Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra, karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder, och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga hufvud…

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse, innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag, försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset, lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.

I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss, därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet. Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull, helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa. Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.

N. den 31 Maj.

Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord; du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda, åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad, lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar, hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda hemjorden, och hälsas af mor och syskon.

Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se. Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon, öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har icke heller jag någon matlust." — God natt!

Den 1 Juni om afton.

N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar, antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga, och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet, men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare, än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver, hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler, tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom, då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka, emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten, bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen, hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!