troligen icke lättade mer än möjligen den stundom påminnande smärtan i sitt bröst; och skulle icke den derpå följande aftonen en svår blodstörtning inträffat, hade denna dag kunnat räknas till en fullkomligt lycklig. Äfven de fyra derpå följande voro lugnare än hvad man möjligen kunnat hoppas, hvarunder endast tvenne svagare störtningar, förenade med mycken hosta, infunno sig. Mot aftonen af den fjerde, förföll den sjuka i ett ofta nästan sanslöst tillstånd, hvarur hon, ehuru dock ej beröfvad sitt medvetande, med svårighet förmådde väckas, för att njuta sin behöfliga omvårdnad. Detta förhållande varade oafbrutet till emot middagen, då hon liksom inspirerad oförmodadt yttrade en innerlig längtan efter R. — Denna önskan hade ännu icke en enda gång, under hela sjukdoms-perioden uppstått; jag hade verkeligen väntat dess inträffande, af hvilken jag emotsåg en snar upplösning. — Under väntan på hans ankomst, lät hon, enligt egen noggrann foreskrift, kläda sig i en hvit mousselins-klädning, samt en täck, himmelsblå flors-shawlette, den R. under lyckligare dagar gifvit henne, och den hon med största tillfredsställelse redan en gång tillförene burit; de gyllene lockarna föllo nu, af den olycklige modren smakfullt ordnade, kring panna och skuldror, och gjorde hennes utseende fullkomligt likt en herrlig, lidande Madonna-bild. Sålunda Iåg hon, lyftad ofvanpå det silfverhvita täcket, hvilket en gång var bestämdt att vid ett lyckligare tillfälle begagnas, men nu af den lidande modren under bittra smärtans tårar, öfver sängen blifvit utbredt; tvenne de skönaste hvita Hyacinther, dom, dagen förut, Grefvinnan Amelie A. med den hjertligaste önskan om en snar förbättring tillsändt Rosa, stodo doftande i sina eleganta krukor, framför hennes säng, och ökade den underbart inträffade högtidligheten. — Men, — nu öppnades plötsligt yttre dörren; — mitt hjerta klappade våldsamt; jag hade verkeligen all möda att kunna uppfylla det af Rosa mig ömt aftvungna löftet att tillika med Hofrådinnan, under R——s besök icke lemna rummet; han inträdde, blek som ett lik, närmade sig som det tycktes nästan utan medvetande — ty icke en mine eller gest, förrådde hans kännedom om Hofrådinnans eller min närvaro — sängen der Rosa låg, framför hvilken han, öfverväldigad af våldsamma känslor, ovilkorligt nedsjönk. — I dylika omständigheter skulle då, efter en tid af knappa fyra veckor, dessa personer, hvilka under kärlekens yra, lyckliga och sälla, med de varmaste ömsesidiga trohetsförsäkringar sednast åtskilts, återfinna hvarandra. Gud! huru sönderslitande var ej denna anblick. "Min dyre Ludvig!" framsuckade ändteligen Rosa, sedan hon hunnit återhemta sig ifrån en lätt, ögonblickligt påkommen vanmakt, och räckte med huld vänlighet, den olycklige knäfallne, sin hand; den öfverlåtande saliga blicken fulländade hvad rösten hos den afmattade icke förmådde yttra. — R. hade under den lidelsefullaste häftighet omfattat den matta handen, hvilken han nu krampaktigt pressade mot sitt bröst; "Rosa! himmelska Rosa!" hviskade hans skälfvande läppar, "värdigas du vcrkeligen ännu kalla mig inför din blick, vågar jag, den olycklige förrädarn af all sann och ren kärlek ännu nalkas dig! du förklarade engel! O! uppfyllos ej ditt bröst af den djupaste afsky till honom, som så grymt kränkt ditt hjertas frid. Rosa du evigt tillbedda! kan du, äger du verkeligen styrka, att utan gränslös smärta fördraga åsynen af den, hviken förstört ditt unga lif, och din lycka; af den som sjelf nu mera på hela den vida eländiga jorden icke finner någon fristad, der han kunde lugna sitt gnagande samvete; säg, o! säg, kan han, får han verkeligen öfverlemna sig till det saliga hopp, att ditt hjerta, icke allenast din skonsamma englagodhet, talar ur dina blickar?" På Rosas lätta vink hade han nu upphöjt sig och låg i ögnablicket härefter, omfattad af hennes mjella armar, nedböjd mot hennes bröst.

"Hör, min Ludvig", yttrade hon med stadig röst, "Rosa har alltid varit sann, och ren emot dig, lika så säkert som hennes hjerta ännu aldrig för dig hyst en fördold tanke; skulle då nu, nu, då hon står vid gränsen mellan lif och död, hon till dig kunna hyckla en känsla den hon icke ägde? O nej! tro derföre du min evigt lika ömt älskade, hvad hennes bristande läppar, med sanning ehuru svagt tolka: Rosas kärlek till dig, lefver nu, likasom efter döden, då hennes varma hjerta upphört att slå, med samma outsägliga styrka, samma oförminskade innerlighet, som under de lyckliga minuter i lifvet, då hon vid ditt älskade bröst, drömde sig en himmel; lugna dig såleds min dyre vän, med den fasta öfvertygelse att hos mig ingen skymt af motvilja finnes. O Gud! jag fasar att ens tänka detta hårda ord, nej, endast idel ömhet inger din ljufva bild. Likvisst skulle det lugn, hvilket nu så lyckligt uppfyller mitt hjerta, snart sagt helt och hållet försvinna derur, om jag nödgades beröfva mig det hopp, hvartill jag så gladt öfverlemnat mig, att ännu här i lifvet du kunde njuta och meddela glädje. O! Ludvig! lifvet är skönt; ville du ej tillfredsställa din döende Rosa med löftet, att tillika med uppfyllandet af din pligt, ännu lyckliggöra det lidande hjerta, hvilket, utom mitt, så ömt, så troget och älskande slår för dig! O! säkert, säkert, talar äfven ditt eget, till den olyckligas förmån, hvilken redan länge, öfvergifven och tröstlös, suckat, ett offer för din kärlek. Rosa ber, hon bönfaller hos dig utur djupet af sin själ: Återskänk din oskyldiga lidande Caroline, hvilken till alla delar är värd att uppfylla min plats i ditt bröst, den ömhet, hvarmed du en gång gjorde henne så öfvermåttan lycklig; får ej din Rosa dö med den saliggörande förtröstan, att du med aldraförsta uppfyller hennes innerliga önskan, och ditt, till den arma olyckliga, under dyra eder en gång gifna ägtenskapslöfte."

R. hade under synbar smärta, med oafvänd blick betraktat den hulda, hvilken nu med obegriplig styrka drog honom emot sitt bröst. "Ja Rosa, du förmår allt; här: emottag min dyra försäkran det din önskan, om äfven med uppoffrandet af min timmeliga frid, skall uppfyllas. Min pligt, mitt löfte till dig, icke min kärlek, skall föra mig till hennes fötter, hvilken fordom, jag bekänner det nu för dig, du englalika väsende, af mig obeskrifligt älskats, men som äfven nu, o! fördöm mig ej derföre, måste utgöra min fasa, emedan hon beröfvat mig den enda varelse som lärt mig skatta dygden, och lifvets högsta värde. — O Rosa! dig, dig, har jag älskat mer än något annat på jorden, till dig, du oskuldsfulla engel, närmade sig för din kära renhets skull, ovilkorligt mitt hjerta, redan under tider, då jag i den okonstlade Caroline, tyckte mig funnit min högsta sällhet; i din närvaro, den jag likvist, anmanad af mitt bättre jag, med bekämpad lidelse ofta undvek, kände jag det ett ädlare, ett själfullare, ett högre godt fanns hvilket rikare än hvad hennes barnsliga tillgifvenhet förmådde, skulle kunna uppfylla mitt bröst med salig vällust; o Gud! o Gud! jag förmådde mer icke emotstå den onämnbara trängtan, som ständigt dref mig till dig; du var, drömmande och vaken min enda tanke, mitt enda hopp hvilket jag olycklige, under det min falska ambition och medlidandet, fortfarande hycklade beständighet för Caroline, icke mer för dig förmådde dölja. Min fasta föresats blef nu, sedan jag hos dina föräldrar gjort mig försäkrad om din hand, att öppet för Caroline tillstå mitt hjertas förändring, i hvilken afsigt jag äfven, efter det jag hos dig, du hulda, njutit sällheten i sitt öfvermått, hastade att uppsöka henne. — O Rosa! hvad jag här forut, osäker om ägandet af dig, med hjertats sanna tillfredsställelse besuttit, nemligen: samvetsfrid, förlorade jag nu; jag blef, under ett ovärdigt sinnesrus förrådare af den oskuld jag hitintills med så mycken sjelfbeherrskning vördat; jag glömde heder, lycka, allt, allt! som under samma iakttagna helgd kunnat bereda mig mitt hjertas vinning — dig! — Men, jag är straffad, jag arme! ty med dig, med dig, försvinner ljuset för min blick; och, ehuru ett väsende bland de lefvande, går jag dock ett liflöst ting, längtande efter den hvila, hvilken en gång oskiljakteligt skall förena mig med dig."

Han hade lystnat; bröst mot bröst, mund mot mund, lågo de nu fast omslutande hvarandra; "min Rosa!" "min dyre Ludvig!" voro de enda ord, hvilka under den återstående aftonen någongång blefvo hörbara, jag fruktade verkeligen att under den då och då inträdande djupa tystnaden, den utmattade engeln redan skulle kämpat ut; men, mot klockan nio, efter det en svag blodstörtning åter hade infunnit sig, lät hon med enträgenhet kalla sina föräldrar. — O Emilia! förskona mig att beskrifva den scen, hvilken nu uppstod; du! som fattar det varma sambandet mellan föräldra- och barnahjertan, kan äfven föreställa dig, med hvilken smärta det emellan dessa, nu för evigt skulle slitas; — men hvad du dock omöjligt kan göra dig begrepp om, emedan dertill nödvändigt fordras att sjelf hafva varit vittne till något sådant, var det stumma, saliga leende, hvarmed Rosa njöt af försoningen emellan dessa och sin R. — Hennes högsta önskan var uppfylld; under sjelfva smärtans qval, vid åsynen af sitt älskade barns öfvergång ifrån detta till ett annat lif, lemnades på Rosas innerliga åstundan en sann tillgift åt honom, hvilken förorsakat denna gränslösa sorg; och, beseglades nu denna försäkran till den döendes tillfredssällelse, med en den stummaste, men mest innerliga omfamning.

Härefter påkallades, enligt Rosas begäran, de små, jemte alla öfrige af husets medlemmar, hvilka alla under bittra tårar emottogo den afmattades sista farväl; hennes vanmakt var redan så stor, att hon blott svagt förmådde nämna dem vid namn. Äfven till mig talade hennes matta handtryckning samt bristande blick, tydligare än de förbleknade läpparne under bemödande att tolka hvad hjertat kände, det förmådde; jag forstår ännu ej, hvarifrån jag erhöll styrka att i ett sådant ögnablick med fattning emottaga hennes afskedssuck. De återstående timmarne till klockan fem, förgingo under dödlik dvala, hvarunder hennes blick ofta sökte den öfver henne nedlutade af smärta grymt betagne R., hvars hand hon, likaså troget, som hennes hjerta till sista minuten af hennes lif tillhörde honom, höll fast innesluten i sin. Kort före klockan fem öfverfoll henne en ymnig svett, förebudet till det snara slutet; men, nu blef sig Hofrådinnan ej mer mägtig, den ena svimningen efter den andra förmådde Hofrådet att under tysthet aflägsna den vanmägtiga modren ifrån den säng der hennes älskling snart hade upphört att lida. På slaget fem, uppslogs ännu en gång under ljuft leende den döendes ljusa, förklarade blick, hennes läppar rörde sig till ett svagt uttalande af den älskades namn, och hon var lycklig för evigt!