Meyer och jag bevistade en hinduisk gudstjänst i en pagod några kilometer från Durban. Läsaren har väl reda på Indien bättre än jag törhända, men vill jag blott framhålla de underliga känslor, hvilka bemäktigade sig en då man efter slutad brahmansk kyrkoceremoni trädde i det fria och såg en hop stojande negrer, som tågade förbi med den uppfiskade, af hinduprästen just i floden lagda gud, som han förklarat hafva länge sedan simmat igenom oceanen, hän till Bombay. Indierna låtsade icke märka negerskojet med deras gud.
Strax härefter åhörde vi Pastor W:te i skandinaviska baptistkyrkan uti Durban. Fattade af en viss mani gingo vi sedan till episkopal kyrkan och slöto hälgdagen i en närbelägen negerby, där under vår närvaro en schism utbröt emellan en kristnad reformert kaffer, som fick halfva byn på sin sida, och en regnmakare och medicinman af den gamla fetischskolan, som knep den andra hälften. Katolska präster sågo vi den dagen icke.
Vi äro återkomna från vår utfärd och taga oss före att lindra svettningen genom ett ytterligare jul-bad, denna gång i Port Natals hamns salta vatten. — — —
Snygg och måttlig måste man vara i varma klimat, annars kan det gå en illa, och ändå super den kaukasiska rasen icke mindre där än hemma hos sig i Europa. — — —
Andra dagen går jag ensam ut för att bese en aflägsnare del af staden. Jag passerar alldeles i utkanten en smutsig gata, regnet hade nyligen fallit i strömmar. Jag hör skrål och sång ifrån en restaurant af sista klass; tonerna af en harmonika jämte bekanta melodier från hemlandet. Altsammans med en äkta finsk brytning af svenskan. Jag steg in i huset och gick om en stund därifrån ned till mitt kvarter med landsmannen Simo Eskola.
S.E. var sedermera min kamrat under en del af den 4 månader varande rutschen upp till Mozambik och därifrån sedan till Zansibar, Port Said och Stambul.
Sämre kamrat kunde man hafva, måhända äfven en bättre, men hvar och en har sin natur. Felas det mig ett och hvarje — eller Eskola något — som gärna erkännes, så frågas därjämte ödmjukast: herrar landsmän och I bönder med! Ären I då några englatyper? Älsken i fosterlandet mera än vi, för det att ni mått bra hemma, och en del aldrig slitit ondt eller sett mer af världen, än edert eget porträtt i den irrgångssalong försynen placerat eder uti?
VIII Kapitlet.
På tropisk stråt med Fredrik Jambone.
Lorenzo Marqueso. En afrikansk possessionat. Bismaschi och bror Bellman. Inhampuros öfvergång kostar en del "gamla kläders". Skogsidyller af olika slag. Vår lifdrabant Sambande. Umzias hvite män. Herr Kulums slafkaravan. Zimboes ruiner. Beiras ljus blinka.