Generalguvernörens vagnspar torde vara det enda som mödosamt underhållas, och den ende ryttaren vi sågo, nämligen Hans E:s privatsekreterare, uppträdde visserligen personligen som fullständig dandy, men hans ök hade ej annat fullblod i sig än det som en boricka möjligen består sig. Äfven vanliga dragoxar voro sällsynta. Opåkallade visiter till ön från fastlandet af den i där varande skogar residerande ryktbara tse-tse flugan förorsakar denna brist på fyrbenta fortskaffare. Tse-tse gjorde mig föröfrigt mycket hufvudbry. En del beskrifva det flygande fä'et såsom varande lik vår vanliga husfluga, endast något mindre och med en liten grön fläck någonstädes, hvarest giftämnet är förkapsladt. Andra — t.ex. en af våra vägvisare, den famösa Luuci, den där engång blef anfallen af en flock getingar eller bromsar, slog förtvifladt omkring sig under ideliga rop af — "tse, tse-tse, tse."
Gatorna gå i bukter och göra tvära vinklar, men äro relativt snygga. Hvarje hus har en gärd med trädgård bakom sig. Den kolonialhandlare vi bodde hos höll äfven matservering för stadens bättre herrar d.v.s. tjänstemännen. De voro till större delen förvista hit, misstänkta för republikanska tendenser, eller för annat. Hvar och en af de hvite, utom de 27, hvilkas fruar riskerat det ohälsosamma klimatet, hade en svart vice fru, några fruktar jag hade ett par, hvarvid den andra ofta var en indiska; ombyte förnöjer. Detta beror dock ej så mycket af brist på moral, utan mer af nödvändigheten att hafva någon som sköter om hemmet — huru anspråkslöst det än är… Makua-kua karlar torde vara farligare att använda i tjänst än den falskaste Zulukaffer och mycket dyra, medan däremot de från inre landet hit flyktade, svarta kvinnorna äro trogna och tillgifna sin nye beskyddare, hvilken väl ej behandlar dem med synnerlig aktning, men likväl hvarken piskar, flår eller äter upp dem.
Dessa svarta damer äro till större delen tatuerade och tugga den tänderna totalt förstörande betheln; en vana hämtad af indierna och minst sagdt en af de afskyvärdaste det täcka könet kunnat hitta på.
Salutorget i staden, inom ett prydligt skrank och delvis öfvertäkt, erbjuder åskådaren en rörlig tafla på förmiddagen och äfven senare. "Landsorts" Kuanegrer frekventera ofta staden, ehuru de torde måsta skaffa sig något slags pass eller tillåtelse. Frukttillförseln är därför stor och mångfaldig. Äfven ebenholz, mahogny, palmolja, durrah, ris och elfenben omsättes i ganska ansenliga kvantiteter. Ett som förvånade mig var den rikliga tillgången på hönsfågel, såväl inhemska som utländska. Apor, papegojor och sångfåglar i bur fördes äfven till torgs.
Bland märkvärdigheter var jag i tillfälle här se en albinos, med nästan röda ögonpupiller, mager och klen, med krusigt hår, — jämte ett dvärgpar, ganska välskapade och icke alls obehagliga, som Sydamerikas hemska jordätare, geofagerna, med deras utspända magar. Indiska köpmän, som på slafhandel samlat — in partibus infidelium — oerhörda rikedomar, sitta med benen i kors på korta divaner och förakta ej att själf servera åt kunderna "varor raras." Indiern är otroligt hushållsaktig. En indisk "baron", agent för sultanens af Zansibar ångbåtar, såg jag egenhändigt hjälpa till vid målning af märken på fraktlårar, fast mannen är mångmiljonär, och Adamji-Mijah khan, son till en pappa med hiskligt mycket "koftis", hvilken bistod mig att slippa öfver till Zansibar, försmådde ej taga däcksplats med oss, och ändå såg jag honom innehafva en skinnsäck, full med påsar af guldmynt och indiska rupees.
Snål var Adamji likväl ej, ty hela vägen och ännu i Zansibar uppträdde han mycket generöst. Konsten låg i de små behofven. Det var annars en bildad fin man, något kortvuxen och korpulent, men med ett vackert anlete och traditionella indiska prinsmustascher, som nog hafva förorsakat och ännu torde komma att vålla mången zigenerska af högre rang hjärtekval. Adamji khans familj hade aldrig besudlat sig med slaftraden, utan handlade via Bombay på Natal, Mozambik och Durban med engelska manufakturer. Adamji personligen intresserar sig dessutom för handel med indiska och afrikanska vilda djur.
Det var han, som välvilligt lofvade vid anfordran bestyra om tropiska djurslag för vår Högholme.
Flere indiska köpmän i Mozambik och Zansibar, åt hvilka jag berättade om vårt undangömda land, sade sig vara villiga att med våra köpmän ingå direkta affärsförbindelser för import af indiska och afrikanska produkter. Tjära och färdigsågade bräder, äfven järn och papper, tagas af dem gärna i utbyte. —
Midtemot sundet, på fasta landet, ligger Lumba, en transito ort för inre landet och i den djupa skogen, någonstädes norrut, det hemlighetsfulla Otrobando, en ort, som portugiserne på senare tider starkt befästat till ett slags Metz, vare sig mot engelsmän eller infödingar, och dit de fört kanoner, proviant samt låtit besätta med både hvita trupper från Lisboa och en del af Goas garnison. Goa ligger i hafvet i närheten af Bombay uti Indien, och tillhör ännu Portugal.
De dagar vi tillbringade i Mozambik voro "balsam på såren." Maschado var älskvärdheten själf, isynnerhet sedan jag till honom öfverlämnat brefvet från den namnlöse landsmannen.