öfver hafvet och den i fjärran liggande ön med fyrbåken, dårhuset och de spetälskas hospital — Robben Island — stiga äfven molnmassor. Vinden, som hittils hven och pep, dånar om öronen. Åskan mullrar med ett hotande flerfaldigt eko och mellan bärgsspetsarne ljunga oräkneliga blixtar.
En god regnrock är det första en afrikaresande bör vara försedd med, men min oljekavaj hade blifvit bortstulen ombord å Snowdrop, jag misstänker af malajen, och som regnet här denna årstid, på våren — i september — faller i värkliga floder, så hade jag själsnärvaro nog att rusa åstad i riktning af en mindre kaffeserveringslokal, i detsamma jag gaf negern ett tecken att följa mig i hälarne.
Från denna kaffe "schopp" begynte sedan min rastlösa 8 månaders hemfärd. Hvilken färd! Hunger, törst och sjukdom, nödtvungna krokar och uppehåll; till sjös och till lands, längs kusten och igenom det inre, per järnväg, fartyg och, jag höll nästan på att skrifva — luftballong, med hästar, bufflar och mula eller "en footback"; ensam med blott stafven i hand och påsen på ryggen eller beväpnad till tänderna, men äfven uppfyld af muntra episoder, ljufva minnen af en skön natur och hjärtegoda människor, samt emellanåt trefligt ressällskap.
"Die Todten reiten schnell" tänkte jag med Schiller under min ridt fyra år tidigare genom Pampan i Argentina, nu tänker jag "En vivant il faut se dépécher aussi tout de mème."
Negern tände på sin pipa och jag min sista finska cigarr — en Borgströmsk Diana! Det var ett litet enkelt matserveringsställe, antagligen för sjömän och arbetare. — Inredt på engelskt sätt med reminiscenser af gammal holländsk smak. "The old Dutsch" har i dag som är mycket af sin prägel stämplad på den annars splittermodernt inrättade och "gåpående" Kapkolonin.
Själfva Kapstaden med sina platta tak och breda rätvinkliga gator, sin docka och tusen fot i hafvet utbygda vågbrytare, samt sina monumentala publika och många dyrbara privathus fin de siècle, med de uråldriga gammal-holländska byggnaderna spridda ibland sig, och de egendomliga bärgen i fonden — själfva Kap-staden ter sig högst besynnerlig, oförklarad. Omedvetet insmugglar sig i tanken Almqvist's ord: "höga som kommande tider, dystra som de förgångna."
Refrängen lyder helt simpelt i våra vulgära dagar: Ett sorgespel har det varit, en varieté är det, komedi blir det. Féeriet skall för alltid varda en fatamorgana. Hvarför afklipper ej Nornan "det hela som är ingenting?"
— "Hvarför, o hvarför fick jag ej bli kvar"… hörde jag en röst gnola på god svenska i rummet bredvid. Tankspridd hade jag uttalat Kiellands pessimistiska fras halfhögt, hvilket uppsnappats af personen i fråga. — "I Arkadien" — tillade jag glädtigt. Så hastigt förändrar man sinnesstämning, då oförmodadt hemlandstoner ljuda i örat. Jag vet ej hvarför, men finska språket gör, långt från fosterjorden, ett ännu varmare intryck.
Tilläggas bör dock att ifall man någonstädes i Afrika t.ex. skulle råka på någon af de gamla Helsingfors vännerna så nog skulle väl Finlands svenska ljuda "varmast."
Finsk svenska fick jag nog sedermera höra, men ej från de gamla gossarnes läppar, hvilket mycket förtog intrycket. — Den jag råkade på i kaffeboden var nu bara en svensk, bra och präktig karl föröfrigt och Anderson hette han — icke Petterson. Angenämt i alla händelser att ej mera vara ensam i Afrika, med en i säck kostymerad nigger. Hälst hade jag antagligen suttit i Svenska teatern i vår hufvudstad och hört vår egen svenska från scenen i stället för att nu höra på glade Andersons sånger om Värmlandsmö och hans vådliga äfventyr i Sinkapur och Kanguun — i närheten af, låt vara — Goda Hoppsudden.