Icke nog härmed. Fattad af en fosterländsk eld försökte Luuci lära oss ett par af sina nationalmelodier, hvilka jag med förlof reciterar, då mitt uttal kanske ej var stort bättre än hans och gehöret sämre.
(glad) Hullu — buppu Hu—u—boo Buppu — hullu Boo—u—hu—u—u, Si signór!
och
(sorgsen) Malumi — wauvgwe Kalatschi Makwali - mfazwe buldaki No signór!
Karaktäristiskt var detta Si och No signor som häntyder på frieri. — Föröfrigt begriper jag af ljuden ej mer än läsaren, som ögnat genom äfventyren.
Emellertid skaffade oss våra musikaliska öfningar vanligen mat och nattlogis, så att nog kunde kören "M.M." trygt resa midtigenom hela Afrika — på längden, med blott "Kösses" taktpinne som vapen.
En afton lyckades ej våra knep. Skogsbyns höfding, en gammal tvärvigg, hade för något brott suttit några år på fästning i Mozambik och såg ergo snedt på européer. Inga Luucis öfvertalningar kunde förmå honom till någon sammanjämkning, musikalisk var karlen ej häller, men skuffade till S.E., så att denne förargad gaf Hans Excellens en duktig örfil, med påföljd att hela byn genast kom i rörelse. Luuci vinkade och vi flydde hastigt, dragande med oss en fet gås, den vi fingo tag uti på ett sockerfält.
Vår väg gick igenom sumpiga ängder, bevuxna med jättelika ormbunkar och bambuskogar, — ett sannerligen säreget landskap, och infödingarne svärmande omkring oss. Medan Simo Eskola gick lugn, med sammanbitna tänder och puukkon i handen, Luuci oafbrutet och med nästan barnslig glädje aflossade revolverskott i alla riktningar, lät jag då och då bössan dåna och drufhaglen smattra mot bambuträdens stänger. Man kan skämta bort allting här i världen, om man så vill, men nog ligger det ofta allvar under en glad yta, åtminstone tackade vi Gud då vi uppnådde den storartade Zambesis strand, på en sandig plats ej långt från byn och faktoriet Mazanueno vid Luaba mynnet.
Att vi slitit ondt, men också haft några "negerglada" stunder i ett par vänligare stämda byar är sant. Att bromsar och moskitos är det värsta af alt lefvande afskum är lika sant, som att vi emellanåt höllo på att skratta ihjäl oss vid ett eller annat tillfälle, då vi råkade här ihop med apor. S. Eskola hade roat sig med att från en apmamma "kuppa" hennes kanske månads gamla unge. Innan mannen viste ordet af stod apmamma på hans skuldror, halande och slitande S.E. ifrån hår och öron, ja hvarhälst djuret fick tag i honom, alt under ett fult grin och morrande. I detsamma ungen bortkastades var apmamma efter och tog honom i nacken samt skuttade bort i väldiga språng.
Den öfriga delen af apfamiljen satt under denna scen på grenarna af ett träd, gnisslande, skorrande och vändande ut och in på ögonen. Vildarne tämja ofta apor, hvilka af dem sedermera användas hufvudsakligen för rensning af deras täta, ulliga lugg.