Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du? suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan, hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram om den öfre. — O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör ej maskan emot. — Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar, trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, — gissa dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare, efter näsduken? — Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej! nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet började genomögna.
Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi, om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i hamn.
Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida, frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, — hvem den der flickan vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade hela sin luktvattenflaska på henne?… Icke äldre än sedan fem dagar, då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan? halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S. hos Köller en flaska dylikt superfint årdöloconne, och betalte derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf; lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är…" — "Åh fy bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, — 'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell Sommer?" — "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" — "Nej, men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som, Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman, läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset hette hon?" "Nej endast Sommer." — "Jaså, rigtigt, det var ju landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas hitåt?" — här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte, att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." — "Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng, kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock) som nödgas antaga ett sådant anbud?" — "Nej, långt derifrån, hon är fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." — "Stackars flicka! ja ja; nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. — Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. — Kl. 3. Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma, hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma, hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O! Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en sorgfri framtid, ty han! som utgjorde min lycka, mitt allt! ägde ju hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så … de susa ännu hvinande genom luften, rökmolnen skingras. Örnen sänker sina vingar, och simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in i hamnen.
* * * * *
Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist.
Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken, hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. — Adolf med! upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot dem. — Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt, åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne, då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn, yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor, samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne till Friherrinnan Y——s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand, stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet, samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om, såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud, (den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne, skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor, steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig, som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf, såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad? skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag söker; … i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod; jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt; fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss, miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så häftigt, febern hade gifvit sig. — Ändteligen N:o 4; jag öppnade och inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar. Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia! längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse, eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting, hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel, hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen. Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet, som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte: öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla toiletten.
I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell, hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen, de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande, så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person. En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O! min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet, att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet." Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt, huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att jag ännu ej hos Hof-Rådet B——s aflagt något besök, sade hon med tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning, höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja, verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." — O! huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser. En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart. Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu, öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg, älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då af hjertat glädjas med henne. — Nu har jag med dig bortpratat flere timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad, äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.
Den 6.
Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet, ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du skulle erfara, om du vore vittne dertill. — I går förmiddag, sedan jag tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade hos B——s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj," fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen) till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar emottaga mig? Jo Rosa, — den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor. Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket, och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan, en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp, nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad, Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne, och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra. Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.; hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru "den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade. Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt; då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem, till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en sticksöm. — Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan så mycket säkrare fatta och dela edra." — "Hulda, nådiga Friherrinna, afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet offra mina dagar." — "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden, återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda, och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått; han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan, då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar. Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka; hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon, efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen, hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma; villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit, och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande: "här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." — "Nej, nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej mera till någon.
Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen. Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta sitt uppdrag.