Huru fasliga voro icke de timmar, hvilka följde härpå; lidandet hos de qvarblifna anhöriga var obeskrifligt, men det hos den olycklige R., som det tycktes outhärdeligt. Han förmådde med möda slitas ifrån den afsomnade, öfver hvars säng han under fullkomlig känslolöshet under flera timmar låg nedsjunken. O! hade de heta ymniga kyssar hvarmed han, snart sagdt med ursinnighet öfverhöljde de ännu leende dragen, förmått uppväcka den hulda till lif, men o nej! hon emottog denna hyllning säkert nu för första gången utan all känsla.

Jag är nu sedan några timmar återvänd till mitt hem, till min dyra mor, hvilken Rosas bortgång förorsakat många bittra tårar. O! huru skall jag någonsin kunna glömma hvad jag i denna själssyster förlorat, hon hvilken så ljuft, så ömt under så väl olyckans som lyckans dagar, omfattade den ensamma öfvergifna, hvilken så systerligt och varmt som den trofastaste barndomsvän öppnade för mig sitt hjertas dolda helgedom, der jag afslöjadt kunde läsa det ljusa språk hennes rena själ ständigt uttalade. — Ännu återstår för mig att i det bedröfvade huset iakttaga den sista, fast smärtsamma skyldighet, den jag hvarken vill eller kan undandraga mig, emedan ett troget löfte till den bortgångna binder till dess uppfyllande; hennes varma önskan var nemligen, det äfven jag skulle lägga en vänskaplig hand vid den enkla drägt, hvari hon efter eget anordnande skulle klädas; och, som jag är öfvertygad att Hofrådinnan af detta deltagande, i sin smärta skall erfara en, om än aldrig så obetydlig lindring, är det med sorglig tillfredsställelse jag vill hasta, att häri dela den armas bekymmer.

Huru mycket, Emilia, hade jag icke att rörande mig sjelf, för dig omorda, endast mitt sinne för närvarande kunde inrymma några andra tankar, än dem, hvilka dessa dagars sorgliga tilldragelser framalstrat, och hvilka nu helt och hållet gjort anspråk på min styrka, Jag är verkeligen slö och otillgänglig för allt, ja, ända till ömhetsbevisen af min älskade moder, hvars varma omsorger för mig, äfven under min frånvaro, visat sig på så otaligt sätt, — Snart, o snart! måste jag dock, jag olyckliga, vaknad återgå till mig sjelf, för att med full sans och resignation gå mitt utsedda mål till möte.

Den 12.

Jag kommer nu, ifrån en omgifning, hvilken i den svarta känslolösa mullen begrafvit sin skönaste glädje; o Emilia! till hvilken sönderslitande smärta har icke mitt öga i dag varit vittne. — Huru grym, huru förskräcklig är ej den moment, hvilken för evigt sliter ifrån oss det älskade föremålet, det må sedan vara maka, barn eller föräldrar, i hvars stumma närhet vi dock, om än aldrig så sorglig, till sista stunden tycka oss finna tröst. — Ja, hon hvilar nu, den hulda engeln, lugn och stilla inbäddad i jordens kalla famn; den ljusa blicken sluten för all jordisk fröjd och smärta. — Jag har verkeligen alldrig bivistat någonting så högtidligt som i dag, den sorgliga begrafningen hos B——s — om hvilken jag äfven i korthet här vill meddela dig. Klockan 1/2 till 4 samlades i sorgehuset, jemte öfrige gäster, fjorton unga flickor af den aflidnas närmare bekantskaper, alla klädda i hvitt, samt i gröna kransar, öfver hvilka långa hvita till fötterna räckande flors-slöjor nedföllo, och sedan icke mer någon af de väntade saknades, men efter tidens sed, förfriskning af kaffe kringbjudits, samlades man omkring klockan fyra, i det stora luftfriska rummet, gränsande intill den aflidnes kära sängkammare, hvilket nu erbjöd en högst imposant anblick. Uppå en upphöjning, öfverdragen med svart kläde, och omgifven af tolf stycken utmärkt väl agade unga, friska granar, stod på fyra stora gyllene klot den smakfulla kistan beklädd med bländande hvit sammet, och fullströdd med gyllene stjernor; kring kistans kant smög sig af samma slags gyllene composition, en murgrönsranke, så täck, så sirlig, att man ej kan tänka sig någonting i dylik genre konstmässigare arbetadt. En dylik ranke prydde det invid stående locket. Inne i kistans hägn, slumrade under saliga drömmar den ljuft afsomnade, höljd i hvitt lätt sidentyg, hvilket, icke som klädning (det var hennes uttryckliga önskan), men löst och mantellikt i smakfulla veckningar omslöjade den fina kroppen. På de ljusa lockarne, hvilka lika herrliga som tillförene vågade sig kring panna och hals, hvilade en krans af den friska murgrön, hvilken af kärlekens hand under helt andra omständigheter blifvit inympad i muren under hennes fönster och som af en underbar ingifvelse var bestämd till brudkrans, samt nu, sorgligt nog, fick uppfylla sin bestämmelse.

Kring halsen smög sig sluteligeu nästan osynlig, den himmelsblå gåfvan af den älskade, hvilken ännu i hennes dödsstund tillika med hans hand, funnits hårdt innesluten i hennes, och hvilken skatt Hofrådinnan på intet vis låtit beröfva henne. — Efter ett stumt betraktande af denna rörande syn, hvarunder den förtviflade modren, under den smärtsammaste ångest, med våld nödgats ifrån rummet aflägsnas, upphöjdes af den olycklige likbleke R., hos hvilken intet tecken till lif upptäcktes (så otillgänglig syntes han för hvarje känsla) det stjernströdda locket. Han ärnade just öfver den slumrande nedsänka detsamma, då synbart gripen af den mest genomträngande smärta, han handlöst lät det, vid sin sida åter nedsjunka; hvarefter han med båda armarne, ovilkorligt omfattande den kalla kistan, sanslös öfver densamma neddignade. — Du kan väl Emilia tänka dig, hvilken förskräckelse häraf uppstod; hans krafter voro så medtagne, så han nu fullkomligt, afsvimmad måste inbäras i nästa rum, där genom flere honom omgifvande personers tillhjelp, han småningom återkallades till medvetande.

Kistan hade emedlertid under denna oväntade katastroph nedtagits, och var nu med högtidlighet, af åtta unge ädlingar på den väntande paradvagnen nedburen, hvarefter — anförde af Hofrådet, hvilken tillika med sina fyra sorgklädda barn, uppstigit i en vagn, de fjorton par om par sittande flickorna, i sju efterföljande vagnar afreste. Efter slutad ceremonie, sedan nemligen den ofanteliga skara af öfrige gäster (karlar) anländt till grafven, afsjöngs af den bekransade ungdomen, hvilken kring grafven förskansat sig, några sköna, för tillfällät lämpade verser, hvari fem à sex utmärkta karlröster högtidligt instämde. Detta voro ögonblick, Emilia, hvars intryck jag alldrig glömmer; äfvensom ljudet af den hörbara suck, hvilken den ljuslockiga, tätt intill min sida smygna Hanna der under utandades, och hvilken till den grad beröfvade mig hela min ståndaktighet, så jag deraf och vid anblicken af de stora tårar hvilka droppvis nedrullade på hennes mjella klädnad, icke med ett enda ljud vidare förmådde instämma i sången. Mitt hjerta var så krampaktigt hopprässadt, så jag rätt innerligen tackade Gud, då sången änteligen upphörde, och vi omsider samtelige fingo bereda oss till återtåg.

Med en kyss ifrån sin makes läppar emottog nu den sörjande modren, der hon bland en skara tröstande fruar satt omgifven, den huldas sista hälsning; hennes sinnesstyrka dervid, likasom under hela den för henne nog pinsamma aftonen, var äfvenså önskvärd, som oväntad; R. deremot var och förblef fullkomligt känslolös; hans matta blick irrade ofta, under det han, sluten, satt försjunken inom sig sjelf, bort till det ljusa blå, likasom ville han der, bland silfvermolnen uppsöka henne, hvars unga lif han så olyckligt förspillt. Att bittra samvets-förebråelser, och icke endast saknaden efter den bortgångne, gnagade hans hjerta, blef tydligt för alla dem, hvilka något så när lärt sig utgrunda menniskosinnet, ty, i motsatt fall skulle äfven någongång det välgörande lugnet, icke alltid blott den våldsammaste förtviflan, talat ur den dystra blicken.

Huru gärna Emilia, skulle jag icke ännu en stund, med både penna oeh tankar, sysselsätta mig hos dig, kunde endast mitt hjertas tillgifvenhet för Friherrinnan, gilla ett längre aflägsnande ifrån henne; men som hon, troligen i svit af denna dags uppträden, för närvarande befinner sig långt ifrån väl, hastar jag att med min närvaro och hjertliga omvårdnad, så vidt sig göra låter, förskingra denna hennes iråkade olust. O Emilia! huru snart, huru snart försvinner icke den tid jag, såsom nu, fullkomligt oberoende, om icke fullkomligt lycklig, med sann känsla får öfverlemna mig till allt, som gjort för mig lifvet gladt och förnöjsamt; med hvilken fasa emotser jag det tvång, det gränslösa elände, en förening utan kärlek skall bereda mig. O Rosa! huru lycklig är ej du! så suckar jag redan ofta, ofta, du som i grafvens lugna famn, fått glömma lifvets smärta, den djupa, den tärande, hvilken ej af rikedomens förmåner, börd eller lycka, någonsin kan mildras eller förglömmas.

Den 19.