I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl, du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig, och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. — God natt!
Den 2 Juni.
Vinden blåser upp ihast,
Segel fylla stång och mast,
Skeppet styr till andra länder,
Gud vet när det återvänder.
Runeberg.
Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde fiende — vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en blyertspenna, teckna dig dessa rader. — Jag vill dock gå punktligt tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå Örnen, (Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning, befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de agerande personerne.
Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min, vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte, finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter, hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det? när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." — "Nå jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag varit fullkomligt innocente;" så … så … har du verkeligen engång tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter. Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag, i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes dotter-dotter.
Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C. och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z——s robe, i anseende till dess glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut, och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter uppvärmt den halfstelnade bloden. — Vidare ser du Mamsell Bergbrun, fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag henne sjelf" — Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. — Man pratar, man skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera; de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt, min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen, allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd svaret. — Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.
Den 3 Juni aft. kl. 6.
Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. — Sittande på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen, och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt förde mig ned i salongen; men, — borta var mitt själslugn, hela min varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp, och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med? detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker, ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag under bemödande att vinna fattning åhörde. — Den älskvärda Rosa var oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges; säkert har hon känning af sjögången; mais elle n'est pas laide, Cloty mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de corail; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt, att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda, skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston, — så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till trefnaden.
Den 4 Juni förmidd.