De mest lifliga européer eller nervösa amerikanare äro intet emot de ständigt gestikulerande, grimaserande, oafbrutet pratande negrerna. Höfdingar äro de enda som lägga band på sig. Man ser huru det anstränger dem, men fåfängan tar som vanligt öfverhand, och de stå eller sitta orörliga och fåordiga. Deras ögonkast då och då säga endast: — "Aha — jag tror jag imponerar!" — Jo — det ena är lika löjligt som det andra. I umgänget med människor, som öfverdrifvet beundra symmetrisk enformighet och härma hvarandra värre än apor, är visserligen den gyllene medelvägen bäst, så tarflig den än är i fantasins världar och bland folk med "klang i sina valdthorn".
Svarta zansibariter i sina hvita arabiska burnuser, kommissionärer i slafvar och andra slag "kupetser" i Zansibar, Daar es Salaam, Bagamoyo, Mombasso, Aden och möjligen ända så långt bort som från Kairo och Teheran. Pelel-kvinnor som, äfven annars icke nätta, ännu hafva utdragit underläppen och i den inprässat en mässingsring eller kopparplåt. Vatumba folk som öfversållat hals, kinder och panna med konstgjorda vårtor. Negrer med hvässade tänder och sådana som rykt ut några — för modets skull. De med halfcirklar och olika segment i blått tatuerade Kua-Kua eller Makua folken, genom hvilkas land vår vandring går om några dagar. Slutligen de litet mera hyfsade, på det grannaste sätt koafferade Mandsjansja, så damer som herrar.
Hvarför hela denna stora hop rör på sig, och hvarför den landsättes i Djunga och Matla vet jag ej med visshet, men nog har jag mina aningar, ty en stor procent äro kvinnor och halfvuxna barn, hvarför reflexionerna — bona fide — göra sig själfva. Huru de kunna glamma och ha det så roligt går öfver min horisont, såvida det ej beror af att de ej hemma häller haft det — så alt för roligt.
Slafvarna, som undfägnas med ris, skeppsskorpor och te, i stället för att vara smidda vid kedjan och smaka pisken, ha' ju fullt skäl att fröjdas. Mer än någon är negern ögonblickets barn och är han trött, så lägger han sig gärna genast till hvila — om i skuggan af den från feber räddande eukalyptus eller under det dödande upasträdet bekymrar honom föga. Våra europeiska emigranter — utom i vanliga fall finnarne — se ju också ut som om en sten fallit från deras hjärta — rättare en tung börda från ryggen…
I lastrummet dansade man ifrigt under tonerna af ensträngade harpor. En gammal filur — en värklig "pelimanni" — både en fiol med tre strängar och framgång för en hel orkester. Dansen bestod af svängningar rundtom, häftiga skakningar på skuldrorna, darrningar på knäna, m.m. i den stylen — alt under lifliga rop, sammanslående af händer och stampningar, medan munnen var i fradga och ögonen rullade åt alla väderstreck.
Jag studerade specielt några närvarande Makua-Kua karlar, hvilka tyktes hafva något slags hemligt samförstånd med zansibariterna och uppträdde med mycket öfvermod. Antagligen voro de äfven deras handtlangare. En af dem, med en blå stor halfmåne i pannan och ett tjog halfcirkel formade blå streck på hvardera kindbenet, kunde någorlunda förklara sig på engelska och portugisiska, hvarför han var särskildt oförskämd. Sjömännen påstod han vara slafvar och sade att han märkt, att Simo E. och jag voro fria män, som följde med per hasard, då vi icke arbetade i gröfre sysslor. Karlen hade väl ej sett mig hålla grisen i öronen! Huru jag än tolkade om civiliserade länders arbetsgifvare och arbetstagare vidhöll den arroganta svartingen sin åsikt och använde till och med ordet humbug — på engelska. Löntagare begrep han sig bättre uppå. Han slog sig stolt för bröstet och sade, "Mig vara själf en tjänsteman". — Jag fäste mig äfven vid några kvinnors utomordentliga skicklighet i förfärdigande af flätmattor.
En fjorton- eller femtonårig pojke användes som hjälp af maskinisten vid reparation af en vinch och visade pojken sig vara begåfvad med mekaniska anlag.
Efter att hafva ångat förbi Angoscha skären kastade vi ankar utanför Djunga — Angoscha — Maladschi. Det vanliga sceneriet med skogbekransade, ej höga strandpartier upprepades, men längre inåt höjde sig landet successivt, och långt i fjärran såg man de blå konturerna af bärgskammar och enskilda toppar, hvilket var mycket mera i min smak än de sumpiga skogarne kring Sabas, Pungwes och Zambesis deltaland. Den som åratal lidit af reumatism, föredrager instinktmässigt den höga sandheden och den torra furumon framför äfven de mest lummiga björkskogar, med deras kalla källor och fuktiga mossa.
X Kapitlet.
Vandring längs en af slafvar, vilda djur m.fl. trampad stig.