Märkligt nog sågo vi engång äfven några tämligen tama leoparder och hörde af Luuci, att man hos höfdingar in i landet kan få se tama lejon till och med.
Luuci gick, uthungrad och trött äfven han, några kilometer uppåt floden för att få tag i fiskare och skaffa oss mat. Fåfängt sökte vi under tiden efter en sittplats åt oss. Ett lummigt träd med några kullfallna stockar vid sin fot, som ensamt reste sig på den fuktiga sandmarken, tyktes erbjuda hvilopunkter; med ett S—a P—e satte sig den något originelle men i det hela ganska gemytlige S.E. på en af stammarne. I det samma föll han sittande i gytjan, gubben fattig hade satt sig i den dunkla dagern på en mindre — krokodil, som förskräkt lommade i sitt rätta element igen. Gud vare lof att de öfriga "hvilopunkterna" värkligen voro kullfallna trästammar.
Sånt ska ock hända här i världen.
Rädd var S.E. icke, men faran hade ej varit ringa och han hade full rätt i sin förbittring öfver det skratt jag ej förmådde återhålla.
Luuci återvände med några bananer och torkad fisk.
Då han hörde historien, skakade han allvarligt på hufvudet och menade något om att vi måste se upp med ögon och öron, ty små krokodiler naffsa behändigt bort äfven tjocka ben.
Det var ju bra, att intet värre hände oss bland Afrikas krokodiler.
För fyra tunna röda sidendukar, dem jag ständigt burit i bröstfickan på Appelbergska tröjan, fingo vi två paddlare till Kilimane — fyra skulle varit schangtilare — "Aber schaber! Aber schaber!"
Omöjligt att orientera sig!
Ibland glida vi på en strid ström och så in i en smal kanal för att råka i en fors och sedan plötsligt åter vara i en bred älf.