Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt insomnade.
Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. — Men, hvem tyder min förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min ägta man. — "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig i min önskan? eller…" — Hu! hans blickar förvildades åter, min inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri, ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag hörsamhet, — och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag någonsin sett.
Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen af våra lefnads-utsigter.
Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån hans.
Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt sköte; satt jag en aftonstund, — min man och far voro utreste på en spel-soirée, — ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast, oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se; hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig officers-uniform framför mina förvånade blickar. — I ett nu låg han för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda", utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka", och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar. — "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du vet då ej" … och nu upplyftade jag med darrande hand floret som betäckte den lille. — "Evige himmel! du är…" stammade han bleknande, och vacklade flere steg tillbaka. —- "Jag är, — ja! jag är, jag olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna, din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig, i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; — men, för verlden, maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud! huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"… — "Du är då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en annans? icke min; icke min, mer? — Är det du sjelf som afsagt dig mig, frivilligt, alldeles frivilligt?" — Jag fasade för brottet att som en annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu, nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, — jag ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst olyckliga lif?" — Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är, och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." — Han tryckte på den nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade mig i detta lif — för evigt.
Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf tillstå denna brottsliga svaghet. — Han hade, den olycklige, enligt med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare omsvep ilat att upphinna mina rum.
Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin unga fru; — genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd varelse; — att han var densamme jag ännu med lika oförminskad häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt, oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min lilla Gustaf uttalade.
Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat; han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo likväl fruktlösa. — Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig, erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han, om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser, samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar. — Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. — Ännu i fem derefter följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar. Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap, måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom, efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.
Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor, afundsvärd; — en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. — Med beklämt hjerta emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst, ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp, syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo; modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga framsteg. — Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur deras krets. — Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.
Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23 års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull son.— Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta hugnande tillvaro: — Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda egenskaper.