Det enda man hade att göra, var att öfvervaka det man städse skulle fara ut för strömmen. En och annan arm af jätteälfven påminde mig om en flod den jag rest utför, i långt framfarna dar, nämligen Torneå och Muonio, vid Muonioniska. Paddelkanoten var dock ingen tjärbåt och Luuci's svarta, evinnerligt pratande och gestikulerande vildar, inga trygga och säkra "tervakukot".
Fåglar kvittrade på stränderna. På gräsbevuxna höjder längre bort låg en och annan by, men mest var det låga skogsländer med en sandremsa närmast floden och i denna växande mangrove, hvilkas luftrötter, med deras betäckning af slem och alger, sågo alt annat än inbjudande ut. En natt, då vi stoppat i en vik, hördes hemska oartikulerade ljud och ett fasligt plask. Måhända slogs krokodilen med någon stor fisk från hafvet t.ex. svärdfisk, af hvilken specie jag såg ett stort exemplar sedermera, nedanom Kilimane, från Limpopo's däckstiljor. Andra dagen såg jag första gången tvänne enorma "pantrar (?)", hvilka masade sig i solskenet på en sandsluttning. Vid vår anblick reste sig de lömska djuren. En för mig främmande jägarifver kom öfver mig — och äfven jag uppsteg, men Luuci återhöll mig från att skjuta. Han bifogade varnande: "Du måste träffa bägge och det dödligt, annars äro de snabt i kölvattnet efter oss, ty de simma förträffligt."
Simo Eskola inföll lugnt, där han halflag i båtbottnet: "Nuot totta ei ovatkaan kissan penikoita", och jag grubblade öfver min dumhet — att icke på förhand hafva basunerat ut denna Afrikafärd, så skulle jag åtminstone fått gälla som sportsman. Ja — skulle jag hafva trumpetat ut saken förut, med tillägg af att jag ämnade fullborda den utan större kassautläggning, om äfven utan att sia vad om utgången, då, detta fattar jag först nu, hade kanske halfva nyländska jaktklubben, tredjedelen af jaktföreningen och en fjärdedel af kennelklubben hållit en "karonka" för mig vid min hemkomst. Som det nu är komma de väl blott att tjuras, i hemlighet afundsjuka öfver mina många strapatser och lidanden, ehuru Gud skall veta, att jag ingalunda vill hindra dem att segla i väg och skjuta ned de två "pantrar" jag lämnade att masa sig på sandbädden vid Zambesi!
Vi hade hunnit om en krökning i floden, då ett skrällande rytande genomdallrade skogen. Rytandet härledde sig från de båda pantrarne.
Paddlarne — ett par jovialiska negergubbar, deras namn har jag glömt — vredo ut och in på sina ögon och mumlade: "Maluku, Maluku", i det de förde skoflarne dubbelt hastigare. Maluku = de dårars Gud = en tokig sälle.
En ny svängning i floden och vi se Limpopo, med ångan uppe och alla soltält utspända midt på strömmen.
Den portugisiska fregatten har följt med. — Det ser ut som om gamla Limpopo vore under polisuppsikt.
Kilimane, på nordligaste armens norra sida, ligger tjusande — till det yttre — på en liten Öppen plats bland urskogens höga palmer, nwanas och andra träd. På byggnadernas arkitektur ser man, att staden är från en svunnen tid — kanske från Vasco di Gamas — så liknar den bilden af en större riddarborg från feodaltiden.
De anspråkslösa bilder från Afrikas natur, som här blifvit skildrade af landsmanna hand; de äfventyr som upplefvats af en, som utan rast eller ro i själen frivilligt sökte dem, skulle väl aldrig upplefvats eller blifvit skildrade, om icke pro primo undertecknad funnits till på den snöda jorden och händelsevis — Gud vare tack och lof därför — varit finne, lika ärlig som trots någon fast han tvungits att "tvåla in". Pro secundo hade jag icke kommit många steg framåt, om icke ädla människor sträkt mig sin hand i mången nödens stund. — Tertio om icke kapten H:tons "Oldman" varit så seg och uthållig. Qvarto om S. Eskola ej hade för blott landsmannaskapets skull förenat sig med mig. Qvinto om icke Jambone slutit fostbrödralag, och slutligen, för att gamla, till Afrikas mystiska ostkust skjutsade ångfartyget Limpopos ångpanna icke sprang, — förut hade ångaren hetat Victoria, eller något dylikt.
"Om icke" och "för att icke" väger tungt på jorden, synnerligen i kritiska ögonblick.