Guvernörsresidenset befann sig just under anläggning. Så tidigt på morgonen det än var såg jag den lille, ganska unge herr guvernören ifrigt sno och gno ikring, nervöst vridande sina sirliga, små svarta mustascher vid hvarje blick som föll på brädstaplar, tegellager eller olika järnpjeser och zinkplåtar, ämnade att användas som material till hans blifvande palats. Intet under att H. Excellens med otålighet afvaktar uppförandet, då det torde varit ett lagom nöje att tillsammans med fångar och garnison, alt bara svarta, bebo det på en udde belägna, bristfälliga fästet, och så litet passande för en — guvernör! Den mystiska kodiljen af engelska arbetare hade försvunnit uppåt landet. Antagligen var det just de, som vållat Kulums tjänsteandar sådan oro.
En ståtlig portugisisk krigskorvett löpte in och kastade ankar.
Hela Portugal är i rörelse för dessa moskitosbygder. Klokast vore det väl för det lilla landet att sälja bort sina rättigheter ända till Zambesi och endast hålla kvar Mozambik, men när är man nu egentligen klok här i världen…
Jag har ingen rast eller ro. Någon Napoleon är jag ej, men söker dock döden värre än han vid Waterloo — eller är det en brinnande önskan att uträtta något, försona framfaret och utfinna medel att återupprätta ett sköfladt hem? Huru det än må gå med mig: Lefve Finland — Eläköön Suomi, till domedag!
Vi hade för oss en vandring på minst femtio eng. mil genom oländig mark. Dufungar voro vi icke, men en sådan egoist är nu människan engång. Går man faran och besväret till möte med hopp om personliga fördelar, då har man så att säga ångan uppe. Såsom vi däremot — den halfva expeditionen af "nationell fåfänga" och den andra hälften utan att hafva riktigt klart för sig hvarför egentligen den var i farten, så — nå — så går det ju i alla händelser, när man bara kommit i gång.
Erfaren genom Jamboneska expeditionen begagnade jag vännen Simos två sista pund för att enrollera den gamle negern Luuci, hemma från Kilimane näjden.
"En avant". — Helt gemytligt gingo vi först längs kusten, som visade en ställvis finsk natur, d.v.s. skogbeväxta uddar och holmar af lagom höjd eller alldeles låga nakna ref, öfver hvilka bränningen rasande frustade.
Min kompass och Luucis röst manade oss dock mera västerut, och snart voro vi fördjupade i de tropiska skogsdungarnas kaotiska virrvarr.
Luuci var en bra man och glad sälle. För att fördrifva tiden lärde jag honom sjunga — i falsett förstås: "Och en månskenskväll, och en månskenskväll" o.s.v., samt "Flickorna gå i dansen med röda gullband", och "Klara stjärna du som strålar" — slutligen "Jäkeln hvad hon va' nätter den blå, den blå". — Endast en eller par strofver naturligtvis! Simo Eskola gnolade å sin sida gärna: "Minä seisoin korkealla vuorella" m.m.; jag emellanåt en eller annan refräng ur Björneborgska Marschen eller Savolaisen laulu. Vi blefvo så lifvade för sång att vi — i trio — klämde till med "Suomis sång" till och med. Luuci — han hade godt gehör — uttalade orden ungefär så här.
"Hirrhurrhärrli Sungiskäller Ssmhumischång."