Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och mina önskningar. — Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det misslyckadt. — Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K., af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille, höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. — Jag trodde mig nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne års tid.
Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men — Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: — din mor var död, troligen af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös, öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; — du, var nu ett lidande offer för beroendet och nöden. — Himmel! hvilken hjertskärande smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; — du vet huru det lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek du så huldt egnat din tacksamma vän.
Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf, lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde inhemta. — Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du, följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig uttalade.— Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning, för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ——krona utställa oss alla. — Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt, och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina ord, bestämt förlofvad i S. — Med en glädje, den jag knapt kunde dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare, ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och — o Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen. — Men nu, — nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; — mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men, att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din kärlek, — o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade. Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling, hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.
Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. — Den främmande handen vill nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande. — Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R., afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga Rosa.
Baron C——; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt — lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far, begagnar brunn, samt bader i S., — åter påmints om kärlekens lycka. Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets egenteliga bemärkelse; — tillräcklig anledning nog för den känslige C. att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga saknad och lidande.
Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande, tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "O! blif tig altid lik, så går tig altid väl". — Detta oaktadt lofvar hon er dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben., då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, — nej Gud bevars; men högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel landtpastorska möjligen kan komma ut med, — till dess… Gott sey bey uns!
End of Project Gutenberg's Murgrönan, by Fredrika Wilhelmina Carstens