— "Allright — nu kan ni gå och beslå skyskrapan ordentligare."
Styrmannen vände sig om på klacken.
— Grymme man tänkte jag. Otack är världens lön. Jag hade försökt utmärka mig och nu skulle jag högst upp i riggen på stormasten. Vid skenet af en blixt såg jag negern och irländaren hånfullt grina. Förstod ej då att uppdraget var ett sorts "mention honorable." Alla möjliga former har också afunden!
Frånräknadt det tunga arbetet och myckna bråket för storm och oväder, så hade vi en värklig bondtur. På par veckor hade vi hunnit till Marockos latituder. Stjärnkonstellationerna började undergå förändring.
Såväl haf som himmel blånade mer och mer. Vädret blef alt vackrare och luften ljummare. Solen hettade under det att månen underbart skönt strålade rakt öfver hjässan, uti Orion.
Tiotal dygn drifva vi endast sakta framåt för passaden med alla segel uppe, eller råka vi skoftals ut för fullständig stiltje.
Förste styrmannen är outtröttlig i att upphitta alla slag af remontarbeten. I nödfall tvinnas garn, tjäras pytsar och målas. Oaktadt hans bemödande att skaffa sysselsättning kommer besättningen i gräl under lediga stunder. Alla människors gemensamma broderskap är ännu ej i faggorna. Icke stort att undra öfver då landsmän ju gräla sinsemellan och blodsförvandter icke vilja trifvas tillsammans.
Kaptenen hade emellertid upptäkt, att jag fått litet skola, förstod mig på att räkna, skrifva rent och till och med hjälpligt sköta sextanten.
Mina dagar blefvo nu lättare och lättare, och en kväll blef jag af andre styrman bjuden till messen på namnsdagsgrogg och claret.
Detta var för mycket för negern, malajen och irländaren. Äfven svenskarne sågo sura ut. En natt blef jag öfverfallen, men förste styrmannen och den präktige unge norrmannen Johannes Meyer kommo i tid till bistånd. Negerns knif hade redan rispat upp en af mina rockärmar.